1/1 2019
Inte varje år som makarna Clason lyckas ringa in det nya året. Fjälluft eller småbarnsliv har flera gånger fått råda ursäkt när lampan släckts innan det att gammalt blir nytt. Detta år var det dock inga tvivel. Ett ruggigt välordnat och trevligt nyårsparty höll hela familjen vaken en dryg timme in på det som vi alla kommer att minnas och kalla för 2019.
Ok underhållning, underbar mat, fantastiskt sällskap och allt i en miljö som inte kan benämnas annat än som paradis.
Att få lämna BKK för några dagar, kasta loss från fastlandet för att leva ö-liv måste vara svårslaget. En klassisk fjällensemester, vare sig det är vinter eller sommar, står högt i kurs, men det var som vad jag och Melker reflektera över när vi var ute på äventyr; det här upplever vi ingen annanstans.
Melker var ivrig att se om det var något vatten i vattenfallen på ön. Regnet som föll dagen vi anlände var det första regnet på en månad, varför det har oklart hur mycket till vattenfall det egentligen var. Vi började med det som låg närmast, vilket vi inte besökt tidigare. Det bjöd inte på några mängder men tillräckligt mycket för att falla inom definitionen. Klart vatten och möjligheten att klättra upp och hoppa ut från klippan har gjort det till ny favorit. Om det var tillräckligt här, så borde det vara det k de andra också, resonerade Melker, varför vi åkte vidare till nästa. Resonemanget höll inte. Minimalt med vatten sipprade över kanten från en stor klippvägg, ner i en liten pool. Lika lite som tillströmningen av vatten imponerade, lika mycket imponerade miljön. Vi kunde klättra i den obefintliga forsen på stora stenar och överskåda varje etapp i det som såg ut att kunna vara ett imponerande vattenfall när det väl fanns vatten. Annars var resan dit något i hästväg. Vattenfallet låg i änden av vägen och långt ifrån någon turistattraktion under denna tid av säsongen varför vi i princip var själva på vägen. En väg som ledde oss rakt ut i det som kändes som djungel och det var här det kom "Pappa det här kan vi inte uppleva någon annanstans."
Lite besviken över att inte kunna bada i det andra vattenfallet och suget efter mer äventyr, tog oss till nästa vattenfall, vilket vi besökte då vi var här senast. Då fullt med vatten efter ett par regniga veckor, men nu mindre vatten och dessutom lite grumligare vatten, vilket gjorde det mindre attraktiv. Gungan som Melker använt senast var dessutom trasig, varför badet uteblev. Istället fokus på den fascinerande miljön som går i tusen nyanser av grönt.
Nyårsfesten innebar inte vara att ett nytt år firades in. Vi fann alla nya vänner. Främst barnen som fann kompisar i motsvarande ålder, men även vi vuxna fick nöjet att lära känna en ny familj med erfarenheter av expat livet i Polen samt erfarenheten av att komma hem till Sverige igen. Mycket gemensamma erfarenheter och bra reflektioner kring det liv som vi för tillfället lever, men också vad som väntar den dag vi styr mot Sverige igen.
Det var deras åttonde besök på samma ställe, vilket åter igen bekräftar vilken pärla det här stället är. Barnen tyckte att det var nedsligt att behöva skiljas, men med lite Rur får vi till en middag i BKK innan de åker hemåt igen. Melker är även mån om att vi bokar nästa år, utifall Filips familj gör så. Låt oss se, ingen av oss far illa av att behöva åka tillbaka till samma ställe även nästa år.
18/12 Ho ho ho Christmas number two
Låt oss se om vi inte kan trycka in ännu en hälsning i tidskapseln.
Det är onekligen en vardag som börjar infinna sig, även om det är ett fortsatt äventyr. Det går nästan inte en dag utan att man upptäcker något nytt, slås av hur saker fungerar eller inte fungerar samt reflekterar över sitt egna eller andras beteende.
De stora barnen har nu avverkat sin tredje termin och Märta sin första. För Ingrid och Melker är skolan nu som vilken som helst, medan det för Märta fortsatt känns nytt även om det funkar bra. Hon kämpar på med språket och den större dosen engelska hämmar nog svenskan, men rätt som det är ska ni nog se att den sitter där. Hon förstår merparten av engelskan men håller sig själv till kortare fraser, men oavsett om det är med oss eller om hon leker med engelspråkia så skiftet hon mellan engelska och svenska.
Tanken är att det blir en termin till på nuvarande skola och att hon därefter flyttar över till samma skola som Ingrid och Melker. Detta har gjort att vi så smått börjar koka på nytt boende för att komma lite närmare skolan. Mer och bättre kunskap om staden gör delar av letandet lättare, men med lite mer än ett år på nuvarande adress har vi också hunnit bli mer hemmastadda och barnen har flera vänner i huset. Inte minst Melker som vi främst ser i händelse av middag eller när har vänner på besök.
Ingrid är inte lika benägen att ha vänner över, utan hänger antingen på brorsan eller syrran om hon inte leker med barnen på det gemensamma våningsplanet.
Lycka är annars när vi hänger med familjer från skolan. Främst ett par danska familjer samt ett svensk/kanadensiskt par med barn i åldrar som matchar våra. Kanske inte direkt Märtas ålder, men hon har sällan bekymmer att hänga på eller domdera över de lite äldre. Hade de inte haft engelskan hade språket varit en begränsning, men tack vare denna är avståndet Nord Jylland, Ottawa, Bangkok och Stockholm överbryggt.
Precis som oss så är de danska familjerna fem vilket gör att det blir ett mäktigt entourage som sveper fram. Nio blonda/rödlätta barn son ständigt gör succé oavsett vart vi färdas.
Att leken baren emellan flyter så bra ger också utrymme för mer kvalitativt socialt utbyte för oss vuxna. Storskaligheten underlättar också om man önskar att dela upp sig. Om några försvinner för lite golf i några timmar,ä eller några på massage så är det knappt märkbart. Att hänga med folk i motsvarande situation är precis som hemma, många gånger mer bekymmerslöst. Att vi har motsvarande upplägg med hur vi arbetar gör också att vi kan planera därefter. Vill mammorna och barnen sticka i väg någon dag i förväg eller stanna någon dag längre när vi ska någonstans, så är det enkelt ordnat, eller om mammorna vill sticka iväg själva. Gruppresor FTW, om man får bestämma gruppen själv och när man har barn.
Hösten har bjudit på flera härliga besök och i skrivandets stund har vi mormor och morfar på besök. Kontakten med Sverige är både rolig och viktig. Mycket blir via sociala medier, vilket är enkelt, men ger en ganska platt och onyanserad relation. Frågan är dock om skillnaden är så mycket större än om vi hade varit hemma. Givetvis så skulle vi träffa många av våra vänner mer frekvent, men just kontakten däremellan samt de som vi inte träffar regelbundet skulle nog även där ha de sociala plattformarna som relation- och kommunikationsbas.
Jag var inte någon fena på att hålla kontakten hemmavid heller, utan få var de som fick njuta av min stämma eller flitiga korespndans.
Efter en tuff höst arbetsmässigt är det bitvis för en veckas semester. Precis som förra julen bestämde vi oss för att hänga kvar här borta och precis som förr julen så bestämde sig mormor och morfar sig för att komma och hänga med oss. Det blir ett återbesök på vår favorit ö Kho Kood och samma hotell som sist. Rummen bokades då vi checkade ut senast för att säkerställa plats samt med förhoppning att någon skulle vilja komma och hänga med oss.
Julen är annars en tid som tydligt påminner om att man är någon annanstans. Förmodligen den högtid som jag förknippar med mest traditioner samt den högtid då tid spenderas med familjen. Farmors julmat, riktig gran, kyrkan och på de senare åren, rikligt med snö i Härjedalen. Det kvittar hur mycket vi anstränger oss här, med 30 grader varmt, palmblad och utan familj så blir det helt enkelt något annat. Platsgranen kom upp tidigt precis som småtomtarna, vilket gav sken om juletid, men utan mörker, snö, glögg-mys och gran doft får man kämpa för att den 24 ska kännas så som den 24 ska kännas. Kalles jul på youtube, skridskoåkning i ett av varuhusen, ett enklare julbord (ingen sill eller Jansson), julklappar och givetvis det traditionsenliga pusslandet. Så såg vår julafton ut.
Pusslandet var ok så länge vi höll oss till 300-500 bitar, men 1000 bitars pusslet med det plottriga motivet har håller på att ta knäcken på mig. Pusslandet har nu helt övergått till de vuxnas besörj och sena nätter har rimmat dåligt med att jag har jobbat sedan den 25. Håller viss förhoppning att morfar ska hjälpa mig ur galenskaper.
De sociala medierna har sköjnt ett vit jul hemmavid. Riktiga granar, stora middagar och en och annan på skidor. Det saknas oss. Tuffast är nog bilder från Härjedalen, systersonen eller kusinerna. Ni saknas oss.
Just nu är det här vi befinner oss och det för med sig både för- och nackdelar. Vi njuter av allt det som Thailand och det här livet har att erbjuder, samt att vi för stunden har fin-finbesök från Sverige.
10/9 Svalka
Kom på en sak till som jag saknade med Sverige igår när jag skulle gå och lägga mig.
Att inte kunna dricka ur kranen när man borstar tänderna påminns jag om varje kväll, eller ännu värre, när jag vaknar efter en blöt kväll. Kallt vatten ur kran, skulle i Thailand kunna säljas som upplevelse. Kom ihåg var ni hörde det först.
Igår var det mer av en känsla jag saknade. Att få gå och lägga sig i en sval, nästan kall säng, för att sedan få värma upp den. Ni vet när man ligger helt still och små-huttrar, men vet att snart blir det skönt.
En möjlig anledning till att saknaden smög sig på igår, var att jag missat flytta på de tre barn, vilka jag några timmar tidigare sövt i vår säng. Den helt fantastiska känslan att få läsa för alla tre och sedan gemensamt somna överträffar den känslan jag tidigare beskrivit. Dock föranleder den en klibbig känsla, vilken uppstår när alla tre fått ligga och myst tillsammans i ytterligare tre timmar under täcket.
I-landsproblem, jag vet, men här pratar vi känslor...
7/9 Uppe bland molnen
Nu var det ett tag sedan sist. En skolavslutning, en semester, ny termin och nytt jobb. En kan tycka att semestern borde gett tid för reflektion och lite bloggande, men det stannade vid reflektion.
Låt mig snabbt ta er med på en resa genom den tid som flytt.
Skolavslutning i BKK är inte lika starkt förenat med jordgubbstårta, storsjung och liljekonvaljer som hemma. Skolavslutningen är mer av ett tydligt avslut. De flesta styr hemåt samma dag eller ett par dagar efter skolavslutning. Vissa för semester medan andra packar ihop sitt bohag för att fortsätta på annan ort med nytt äventyr.
Barnen Clason inklusive Emma tog sitt pick och pack och styrde mot sommarlov redan samma dag som skolan klappade igen. Först hanns det med en skolavslutning- och pappaharfåttnyttjobbmiddag innan planet lyfte strax efter midnatt. Det är inte så många gånger familjen färdats mellan öst och väst, men kombinationen av livet här och de turer som ändå gjorts har gjort barnen till rutinerade resenärer. Till den grad att Emma inte våndas över att resa själv med barnen. Detta medförde att barnen fick längre sommarlov i Sverige och att jag kunde jobba ytterligare någon vecka innan även jag satte kurs mot Båstad för att äta silltårta och dansa kring midsommarstången.
Efter att ha tagit mark och hunnit spendera ett par dagar i Sverige; sett hur barnen springer ut och in samt leker på gräsmattan, kunde jag inte förstå vad vi gör på andra sidan jorden. Det kan inte finnas någon bättre plats att vara på än i Sverige. Så gick tankarna ett par dagar innan jag lyckades inse, vilken otrolig förmån vi har. Att få kunna uppleva allt det som vi gör här i Thailand och samtidigt ha allt det som vi har i Sverige kvar. Att både få kunna ha och äta kakan.
Såväl barnen som jag och Emma hann med ett par playdates. Jag upplever inte att barnen saknar sina vänner hemma, även om vi pratar om dem ibland. Därför var det extra kul att se hur leken tig vid där den senast sluta. Jag tror att det är bra för dem att känna att vännerna finns kvar och att allt är som vanligt hemma i Sverige. Det är möjligt att det ser annorlunda ut om tre år, men till dess låter jag oss leva med tron att Sverige väntar på oss den dag det är dags att flytta hem.
Semestern hemma i Sverige var som helhet helt fantastisk. Jag jobbade lite i början, men sedan blev det nästan fyra hela veckor med semestern innan vi styrde åter mot vårt nya hemland.
Det var en lite speciell känsla att åter kliva in i vår lägenhet efter att ha varit borta så länge. Senast vi angjorde Thailand var allt nytt, men denna gång hade allt som packades upp en given plats och vi var snabbt installerade på nytt.
Lika tråkigt som det var att avsluta semestern, lika skönt var det att åter få vara hemma i sitt eget. Att leva i en kappsäck under en längre tid och hela tiden vara gäst i någon annans hem tär, oavsett hur gästvänligt och trevligt det är.
Barnen hade ytterligare någon veckas sommarlov innan skolan drog igång. Några dagar att acklimatisera sig och tagga till inför en ny termin. Ny termin innebär inte bara ny klass i det avseende att den är ett snäpp högre utan nya klasskamrater. För att inte barnen ska bli låsta till klasskamrater och då rotationen ändå är hög i och med att familjer flyttar vidare eller ni familjer flyttar hit, så mixar man barnen till ny klasser inför nytt läsår. Något som man skulle kunna tro rubbar balansen och skapar lite osäkerhet, men inte alls. Såväl Ingrid som Melker såg fram emot att lära känna nya kompisar. "De gamla klasskamraterna har jag ju ändå kvar och träffar på raterna" tyckte Melker.
Det är inte bara i skolan som barnen fått nya vänner. Till de kompisar som de börjat hänga med hemma där vi bor har det adderats gäng nya barn. Dels nyinflyttade, men även många som bodde här redan innan sommaren. Förmodligen är det fler barn som hängt mycket med familjen över semestern och suktat efter andra barn att leka med.
Det är sådan otrolig lättnad att se hur många nya vänner de skapat. Enkelheten vi hade hela i Örby, där barnen cyklade på gatan och sprang mellan husen har nu ersatts av att de tar hissen själva till någon kompis på en annan våning eller åker ner till våning ett där basketplanen finns eller till sjunde där poolen och de gemensamma utrymmena finns. Minnen från den egna barndomen väcks till liv. Hur vi under sommarhalvåret lekte på inområdet med grannbarnen till dess att mammorna ringde i klockorna och det var dags att komma hem och äta.
Så snart skolbussen angjort The Residence, försvinner barnen efter att de har svidat om från skoluniformen, läst/räknat lite och tagit en frukt. Om det inte redan är någon som redan har hängt på hem så är det snabbt vidare till någon annan eller ner till sjuan för att mötas upp.
Att vi sedan har fått nya grannar rakt över gör inte saken sämre, då det i princip alltid finns någon att leka med, även om det bara är för tio minuter.
En annan stor förändring efter sommaren är att Märta har börjat förskolan. Uppdelningen som detta livet ger, gör att jag varken har varit delaktig i val av förskola, inskolning eller hämtning/lämning. En tråkig bit, då jag vill vara nära barnen och få dela dessa bitar, men en del som jag måste acceptera. Men standard frågan som man alltid fick när man var liten, hur var det i skolan idag, har en stor innebörd; ett försök att få ta del av det jag missar. Kan inte påstå att jag får så uttömmande svar, men ibland skiner det till och något av barnen bubblar på med vad de har upplevt. Tyvärr har den frågan varit när barnen redan ligger i sängen. Det har varit mycket jobb sedan vi kom tillbaka och om Märta inte redan sover så ska hon precis till att läggas när jag sätter ner portföljen innanför dörren. De äldre barnen håller ut lite längre, men det är tyvärr kantboll även på dem ibland. Jag vill verkligen inte bli en frånvarande förälder och missa det vardagliga, varför jag måste anstränga mig till bättring. Samtidigt så upplever vi otroligt mycket tillsammans och helgerna är i princip enbart vigda åt just detta. Det väger inte upp det jag missar i veckorna för jag skulle helst vilka ha båda delar, men inser samtidigt att det är tufft att lösa.
Tillbaka till Märta och förskolan. Inskolning vid 2.5 års ålder skulle man kunna tro vara smidigt. Inte minst för en donna som redan vant sig att bli lämnad med vår maid. Icke sa Nicke. Första veckan blev bara bara två dagar pga av sjukdom, men de dagar som blev fick Emma bända sig loss från en gråtandes Märta. Så här ett par veckor senare är situationen en annan, även om hon på morgonen inte är helt övertygad att hon ska gå till förskolan.
När jag skriver detta ligger jag skönt tillbakalutad 30 000 fot upp i luften, efter en blixtvisit i Danmark. En inskolning på 30 timmar till min nya roll. Jag grät inte, även om jag var lite spänd på hur vår styrelseordförande skulle testa mig. Tillskickande mot Märta så går jag redan med ett leende mot jobbet. Dock är det ingen bokläsning, nya sånger eller halvdagar för mig, men jag trivs ändå.
När jag väl landat i BKK väntar härligt lördagshäng med familjen innan det är dags för partaj till kvällen. Finns risk för att det är en riktigt trasig Johan Clason när tidsskillnad och nattugglande gör sig påmint under helgens andra halva. In i dimman
21/6 Up and away
En knapp vecka efter att Emma och barnen, beger även jag mig mot Sverige. Först sill, små grodor och oklarheter om vi ska sitta inne eller ute och äta. Sedan två veckors jobb och därefter semester.
De inledande veckorna är minutiöst planerade medan de efterföljande är mer öppna. En grundplan finns, men för att inte riskera att semestern bara blir ett evigt flängande, har delar fått förbli mer öppna. Låt oss se hur det blir med den saken.
Samma dag som skolan slutade satte Emma och barnen kurs mot Båstad. Helt galet att barnen redan avverkat ett helt skolår och att de har presterat så bra. Utvecklingskurvan är helt enorm, något som även deras lärare har noterat. Ms Toya kom fram till Emma någon vecka innan skolavslutningen och undrade hur vi stöttade Melker hemma. För något extra ordinärt måste vi göra, då hon inte hade sett någon motsvarande utveckling sedan tidigare.
Till saken hör att vi inte gör något speciellt. Överöser med kärlek, precis som alla andra föräldrar. Ser till att barnen läser, mem annars är de i princip fria från läxor. Jag tror snarare hemligheten ligger i barnen och skolan. Inställningen till skolan och viljan att vilja lära.
De var svårt att inte hålla tillbaka tårarna, när skolan meddelade att varken Ingrid eller Melker skulle ha något behov av extra språkligt stöd nästa termin. Från att ha börjat i augusti utan någon engelska, är såväl vardagen i skolan som lek med kompisar, helt på engelska.
Melker har lyckats bättre än Ingrid på att skaffa kompisar. Melker tar mycket egna initiativ för att träffa kompisar och har i princip varje dag de senaste två veckorna lekt med någon efter skolan. Den där enkelheten från tidigare liv i Sverige. Där det bara var att springa över gatan eller genom skogen för att hitta någon att leka med, har här bytts mot skolbuss och hiss. Likaså har antalet kompisar i klassen gått från en till tio. Ett mål som han själv satte upp efter första terminen och har verkligen mångdubblat. Just denna biten, att få tillhöra ett sammanhang och att saknaden efter vännerna hemma skulle vara någotsånär främst Melker skulle uppleva, var nog min största oro när vi begav oss. Givetvis pratar vi om de där hemma, men mer i form av minnen och att han vill träffa dem när vi kommer till Sverige, men inte i form av saknad.
Det är kul att se spelet varje morgon, då jag lämnar barnen vid skolbussen. Melker sitter alltid med två andra grabbar. Främst William, men även hans storebror. Den som kommer först håller en plats till den andre och skiner upp när kompisen kommer för sällskap.
Ingrid är mer reserverad. Hon leker med flera barn i klassen under dagarna, men är sämre på att söka kontakt utanför skolan. Ett fåtal gånger har hon lekt med en annan flicka från klassen som bor i samma hus, men annars blir det främst med andra barn som vi sätter henne i kontakt med. Det är inte ovanligt med större playdates, i veckorna, där flera barn samlas tillsammans inklusive föräldrar på någons condo. Eller att vi på helgerna möts upp för någon aktivitet eller middag. Jag tror inte Ingrid lider av detta och hon hade lite motsvarande drag när vi var i Sverige, men det är klart att det vore bra om även hon fick uppleva samma enkelhet och att Emma inte alltid behöver vara involverad när det ska lekas.
Märta då? Hon leker minst ett par gånger i veckan med Lill-Lill. Hans föräldrar, där mamman är svensk och pappan thai, kallar honom Leo, men Märta håller sig till Lill-Lill. Våra maids känner varandra och brukar antingen bara träffas hos varandra eller ta barnen med sig ut till någon park eller lekland. Ett utbyte och lek som är svårt för någon vuxen att ge och ett samspel som är oerhört viktigt för att lära sig samspel och sammanhang. Efter sommaren är det inte bara de äldre barnen som åter börja skolan. Även Märta kommer att köra halvdagar på förskola. Samma skola, ELC, som vi besökte och var nära att välja för Ingrid och Melker, innan vi fastna för NIST, fast deras del av skolan för yngre barn.
Märta kommer att älska det och det kommer att göra henne gott. Hon kämpar fortsatt med språket och vem vet. Kanske kommer engelska sitta skarpare än svenskan när jag gör samma reflektion om ett år.
Att resten av familjen försvann en vecka tidigare gav mig lite egen tid. Tid som jag trodde att jag skulle uppskatta mer än vad jag gjort. Visst, det har blivit ett par utekvällar och inte en middag hemma, men tiden däremellan när jag vaknar i en tom lägenhet, äter en lunch på stan själv eller kommer hem till en mörk lägenhet övervägs inte av att få vara min egen. Att kunna fixa saker på stan ostört är givetvis skönt. Att själv kunna spontan på bio likaså. Sovmorgon efter en blöt kväll på stan också uppskattat. Gambla bort veckopengen på Muay Thai hade jag inte gjort med barnen i sällskap. Jobba några extra timmar utan att känna stress över att hinna hem till familjen bra, men annars ger jag inte mycket för livet som ensam. Det är inget för mig.
Av denna anledning känns det extra gott få kliva ombord TG950 med destination Köpenhamn. På andra sidan sundet väntar sedan hyrbil och kär gammal vän och möbelkompanjon. Vi talades tidigare vid minst en gång om dagen. Främst som sällskap i varje riktning till och från jobbet; på telefonlänk mellan Örby-Södertälje och Falsterbo-Malmö. Sällan världsproblem som avhandlades men allt mellan himmel och jord.
Nu blir det inte lika ofta. Tidsskillnaden är givetvis en faktor. Min resa från jobbet infaller lagom till Kalles lunch, varför utrymmet är begränsat för att tugga annat än dagens. Kalles hemresa infaller ofta då jag försöker samla kraft på soffan eller precis lagt mig i sängen. Men ibland hittar vi tillbaka. Pratar oavbrutet i munnen på varandra i en timme om absolut ingenting, men allt. Erfarenheter från livet och jobbet, barnen, träning, projekt, böcker, bekanta.
Det blir inte mycket mer än en kram och en kaffe idag. Mer behövs inte. Givetvis hoppas jag på mer häng under sommaren, men tror mitt behov är lite som Melkers. De som är mina vänner de finns där oavsett var jag befinner mig. Jag tar inget eller ingen för givet och hoppas på många kramar under tiden i Sverige, men oroar mig inte för uteblivna kramar. Flera är de vänner som själva lever småbarnsliv och tveksamt om de noterat att Clasons snart varit borta ett år.
Livet rullar på oavsett plats. Det går snabbt, men jag är så himla glad och stolt över det som vi fyller det med.
28/5 Klämdag
Mer än två men mindre än tre timmar från BKK ligger Hua Hin. Närheten till BKK och havet gör det till ett populärt resmål, men egentligen har det inte mer att bjuda på än just den närheten samt ett antal härliga resorter.
Egentligen ska jag inte uttala mig om Hua Hin då vi varken nu eller förra gången rört oss särskilt mycket utanför resorten. Förutom att strosa på gatorna närmast hotellet, vilka är fulla med restauranger med nordiska, tyska och ryska flaggor, så är det bara resan hit som gett en visuell bild av Hua Hin. Min bild av Hua Hin ligger nära till hands med gatorna närmast till hotellet. Havet är inte det som lockar och har hen inte ett boende som är värt resan, så finns både foppatofflor, Chang-linnen och barer med flickor som kan vara värt resan om min bild nu stämmer.
Det finns många svenskar som bor i dessa trakter. Många är män och många försöker att få så mycket valuta som möjligt från sin pensionen. Så länge de håller sig friska och inte saknar Sverige, kan jag tänka mig att de har det fantastiskt. Uppehället är om man vill billigt, precis som maten och ölen om den inhandlas på rätt plats.
Visst finns det trevliga restauranger, marknader och säkert andra sevärdheter, men inget som utmärkt sig till den gräns att de hamnat på vår radar. Ändå återkommer vi...
Ett av de första ställen som vi besökte när vi hade flyttat ut var just detta. Ett av Thailands äldsta resorter. De säger själva att de är den äldsta, men någonting i mig har lärt mig att just denna typ av information kan vara värd att ifrågasätta. Oavsett vilket så är det ett ruggigt pampigt och härligt ställe med en stor dos kolonialkänsla. Alltifrån personal, boende, trädgård andas åldrad överklass. Detta i kombination med Thaisens känsla för service, gör vistelsen svårslagen.
Med vår storlek på familj landar vi ofta i att hotellen önskar att vi bokar två rum. Så även här. Varför en egen villa med pool, nästan blir lika billigt. Om inte annat så känns det lyxigt, vilket rimmar bra med upplägget i helhet. Även om merparten av dagens vakna timmar spenderas i allmän pool, så är det ganska mysigt att ta ett morgondopp innan frukost eller ett extra dopp mellan chippa-mys och middag. Märta har insett lyckan med att få bada naken, sånär som på ett par puffar. Hon är fullkomligt orädd med puffarna, men snabbt reserverad utan dem, så snart hon insett att flytkraften är borta. Två stora blåa ögon skönjs under vattnet då hon slänger sig ut i det 50 cm djupa vattnet.
Något annat som introducerats under vistelsen här är Frostis. Gläntade på dörren, för mina barn, till en ny värld. Coco Crunch i all ära, men Kelloggs Frostis!
Melker har även hittat en ny favorit, passionsfrukt. Allra helst om han själv får blanda en Savalot Soda - passionsfrukt, sockerlag och sodavatten. Häromkvällen blev det barhäng, på Melkers inrådan och drycken var självklar. "Får jag ta hur mycket sockerlag jag vill?". "Visst blev den bra pappa?!". "Smaka!".
Bara älskar att få komma ifrån vardagen och hänga med familjen. Det som irriterar och stressar i det vardagliga tar annat uttryck när jag har tid och mer energi. De är så fantastiskt kloka och härliga. Fortfarande lite bångstyriga och ibland oförskämda, men mest bara härliga.
Melker har varit inne i en period där vi upplevt honom som självisk. Han visar liten uppmärksamhet på sin omgivning och utgår i mycket från sig själv. Ingen vacker egenskap, men något som jag tror är tydligt kopplat till en ålder. Jag upplever att det blir bättre när vi pratar om det och inte minst under dagar som dessa, då vi har mycket tid för varandra.
Jag frågade Ingrid under middagen, vilken blomma hon skulle vilja vara om hon skulle vara en blomma. "Pion, mammas favorit". Hon är redan en av mammas favoriter, men kanske stärkte sin position ytterligare med detta. Även om hon är smart den tjejen, så tror jag detta bara var hjärtligt.
Trafiken äter upp mig!
Oj hörrni, det var länge sedan nu. Inte för att reflektionerna är färre eller att äventyret blivit vardag, men lusten att skriva har inte riktigt infunnit sig.
Hade ju funnits god anledning att skrivit om såväl Songkran som trevligt besök från farmor och farfar. Nu blev det inte så, men istället för att ta vid från var vi sist befann oss så låt oss istället se var vi är nu.
Jag är mycket i trafiken. Nytt kontor har lett till upp till en timme extra i bilen varje dag. Så istället för att spendera ungefär en timme i varje riktning snittar jag nog nu nära på en och en halv. Mycket avgörs på när jag lyckas komma loss från jobbet, men annars är trafiken svår att förutse. Poddar som sällskap har de senaste veckorna ersatts av ljudböcker. Upphöjt tempo till 1.5x gör att en längre deckare är avverkad på en vecka om inte tiden i bilen nyttjas till att ta ett par samtal till kollegor eller vänner.
Om det tar 40-60 minuter gör inte så stor skillnad, men när 90 minuter passaerat så tär det energi. Hade det varit jämn motorvägsfart och 150km som averkas så hade det varit en sak, men nu är det inte mer än 28km som förutom Kepler sällskapas av mopeder och medtrafikanter som också vill hem så fort som möjligt. Nog bölat om trafik för den är vad den är. Vem vet, kanske kommer en bro på plats inom kort, som gör att vi kan kapa hemresan med upp till 30 minuter.
Melker har börjat hänga mer med de andra barnen i huset. En av de saker jag känt störst skuld för, är att jag tagit enkelheten i från barnen gällande att springa mellan husen hemma i trygga Örby, när vi flyttade till BKK. Detta gav upphov till spontanlek mellan skola och middag och mellan middag och nattning. Det har länge varit tydligt att de hänger en del på skolbussen, då det tisslas och tasslas så fort alla har kommit på bussen, men busshänget har nu även övergått till häng efter att bussen anlänt till The Residence. I fredags så ratades till och med Emmas hämtning på skolan, då Melker hellre ville åka bussen hem och hänga med polarna. Tänk att den dagen skulle komma...
Igår hade Melker dansuppvisning på skolan. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, då dansandet hemma mest bedrivs av flickorna. Med uppsydd outfit lämnade jag honom tidigt på morognen på skolan för att senare komma tillbaka med resten av familjen. Efter ett par nummer från några andra grupper, lämnades scenen tom och Bruno Mars 24k började rulla i högtalarna. Nervositet och stolthet förenades i ren glädje när Melker solar med ett brakedance nummer mitt i uppträdandet. Han har inte rytmen lika naturligt i sig som sin yngsta syster, men att riva av ett nummer på scen inför 200 föräldrar, tyder på trygghet och att han tycker att det är roligt.
Man kan ofta se honom ta något steg, röra på armarna och sjunga ett par ord, men inte så att man kan kalla det en dans. Det är mycket som försigårs i den lilla mannens huvud och jag ösnkar att jag kunde få se mer.
Dansen har nog dock gjort sitt för nu. Åtminstone om man frågar Melker. Samma sak gäller Taekwondon. Nästa termin blir det nog en dag extra med fotboll, gymnastik, kanske tennis och eventuellt även cooking class. Klättring ligger även högt på listan, men med vetskapen om att de platserna är högt eftertraktade.
Möjligt att Märta tar vid, när dansandet för Melker slutar. Hon satt i Emmas knä under föreställningen igår och söp med stora ögon i sig ett par nya moves. Hon har svårt att sitta still när det strömmar musik ur högtalarna. Oavsett om det är signaturmelodin till Ring så spelar vi eller någon låt med ett tempo som faller hennes på läppen. Apropå falla på läppen så var det precis vad hon gjorde häromdagen. Hon är lite av en virvelvind och har liten förståelse för konsekvenserna av sitt hoppande och springande. I onsdags missade hon landningen när hon skulle hoppa från ryggen på soffan ner på golvet. Istället för fötterna såg det ut som att läppen fick ta den största smällen. Efter att hon väl slutat blöda såg hon ut som en blandning av en Influencer på steroider och en norrlänning med lös-snus. Tre dagar senare kan man fortfarande skönja svanhoppet från soffan, men det värsta av svullnaden har gått ner.
En varm, fuktig och därmed svettig helg, men ändå helt fantastisk, är till ända. Fredagshäng med vänner, dansuppvisning, basket, klättring, pool, sleepover, restaurangbesök och en massa härlig tid tillsammans. Bangkok har allt och mycket är lättåtkomligt, men framför allt så har vi och Bangkok oss. Det är mycket tid i bilen och jobbet i veckorna för mig, men helgerna är verkligen vigda till familjen.
Skulle sätta ihop en spellista till barnen igår. Efter att ha addat några hits från Samir & Victor, Ingrosso, Gaga, Justin; Avicii och Bruno tog fantasin slut och jag frågade Ingrid om hon hade någon favorit som jag skulle lägga till. Det tog ett par sekunder, Hem till Stockholm med Mauro. Man kan inget annat än älska henne. Det är klart att även jag skrålar till Bada nakna, Shuffla och Just dance, men Mauro är ju något annat.
Kan inte påstå att det råder någon direkt hemlängtan, men ett översvämat Instagram med härliga bilder från ett sommar-Sverige samt att hemresan snart närmar sig gör att en viss längtan börjar infinna sig och med en dryg månad kvar till midsommar, så är det klart att vi längtar efter nära och kära.
Hade ju funnits god anledning att skrivit om såväl Songkran som trevligt besök från farmor och farfar. Nu blev det inte så, men istället för att ta vid från var vi sist befann oss så låt oss istället se var vi är nu.
Jag är mycket i trafiken. Nytt kontor har lett till upp till en timme extra i bilen varje dag. Så istället för att spendera ungefär en timme i varje riktning snittar jag nog nu nära på en och en halv. Mycket avgörs på när jag lyckas komma loss från jobbet, men annars är trafiken svår att förutse. Poddar som sällskap har de senaste veckorna ersatts av ljudböcker. Upphöjt tempo till 1.5x gör att en längre deckare är avverkad på en vecka om inte tiden i bilen nyttjas till att ta ett par samtal till kollegor eller vänner.
Om det tar 40-60 minuter gör inte så stor skillnad, men när 90 minuter passaerat så tär det energi. Hade det varit jämn motorvägsfart och 150km som averkas så hade det varit en sak, men nu är det inte mer än 28km som förutom Kepler sällskapas av mopeder och medtrafikanter som också vill hem så fort som möjligt. Nog bölat om trafik för den är vad den är. Vem vet, kanske kommer en bro på plats inom kort, som gör att vi kan kapa hemresan med upp till 30 minuter.
Melker har börjat hänga mer med de andra barnen i huset. En av de saker jag känt störst skuld för, är att jag tagit enkelheten i från barnen gällande att springa mellan husen hemma i trygga Örby, när vi flyttade till BKK. Detta gav upphov till spontanlek mellan skola och middag och mellan middag och nattning. Det har länge varit tydligt att de hänger en del på skolbussen, då det tisslas och tasslas så fort alla har kommit på bussen, men busshänget har nu även övergått till häng efter att bussen anlänt till The Residence. I fredags så ratades till och med Emmas hämtning på skolan, då Melker hellre ville åka bussen hem och hänga med polarna. Tänk att den dagen skulle komma...
Man kan ofta se honom ta något steg, röra på armarna och sjunga ett par ord, men inte så att man kan kalla det en dans. Det är mycket som försigårs i den lilla mannens huvud och jag ösnkar att jag kunde få se mer.
Dansen har nog dock gjort sitt för nu. Åtminstone om man frågar Melker. Samma sak gäller Taekwondon. Nästa termin blir det nog en dag extra med fotboll, gymnastik, kanske tennis och eventuellt även cooking class. Klättring ligger även högt på listan, men med vetskapen om att de platserna är högt eftertraktade.
Möjligt att Märta tar vid, när dansandet för Melker slutar. Hon satt i Emmas knä under föreställningen igår och söp med stora ögon i sig ett par nya moves. Hon har svårt att sitta still när det strömmar musik ur högtalarna. Oavsett om det är signaturmelodin till Ring så spelar vi eller någon låt med ett tempo som faller hennes på läppen. Apropå falla på läppen så var det precis vad hon gjorde häromdagen. Hon är lite av en virvelvind och har liten förståelse för konsekvenserna av sitt hoppande och springande. I onsdags missade hon landningen när hon skulle hoppa från ryggen på soffan ner på golvet. Istället för fötterna såg det ut som att läppen fick ta den största smällen. Efter att hon väl slutat blöda såg hon ut som en blandning av en Influencer på steroider och en norrlänning med lös-snus. Tre dagar senare kan man fortfarande skönja svanhoppet från soffan, men det värsta av svullnaden har gått ner.
Skulle sätta ihop en spellista till barnen igår. Efter att ha addat några hits från Samir & Victor, Ingrosso, Gaga, Justin; Avicii och Bruno tog fantasin slut och jag frågade Ingrid om hon hade någon favorit som jag skulle lägga till. Det tog ett par sekunder, Hem till Stockholm med Mauro. Man kan inget annat än älska henne. Det är klart att även jag skrålar till Bada nakna, Shuffla och Just dance, men Mauro är ju något annat.
Kan inte påstå att det råder någon direkt hemlängtan, men ett översvämat Instagram med härliga bilder från ett sommar-Sverige samt att hemresan snart närmar sig gör att en viss längtan börjar infinna sig och med en dryg månad kvar till midsommar, så är det klart att vi längtar efter nära och kära.
20/3 Lillan blev två
Frekvensen här är ju högst beklaglig. Plötsligt får en ett ryck och håller ut ett par dagar, sedan blir det likt nu, ett par veckor mellan nu och då.
BKK har blivit krispigt igen. Inte på ett kylslaget Svenskt vis, men luften är klar och temperaturen något högre. Bilen indikerar 30 redan när den lämnar de centrala kvarteren och styr mot jobbet vid 06.30 på morgonen. En promenad mitt på dagen till närbelägen restaurang, vilken går under namnet djungel, resulterar i en lätt fuktig skjorta. Dock inget som en A/C med lite drag i kan torka upp på några minuter, när man kommit åter till kontoret.
Annars blev längtan till snö och is för stor under helgen. Melker frågade mig häromdagen vilken min favoritsport var. Minns inte riktigt vad jag svara, men hans var nu fotboll eftersom han inte kunde spela hockey längre. Vi har länge snackat om att gå och åka skridskor, men ni bet det tag lite i hjärtat och dagen efter stod vi på isen i ett av stans större köpcenter, Centara World. Innan vi begav oss dit konstaterade vi att barnen har växt sedan de sist hade ett par långbyxor på sig. Melker konstaterade att han även glömt hur man tog av sig ett par när han satt på golvet och slet i de helt utochinvända byxorna som satt fast över hälarna. Ser ut som att vi får investera lite i en Sverige-garderob till sommaren nät det bär av till svalare breddgrader.
Väl på isen var det först lite ringrostigt, men för Melker släppte det snabbt. Han saknade skydden och klubban, men skäret fanns där. För Ingrid var det lite vingligare. Vill minnas att det släppte för henne under förra vintern, men vi åkte väl inte tillräckligt mycket för att det nu skulle sitta i ryggmärgen. Dock var det nog hon som uppskattade det mest och redan pratar om när vi kan åka nästa gång. Något som jag gärna gör, för även om det är begränsat så fastnar alltid någonting och hon behöver därmed inte ha "glömt" skridskorna, den dagen det står skridskor på schemat hemma i Sverige igen.
Tillbaka till Melkers favoritsport. Den såg inte ut att vara hockey längre och jag har nog ärligt talat aldrig trott att det är sporten som sådan, utan att det är sammanhanget och sammanhållningen som har varit det drivande. Jag har uppskattat varje pass vi haft på isen eller som jag sett från läktaren. Sett hur han utvecklats och visat jävlaranamma. Lördagarna har varit vigda hockeyn med träning vid lunch, men det har varit min och Melkers tid, så den har varit väl spenderad. Vid ett par tillfällen har syrran varit med för att träna skridskor parallellt på uterinken.
Delvis tror jag att hockeyn romantiseras av Melker och till viss del även mig. Att fotbollen tagit vid och gått om ser jag egentligen bara som något positivt. Nu spelas fotboll på hela rasterna, fotboll som ECA och får Melker själv välja så åker fotbollsskorna på istället för de vanliga gympaskorna.
Vi nattningen händer det att vi diskuterar Messi vs Ronaldo vs Zlatan. Klubblag vs landslag. Lag, huvudstäder och ligor.
Fortfarande håller han fast vid den dåliga smaken Hammarby, men Djurgården ser starkt ut, så åtminstone jag kanske kan få honom till medgångssupporter för en säsong eller ett slutspel i varje fall.
Idag är en stor dag. Familjens minsta medlem går från ett till två. En dubblering i ålder som med så kort varsel bara sker en gång i livet.
Enligt normal Clason rutin ska födelsedagsbarnet uppvaktas på sängen. Idealt ska jubilaren helst sova, men även sova räv accepteras. Allt för att förberedelser och sång ska flyta så smidigt som möjligt. Familjens minsta ljus har dock inte anammat familjens rutin och innan klockan slagit "alldelesförtidigt" så var hon över i vår säng och ville sedan aldrig återgå till sömn. Istället var det Märta som satte tempot på förberedelserna och sången fick istället bli i köket, där hon och mamma väntade.
Syskonen klagar sällan när det är dags att gå upp och så inte heller idag även om klockan inte hunnit slå "jättetidigt". Märta visade först inget större intresse för paketen som stod uppdukade, men när väl första pappret rivits så var hon igång. Intresset för kassaapparaten tog fokus ett tag från de övriga paketen, men hon var strax igång igen.
Själv så missade jag tyvärr större delen av hennes födelsedag. Förutom det korta morgonfirandet innan skolbussen skulle rulla, så kom jag sent hem efter en middag med säljarna, varför samtliga barn redan somnat. Förargligt, men så är det ibland och istället får firandet precis som skrivandet, fortsätta en annan dag.
5/3 Långhelg
Ett par extra dagar kopplade till helgen hade hemma inneburit att familjen förmodligen styrde mot Båstad. Ett enkelt sätt att byta miljö, bryta mönster och få njuta av hav, Skånsk natur och bekvämligheter, vilket ger härlig semesterfeeling.
Barnen kan vara upp lite längre. Skulle det råka bli två glassar på en dag, så är väl det inte hela världen och frukosten kan gärna få dra ut lite på tiden. Finns dessutom möjligheten att möta upp med lite vänner, blir besöket än mer minnesvärt.
Förutom vännerna är dessa känslor, för egen del, snäppet starkare om besöket istället blir Härjedalen. Finns mer minnen kopplat till detta och en vildmark vilken för mig ger en annan dimension. En dimension av frihet. Dock är det inte lika lättillgängligt, varför det kräver mer än en långhelg för att kompassnålen ska visa norr istället för söder.
Här får varje helg lite semesterskimmer över sig. Finns få måsten. Hela familjen är samlad samt mönster och spår är sedan länge brutna. Kan man dessutom unna sig ett par timmars bilresa hamnar man snabbt på platser vilka från svensk horisont ligger långt från långhelgs-avstånd och kräver en annan plånbok än att man ska kunna göra det mer än en gång om året utan att behöva äta blodpudding fem dagar i veckan, av annan anledning än att det är gott. Att inte behöva ta höjd för resekostnad och knappt heller kostnader kopplade till mat, dryck och aktiviteter gör spontana mini-semestrar till enkla men ack så fantastiska inslag i vår vistelse här. Denna gång blev det Koh Samet, vilket var nära på dagen ett år efter att vi senast besökte samma ö. Ett annat hotell, men delvis samma strand. Inte säker på att jag delar barnens ranking, men tror att det ska ha hamnat i topp sett till pool, frukost, rum, service, strand och läge.
Trots att det bara blev tre nätter, köns det som att vi fick ut mycket av dagarna. Kanske inte så mycket i aktivitetsväg mer än snorkling, massage och flätning av Ingrids hår, men vi hade långa härliga dagar med mycket bad och familjemys.
Jag har en farhåga att barnens syn på service och nivå på hotell blir en av de saker vi kommer att behöva jobba med när vi koller hem. Finns annars stor risk att det blir dyra semestrar om siktet ställs in på Europa. Samma sak gäller väl egentligen även synen på anständig badtemperatur på ett hav eller pool.
27/2 Vinterbilder
Måtte denna vecka vara över snart. Visst, vi avslutar den på en strand med vit sand och paraplydrinkar, men alla dessa härliga sportlovstider från ett vintrigt Sverige eller Alptopp håller på att ta knäcken på mig. Sällan har jag känt mig så träffad av någon annans oprovocerade inlägg.
Månne att påsken kommer att bli ännu jobbigare, men rackarns vad jag avundas den som står med laggen på. Helst skulle det givetvis vara i mitt älskade Härjedalen, men en krispig vinterdag oavsett plats skulle jag kunna byta mot ganska mycket just nu.
Det är möjligt att jag ändrar mig efter att ha frusit i liften, men idén av att få vara i ett vinterlandskap tär mitt inre.
Något annat som snarare när är tär mitt inre är den yngsta förmågan i familjen. Hon är i en otroligt härlig period just nu och jag antar hon gör för nära och kära vad en vinterdag gör för mig på medierna.
Hon bubblar, showar, sjunger och stojar mest hela dagarna. Jag får bara en liten dos om dagen, men en dos som jag kan leva på i dagar. Gissar att det finns risk för överdos vid hög exponering, men jag är på en nivå där även ett nattbesök av en mänsklig fidget spinner känns härligt. Inte minst om de timmes långa snurrandet avslutas med tio minuter på min arm innan klockan ringer. Hon är inte lika snabb upp som mig, men är snabbt ikapp och står bredvid mig när jag gör min morgontoalett och gestikulerar mot pappret och säger -här, här när hon tycker att jag ska vara klar.
När jag går in i duschen, är hon tillbaka i sängen och försöker få upp mamma. Misslyckas detta är hon tillbaka hos mig och sitter i handfatet medan jag gör mig i ordning. Skrattar när jag tar på mig deo och stylar håret samtidigt som jag försöker få bukt på barret.
Vi skuttar sedan hand i hand mot köket där hon illa kvickt rafsar fram en sked, ber om vatten, krigar fram en yoghurt ur kylen och ber om en skål. Innan jag fått fram min frukost är hon tillbaka inne i köket och ber om en till yoghurt. Att syskon forfarande sover visar hon tämligen lite respekt för och trots att det är sportlov ansluter snart två syskon. Märtas energi smittar snabbt av sig och trötta ögon hos de två äldre är snart bytta mot pigga, leende ögon.
Det är inte omöjligt att jag snart längtar tillbaka till för några nätter sedan, då vi var utan nattgäst. Inte minst efter en dag med huvudvärk, men till dess antar jag att det bara är att njuta.
Att hon för kvällen var extra trilsk att lägga väljer jag att tolka som att hon ville ge mig extra mycket kärlek. En sen powernap på eftermiddagen hade inget som helst med saken att göra.
25/2 Bikerbrud
För precis ett år sedan var vi här på pre-visit. En resa som syftade till att övertyga två juniorer att BKK nog kunde vara ganska bra ändå, besöka ett antal skolor samt att hitta någonstans bo. Vi lyckades inte riktigt med något. Melker grät när vi berätta att vi hade beslutat oss för att flytta hit. Vi besökte tre olika skolor, men valde en fjärde. Bostaden vi till slut valde, visade sig senare att den skulle rivas. Men va fasiken, det här blev ju bra ändå.
Vill minnas att jag då tyckte att det var ruggigt varmt. Lätt uppklädd i välpressad skjorta och skräddade shorts, allt för att göra gott intryck på skolorna. Att skjortan var blöt över hela ryggen och ner till naveln är en bisak. Den var ju struken när jag tog på mig den.
Om det är svalare nu än då eller om jag börjat vänja mig vid värmen är väl helt omöjligt att svara på. Tydligt dock att det börjar bli fuktigare, vilket gör att det upplevs mycket varmare. A/C rullar oftare och vi sitter mindre på balkongen. Detta hämmar oss inte från att spendera delar av helgen på att jaga växter. Något som är ganska kul när man kan fylla bilen med växter och inte betala mer än vad en Hortensia kostar hemma. Tur nummer två blev lite dyrare, men innehöll krukor, uppvuxen babu, citrusträd och massa annat grönt.
Den andra gången brydde vi oss inte om att knö in det i bilen. Omplantering i nya krukor och hemkörning ingick. Istället så tog vi svängen om mc-kvarteren. Ligger en Harley Davidson mellan vår soi och nästa och precis som på klassiskt bilhandlar manner ligger ett antal andra återförsäljare intill. Måste ju erkänna att det var svårt att inte trilla in hos Piaggio och spana på Lollysar av senare snitt. Anledningen till stoppet var att hitta en hjälm till främst Emma att nyttja när hon åker mc-taxi. Nog inte alltid man kommer att palla släpa på en hjälm, samt att just det färdmedlet ofta sker spontant, men om man har en hjälm man gillar så är sannolikheten större att den är med.
Från och med imorgon har barnen lov. Om det heter läslov eller sportlov hemma så heter det här nog mest lov. Melker ska gå på Chelsea sports camp i två dagar och har kittats i helgen med nya gears. Allt ligger prydligt upplagt i hans garderob, så jag gissar att han är taggad. För Ingrid blir det mindre sport, men aktiviteter i form av playdates. Om snorkling kvalar in på sport, så tar jag sportlov på onsdag och drar till Koh Samet. En ö som vi senast besökte under vår pre-visit
22/2 Stammis
Vet inta om jag fått det av min far, men jag gillar verkligen att vara stammis och få ett igenkännande leende när jag kommer på återbesök. Pappa har sin slaktare i Hede, sin Thai-vagn, slaktare i Färila, frisör på Vaksalagatan, sitt Tempo i Vattholma och många många fler. Än så länge har jag ett par lunchrestauranger, min frisör och en till restaurang här i Bangkok. Sistnämnda kan vara en fri tolkning från min sida och att de egentligen egentligen bara är glada för fler middagsgäster.
Mest impad är jag av frisören. Tredje besöket i lördags och hon kunde redogöra för sammansättningen och hårtyp på min familj, trots att bara den förstfödde var med.
Att vi har hamnat på samma ställe alla tre gånger håret har behövts trimmas hänger kanske främst på att salongen ligger ett stenkast från vår gamla adress och att det är ett lagom hippt ställe.
Klippning, massage av hårbotten, händer och underarmar kostar en fjärdedel av vad en klippning gör hemma. Visst går det att komma undan ännu billigare om man vill, om man kan bortse stammishak och hipp-faktor. En kollega klippte sig medan han fick bilen tvättad in och utvändigt. Allt för 270 THB eller 70 SEK. Det fixar inte ens pappa oavsett hur mycket stammis han är på Vaksalagatan.
När jag var liten klippte jag mig på Klippverkstan som låg ute i klasskompisen Christians garage och drevs av hans mamma. Varken biltvätt eller massage ingick, men omåttligt nöjd när frissan var kopierad från Christer Sandelin. Till Christians mamma rullade man på cykel eller i Volvo. Här rullar vi moppetaxi.
Melker och jag klämmer ihop oss på en moppe och rullar på de mindre soien fram till frisören. Först på plats, då vi inte bokat tid, utan hoppats på en droppintid. Vi har tur och bara en av oss får inta avbytarbänken, då den andra hamnar direkt i frisörstolen. Först klippning, sedan tvätt, massage, putsning och styling. Innan Melker får samma behandling. Svårt att undgå att han gillar upplägget och njuter av behandlingen.
Melker kommer att ha andra referenser till klippning än Klippverkstan på Rännhärdsvägen, där jag en gång var stammis. Precis som jag kan sätta doft och stämning på Christians mammas salong, så kommer Melker säkerligen kunna göra motsvarande på vår gemensamma salong. Vår stammis salong.
9/2 In i dimman
Det finns mornar då solen får kämpa sig upp. Den första decimetern vid horisonten hålls gisslan av smog. En blodröd sol kämpar sig sedan igenom nästa decimeter innan det klarnar och solen skiner från en klar himmel.
Igår kom mail från skolan med information om att all utomhusaktivitet flyttas in och att de rekommenderar den som ska spendera tid utomhus att böra mask. Det positiva är att skolan håller koll och tar action, men i övrigt rent förjävligt att man inte kan befinna sig ute på grund av att det ör hälsofarligt. Jag har aldrig känt av någon dålig luft, till skillnad från när jag har varit i Kina eller Iran, men smogen är svår att blinda för och något man absolut inte ska göra. Det är ju helt sjukt vad vi håller på med; gasar ihjäl oss själva. Många miljöproblem blir påtagliga här i Thailand, då de har ett annat förhållande till renhållning och morgondagen. Det är lätt att peka finger och visa på allt som är fel, men svårt att förstå att de inte själva ser problematiken.
Den här tiden på året ska vara värst. När vinter så smått går över till sommar. Rök från matlagning, uppvärmning och svedjebruk förstärker den redan höga nivån av avgaser från trafiken. Generellt är bilparken relativt ny, men nyttjar motorer med lägre emissionssteg än vad vi ser i Europa. Skrået jag representerar står för en stor del. Inte minst tack vare att stora delar av flottan är på tok för gammal. Lägg till detta sedan tuk tuks och mopeder i massor.
Mätningar visar att det inte är värre inne i BKK än utanför, vilket stillar det dåliga samvetet över att inte bara ha släpat med familjen till Thailand utan även satt dem mitt inne i stan. Oavsett vad så ligger nivåerna 2.4 gånger över det som WHO klassar som ohälsosamma. Stockholm ligger för dagen 40% under samma nivå.
Det är givetvis skit att det ska behöva vara såhär. Vill inte behöva anpassa mig till sådana här förhållanden, men inser att jag måste. Sedan får man vara realistisk över vad man kan göra och hur stor fara det innebär att vara här under några år, men det sätter frågan högt på agendan, även om jag skulle önska mer action från myndigheterna.
Vi kan alla bidra på ett eller annat sätt. Inte minst genom att se över vårt eget hus, men kanske främst fortsätta diskutera ämnet och kravställa mot vår omgivning.
27/1 Kvartsamtal
Att få gå på kvartssamtal är en god anledning till att skaffa barn. Efter värme, glädje och kärlek kommer nog kvartssamtalen. I varje fall kan det kännas så när man sitter där på en stol avsedd till någon med en medellängd på 120 cm.
I fredags var det dags för three way conferance, vilket innebär att lärare, elev och förälder träffas och diskuterar det som fungerar bra samt vilka mål eleven satt upp för terminen och vad vi alla kan göra för att uppfylla dem.
Emma hade lyckats boka in oss till bägges lärare samt respektives stödlärare. Det var ett effektivt schema med fem minuters pauser där barn med padda byttes mot barn som skulle med på samtal.
Skolan höll den dagliga verksamheten stängd så barnen var lediga hela dagen. Själv var jag på jobbet lika tidigt sim vanligt, men tackade för mig strax innan fredagslunchen, tog bilen hem och slängde mig upp på en mc-taxi för att möta upp Emma och skolbarnen som smitit före. Märta var ensam hemma med Khun Ning, något som har börjat funka utan varken gråt eller tandagnissel.
Det var svårt att dölja leendet när jag satt där ihopsjunken på stolen och fick höra hur väl barnen presterar i skolan, hur de är mot sina klasskamrater, agerar i klassrummet och när de själva presenterar vad de vill uppnå under terminen.
Det är ju nästan löjligt hur stolt man kan bli och lättad över att allt funkar så bra, trots att man ryckt mattan under fötterna på dem.
Ingrid hade satt stars på hur hon presterade i Music och Art. Mr Adam ville även framhäva hur fantastiskt hon utvecklat sin engelska vad det gäller såväl tal, läsning som skrift. Hur hon tar sig an nya utmaningar med iver och nyfikenhet. Hur hon hjälper andra. Inte minst den nya tjejen som började efter jul och har haft det lite kämpigt. Mrs Mary Jane hade frågat om Ingrid kunde minnas att hon själv varit ledsen i början, men de minne har tydligen bytts mot andra, för det kunde hon inte minnas. Vi hade satt stjärnor på att hon är noggrann och är mån om att träna för att lära sig eller bli bättre. Vi lyfte även fram att hon är duktig på att ta instruktioner och ta ansvar.
Som mål hade Ingrid satt upp att hon ville bli bättre på att läsa med små bokstäver och detta skulle vi gemensamt säkerställa genom träning i skolan, hemlåning av böcker samt att vi gemensamt läser hemma.
Hos Melker var det mer han som var styrande. Efter att han fått en minut att förbereda sig och läsa igenom sitt papper, så var det han som gick igenom stars and goals. Han började med att han var duktig på plus och minus, men tyckte det var svårt med multiplikation och division. Något som varken Mrs Toya eller vi delade uppfattning om då vi upplever att han hanterar matten bra.
Vidare så blev intresset för reptiler tydligt. Oavsett om det var berättelser som var fiktiva eller fakta så handlade de om ormar, ödlor och krokodiler. Fakta som han själv tagit till sig och återgett med skrift och bilder. Flertalet av böckerna var sedan återgivna för klassen av en ivrigt berättande Melker. Språket hämmar honom inte ifrån att ta stor plats i klassrummet, dela med sig av sina åsikter och genom frågor få ta del av andras.
Det som först grep tag i hjärtat, men sedan fick det att smälta var när han presenterade sitt mål för terminen, vilket inte hade med skolarbetet att göra. Att skaffa en ny kompis/kompisar.
Följdfrågan blir då givetvis direkt om han känner sig ensam i skolan eller om han saknar vänner, men så upplever han det inte. Han har givetvis sin Oscar och andra kompisar i klassen, men många är ganska boring enligt Melker. Hans fantastiska lärare bara skrattar och tycks förstå vad han menar och hur han känner. Hon har alltid nära till skratt och har en otroligt varm framtoning. Det är härligt att sitta bredvid och se hur trygg Melker är i hennes sällskap.
Det hela slutar med att vi alla skriver under dokumentet som Melker satt ihop och där Mrs Toya åtar sig att skapa aktiviteter med andra klasser i samma årskull. Melker skulle bli bättre på att ta kontakt med andra elever. Jag misstänker att han redan har en i åtanke. En ny svensk pojke i en av parallellklasserna. Men oavsett vad älskar jag hans inställning och vilja att bredda sin vänskapskrets. Inte minst då han ofta kan ha svårt att ta steget och utmana sig själv. I rutan för vad mamma och pappa skulle kunna göra för att han skulle kunna uppnå sitt mål hade han skrivit att vi kunde berätta vad vi gjorde när vi var små för att träffa nya vänner. När jag läste detta var jag mer rörd än stolt. Kinderna spändes och halsen blev trängre. Mrs Toya bara log och såg och kände vår reaktion.
Han är så jäkla fin vår Melker....
25/1 Gör ett nytt försök
Ja, det är ju inte så att det saknas något att skriva om, men tid, prioritet och ork tycks tyna med tiden.
Finns ingen anledning att finna ursäkter eller orsaker. Än hellre att rabbla vad som hänt sedan sist. En jul har passerat. Ett nyår likaså. Men främst har ett par besök passerat.
Hemlängtan fortsätter att lysa med sin frånvaro även om högtider stark förknippade med familjen har genomlevts. Dock blev det tydligt att man saknar vänner och kära när de plötsligt dyker upp.
Först ut var Bullen och Filip. Med relativt kort varsel bestämde de sig för att pipa över och fira jul med oss.
Barnen var taggade till tänderna när vi rullade till flygplatsen för att plocka upp dem. Skolan hade slutat ett par dagar tidigare, varför ett försenat kvällsflyg spelade mindre roll.
Med slöjdad banderoll stod de uppradade precis vid ankomstdörren. Normalt får man inte stå där, men säkerhetspersonalen hade inte mage att hysa bort dem. Dock fanns det tydligen två ankomstdörrar, men i väntan gav de två rödlätta barnen Clason många leenden till de som passera. Vissa tog kort, så scanar ni Instagram flödet noga, finns det säkert någon med en bild med två små barn med en banderoll "Välkomna Bullen & Filip" #arrivedBKK, #exotic.
Ett telefonsamtal justerades vår position och bland bagagevagnar, taxichaufförer och övriga resenärer i vimlet såg vi dem till slut. Den där vanliga känslan av spända kindben, ögon som kniper och ett varmt bröst som jag ofta pratar om smög sig oväntat på när jag såg den genuina och varma glädjen när utsträckta famnar mötes.
Det tjattrades en del i bilen på vägen hem. Ett uppdämt behov av att få berätta om vårt nya land, skola och allt som de upplevt. Videosamtal är en fantastisk lösning, vilket underlättar kontakten med kära i Sverige, men det är stor skillnad att få dem på plats.
Det kämpades hårt med julstämningen och tveksamt om den någonsin infann sig. Vi gjorde ett par tappra försök, men kom till en gräns varefter vi insåg att jul här kommer aldrig bli som hemma. Julgran och klappar räckte långt för barnen och att dopp i grytan istället blev poolen gjorde föga.
Trots Bullen och Filips spontana besök blev det ett perfekt bidrag till glädje över såväl födelsedagar och jul. Det lyckades också bli ett perfekt överlapp mellan dem och mormor och morfar.
Någon dag efter att vi satt ungdomarna i en bulle till Koh Chang tog mormor och morfar mark i nytt okänt land. Samma glada välkomstkommitté stod åter redo, men istället för att stå vid fel utgång blev vi denna gång sena, då flyget blivit tidigt.
Nästa gång ska vi nog banne mig få till det. Banderoll och välkomstkommitté utlovas.
Andra gången var det tidig morgon, men tjattret i bilen var på motsvarande nivå. Nya oskuldsfulla öron fick samma dos av land, skola och upplevelser. Mycket mys, en andra jul och härliga dagar tillsammans.
Strax innan nyår tog vi bilen ner till Koh Chang för vår längsta semester sedan vi kom hit. Det var egentligen inga lediga dagar kring jul, men nyåret gav ett par och genom att klämma några extra fick vi ihop en vecka. Koh Chang var bra. Otroligt skönt att komma bort några dagar och bara få hänga lite.
Annars har vi haft en period med lite svalare väder. Framför allt har det varit torrare luft. Knappt att ACn har rullat, utan balkongdörrarna har fått stå på vid gavel och skapat korsdrag genom lägenheten. Många kvällar har avslutats på balkongen, i behaglig svensk sommarvärme.
Den enda som kört ACn har varit Melker som gärna vill ha rummet kylskåpskallt. Melker smygsänker innan han ska lägga sig och vi smyghöjer efter att han somnat för att han inte ska bli förkyld.
Poolen har förmodligen legat på dryga 20 grader, men har krävt mental laddning innan man dykt i. Men som alltid, så har det varit "skönt när man varit i ett tag". Förmodligen ett av de värsta råden/uppmaningarna genom tiderna till någon som står vid kanten och doppar tårna i vattnet
Nu ser det ut som att vi åter går mot varmare väder igen. Fukten gör att det inte mycket som ska till innan skjortan klibbar. Vi kommer förmodligen sakna den här perioden, men man både vänjer och anpassar sig till värmen. Det vet vi sedan tidigare även om vi inte tidigare upplevt peaken.
Slutar här för den här gången. Lovar inte på någon bättring, även om kvartssamtal på skolan, fotbollscup, fantastiska barn och andra äventyr under helgen säkert kan ge anledning att skriva någon rad inom kort.
11/12 Juletid
Om det är för att äventyret delvis blivit vardag eller för att vi lyckats ta del av hela SVTplays utbud är oklart, men det börjar bli långt mellan besöken på bloggen.
Ja, visst är det mer och mer som är vardag. Det måste det vara för om vi ska få livet att gå ihop, men också för vi har acklimatiserat oss. Att gå ner till poolen är inte längre lika spännande, även om det fortfarande är precis lika skönt. Att storhandla är precis lika tråkigt här som hemma. Det annorlunda utbudet väger inte upp ologiken i var varorna är placerade. Att alltid behöva addera tid för trafik eller att saker bara tar tid kommer är vardag även om det är minst lika irriterande. Precis som den energi som går åt till språkförbistringar eller oförmågan att kunna kommunicera.
Dock gör vi allt det, eller det mesta av det som är besvärande mer och mer med ett leende. Man fattar spelet, byråkratin och att det i nio fall av tio är en själv som är annorlunda och luftlandsatt i en miljö som man bara gästar.
Sist jag var här hade jag precis gästat Sverige. Lika härligt som det var att vara där var det givetvis att komma tillbaka hem till familjen. Hemkomsten brukar alltid innebära att barnen vaskar pappas kappsäck efter godis eller gåvor. Nivån var denna gång något annat när resväskan innehöll allt från hönekaka, prästost, pepparkaksdeg till lösgodis och tidningar. Det blev en underbar lördagsfrukost där merparten av maten intogs med vördnad och förgylldes med DI weekend och våran så ständigt närvarande Lisa Syrén.
Sedan sistens har vi hunnit med att riva av ett par Luciatåg. Det första inledes med gudstjänst och avslutades med julfika hemma hos den Svenska ambassadören. Otroligt fint och gott. Lite som ett barnkalas hos Svenskttenn. Nästan 40 barn gick med i tåget och det jag många gånger tidigare upplevt som lite klent var nu klar och tydlig sång. Kan vara för att åldrarna var klart spridda och att de äldre barnen drog med sig de små, men oavsett var det fantastiskt härligt att få se och höra hur Luciatåget skred in, ställde upp framför granen och sjöng i en miljö som andades Sverige, medan det utanför var något annat, men som för stunden låg långt borta. Den där klumpen jag så ofta får gjorde sig påmind när jag hörde sången och jag tyckte mig nog kunna skönja ett par andra som mindes sin egen barndom, kände av hemmavid och stod stolta över sina barn som framträdde.
Luciatåget har inte bara varit kul för barnen. För mig har det även varit en möjlighet att träffa många av de familjer, vilka Emma träffar vid olika tillfällen genom skolan, Swea eller andra communities. En salig blandning av människor men med gemenskapen att alla är utflugna svenskar i Bangkok, har barn och är öppna för att träffa andra människor. Något som gör det lätt att umgås och något som bland annat resulterat i att jag idag på morgonen efter att jag lämnat barnen vis skolbussen klockan 06.30, mötte uppe några andra gubbar i Benjakitti parken och sprang 7,5 km. En bra start på dagen minst sagt. En dag som sedan har spenderats åt att jaga julklappar till barnen.
Luciatåget har inte bara varit kul för barnen. För mig har det även varit en möjlighet att träffa många av de familjer, vilka Emma träffar vid olika tillfällen genom skolan, Swea eller andra communities. En salig blandning av människor men med gemenskapen att alla är utflugna svenskar i Bangkok, har barn och är öppna för att träffa andra människor. Något som gör det lätt att umgås och något som bland annat resulterat i att jag idag på morgonen efter att jag lämnat barnen vis skolbussen klockan 06.30, mötte uppe några andra gubbar i Benjakitti parken och sprang 7,5 km. En bra start på dagen minst sagt. En dag som sedan har spenderats åt att jaga julklappar till barnen.
I helgen firades Konstitutionsdagen, men då denna föll ut på en söndag, blev måndagen ledig dag. Detta gällde dock inte barnen, varför jag, Emma och Märta fick en dag för oss själva på stan.
För oss själva kanske var att ta i, men det var rimligt mycket folk i varuhusen. Julskyltningen i Bangkok är enorm, men jul är endast något som firas av en minoritet. Julen har här nästan blivit vad Halloween har blivit i Sverige, fast gånger hundra. Oklart om det är det mångkulturella som gör det eller om det bara är glädjen att ställa till fest och öka handeln som är drivkraften. Oavsett vad så uppskattar jag deras försök, för all form av uppmärksammande av julen behövs, då det annars är svårt att komma i stämning här. Att det inte blir en vit jul är jag redan inställd på. Att den sedan förmodligen inte kommer innehålla julskinka med skånsksenap på vörtbröd får jag bara accepter och ta igen nästa gång då tillfälle ges. Men visst måste jag erkänna att en liten hemlängtan tänds varje gång jag ser snö i något socialt medium. Samma längtan har släckts så snart flödet uppdaterats med bilder på barn i vinterkläder eller helt leriga galonkläder. Det finns väl dock risk för att flödet snart blir mer och mer vitt. Något som jag givetvis önskar er alla och visst var det väl någon som sa att det är bra att längta ibland.
Ytterligare en tradition som bryts i och med vår tid här och inte hemmavid är inhandlandet av gran. Våra första jular i Stockholm köptes den på Fleminggatan och sedan på Odenplan för att därefter under några år inhandlas utanför ICA kvantum/BEA i Svedmyra. Alltid jag och Melker och vid något tillfälle även Ingrid. Förra året adderade vi även inhandlandet av gran genom att skjuta en gran jävel som fick pryda julen uppe i stugan i Hästbränna.
I år frångick vi dock allt detta. Det blev varken rödgran eller kungsgran utan en rackare i plast. Trodde aldrig att en sådan skulle få komma in i mitt hem, men sedan hamnade jag här. Och nu står den här. Köpt direkt från granfabriken. Och jag måste erkänna att den gör sig ganska bra. Precis som mycket annat här i Thailand som ser bra ut på håll, så håller den hög kvalitet. Den luktar tyvärr inget, men den ska varken ha socker, magnecyl eller vatten för att inte barra, så vi spelar spelet. Spökar ut den lite extra. Klär den med lampor, vilka ha åtta olika ljusinställningar och känner att detta är vardag.
1/12 Sverige
Sverige, Sverige älskade land! Tack för den här gången och på återseende.
Sitter åter på ett plan som ska ta mig hem till fru och barn, efter några intensiva dagar i Sverige.
I mitt tidigare liv då jag flög mycket på Thailand så var det alltid med en stor lättnad jag lämnade BKK. Nu känner jag precis tvärt om. Hemma är numera någon annanstans och inte minst där familjen är och Thailand är mer än ett kontor, ett hotell och en flygplats.
Jag har inte haft någon längtan till Sverige sedan vi flyttade, men ska inte sticka under stolen att jag tycker att det var trevligt att få komma hit. Syftet med besöket var träning samt säkerställande av budskap i koppling till denna. Att det sedan gavs utrymme att träffa lite vänner och familjen var en ren bonus.
Egentligen var schemat späckat. Tog mark på måndagen, var på kontoret, tränade tre dagar för att sedan riva av ett möte på fredagen innan jag stod åter på Arlanda. Kvällarna gav dock viss frihet, inte minst om man tog sig den.
Broderliga kramar och uppdateringar från vardagen har blandats med skratt och något försök till djupare analys under ett par kvällar och igår stod syrran för värdskapet. Som vanligt med ett väl dukat bord och allt som hör en kräftskiva till utom nubbarna och hattarna. Höjdpunkten var att få hänga lite med systersonen Ivar, men helheten mitt ben av familjen var fantastiskt trevligt. Gåvor från österland byttes mot klappar, godis och rökelse i ren Jesusanda. Allt detta har sedan toppats upp med kaffe, ost, jäst, tomtedräkter, bröd, tandkräm, vax, pepparkaksdeg mm vilket fick min väska att kvala in som såväl heavy som överviktig. Dock ingenting som ett leende kunde lösa varför min väska rullade vidare på bandet utan att jag behövt lättat på lädret. Om min boxarmässiga sista minuten bantning påverkade personalens syn på invägningen är oklart, men hade definitivt påverkan på personalens syn på mig vid säkerhetskontrollen. Min snabba överflytt av saker hade gjort att ädelosten numera reste i kabinväskan. Definitionen av flytande var enligt personalen huruvida den var bredbar eller inte. Att den var tydligt försluten och mitt leende stort hjälpte ringa. Jag har full respekt för att de bara gör sitt jobb, men plötsligt saknade jag än mer Thailand och flexibilitet som man ofta möter där. En flexibilitet som förvisso även ibland gör mig tokig, men där och då hade den givit mig min ost tillbaka.
Det är knappt att jag har hunnit sakna Emma och barnen hemmavid, då schemat varit så fullt. Tidsskillnaden har givit minimalt utrymme för att pricka in slottar att ringa på, men mornarna har i varje fall givit ett tillfälle per dag att stämma av läget hemmavid och när Märta fladdrar förbi i bakgrunden av våra FaceTime samtal så är det klart att man saknar de små liven. Ett par bilder på det och vipps så är längtan där.
Även om det inte var någon direkt vinter hemma så gick det upp för mig att det snart är jul. NKs julskyltning bidrog delvis, precis som ICA maxis breda julsortiment. Dekorationerna har sedan länge varit på plats i varuhusen i BKK men då de varit så tidiga har de varit svårt att ta julen på alvar.
Nu har jag dock egen kappsäck med klappar samt andra saker som hör julen till och har jag förstått Emma rätt så har även julen börjat att inta vårt hem. Möjligt att det måste läggas några rimmar på att jaga lite belysning och pynt i helgen. Inte minst om Emma får bestämma.
23/11 Adressändring
Sedan en knapp vecka finner ni oss på ny adress. Flytten gick smidigt, men det är mycket som ska hitta nya gömmor innan det känns att man har kommit till rätta. Mycket tid gick åt förra helgen att jaga lite nya möbler samt pryttlarna som gör att det blir som vi vill ha det. Den nya lägenheten är betydligt mindre än den förra, men i ett plan vilket gör att vi nyttjar ytorna bättre. Det finns mycket som vi saknar från den gamla, men också mycket som vi uppskattar med den nya.
Det blir lite av en nystart, då det som byggt upp många av rutinerna plötsligt ändras. Var hittar man bra butiker, hur kör man bäst till jobbet, var finns det en frisör, grannar, gym, skolbuss etc.
Såväl vi som barnen hängde ganska mycket med en Svensk/Kanadensisk familj på förra stället. Något vi hoppas på att fortsätta göra, men enkelheten att bara skicka över barnen eller en kopp kaffe bredvid poolen är borta. Vi kommer säkert finna motsvarande häng där vi bor nu, då det finns otroligt mycket barn här och Ingrid har redan varit på playdate hos en klasskompis som bor ett par våningar ner i samma hus. Det är många barn från samma skola som bor där vi bor nu och jag är säker på att det inom kort kommer lekas på flera håll i huset och nere runt poolen. Barnen har tagit flytten ruggigt bra och varit oberörda över att deras rutiner har ruckats. Melker noterade häromdagen att den nya lägenheten var mindre, men följde inte upp sin notering med någon djupare utläggning.
En annan rutin som mer måste etableras till att bli just en rutin är träningen. Expatlivet börjar att ta ut sin rätt. Jag besökte gymmet för första gången på länge igår, efter att jag nattat Märta. Det nya gymmet är ljusare och fräschare än förra, men det löpbandet jag valde gav mig informationen ”unable to reach targeted speed”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det inte orkade driva bandet snabbare än 12 km/h med min vikt uppe på. Nu visade det sig dock att tempot var ganska behagligt och gjorde fem kilometer ganska drägliga. Kanske blir just det valda, ganska oförskämda, löpbandet det som jag kommer hålla mig till även i fortsättningen.
Att vi har flyttat är långt ifrån allt som hänt sedan sist, men inget jag ämnar eller orkar att återge. Flytten har tagit ganska mycket energi och jag hoppas nu när detta är genomförd att jag åter ska kunna skriva mer rutinmässigt. Vill tro att det skapar en bättre minesbild över vad vi faktiskt gjorde, kände och upplevde under våra år i BKK.
Det blir lite av en nystart, då det som byggt upp många av rutinerna plötsligt ändras. Var hittar man bra butiker, hur kör man bäst till jobbet, var finns det en frisör, grannar, gym, skolbuss etc.
Såväl vi som barnen hängde ganska mycket med en Svensk/Kanadensisk familj på förra stället. Något vi hoppas på att fortsätta göra, men enkelheten att bara skicka över barnen eller en kopp kaffe bredvid poolen är borta. Vi kommer säkert finna motsvarande häng där vi bor nu, då det finns otroligt mycket barn här och Ingrid har redan varit på playdate hos en klasskompis som bor ett par våningar ner i samma hus. Det är många barn från samma skola som bor där vi bor nu och jag är säker på att det inom kort kommer lekas på flera håll i huset och nere runt poolen. Barnen har tagit flytten ruggigt bra och varit oberörda över att deras rutiner har ruckats. Melker noterade häromdagen att den nya lägenheten var mindre, men följde inte upp sin notering med någon djupare utläggning.
En annan rutin som mer måste etableras till att bli just en rutin är träningen. Expatlivet börjar att ta ut sin rätt. Jag besökte gymmet för första gången på länge igår, efter att jag nattat Märta. Det nya gymmet är ljusare och fräschare än förra, men det löpbandet jag valde gav mig informationen ”unable to reach targeted speed”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det inte orkade driva bandet snabbare än 12 km/h med min vikt uppe på. Nu visade det sig dock att tempot var ganska behagligt och gjorde fem kilometer ganska drägliga. Kanske blir just det valda, ganska oförskämda, löpbandet det som jag kommer hålla mig till även i fortsättningen.
Att vi har flyttat är långt ifrån allt som hänt sedan sist, men inget jag ämnar eller orkar att återge. Flytten har tagit ganska mycket energi och jag hoppas nu när detta är genomförd att jag åter ska kunna skriva mer rutinmässigt. Vill tro att det skapar en bättre minesbild över vad vi faktiskt gjorde, kände och upplevde under våra år i BKK.
Idag blev en kortare dag på kontoret. I förra veckan mailade Melkers fröken, Ms. Toya, att hon gärna ville träffa oss för att berätta hur det går för Melker. Skolan har erbjudit kortare kvartsamtal tidigare vi ett tillfälle, men vi missade att boka upp oss med Melkers lärare den gången och träffade bara Ingrids fröken samt Melkers språkstöd vid det tillfället. Ms. Toya´s mail skapade ingen oro för hur det gick för honom, men hon skrev uttryckligen att hon gärna träffade oss båda. Som jag nämnt tidigare blir det naturliga att Emma sköter kontakten med skolan och är ofta där ett par gånger i veckan. För egen del blir fokus på jobbet, men inviter likt denna är en självklarhet att tacka ja till och jag är tacksam när de kommer.
Jag lyckades smita iväg precis efter att klockan slagit lunch, vilket gjorde att jag var hemma till strax efter ett och kunde göra sällskap med Emma till skolan. Mötet med Ms. Toya var klockan 14.30, men vi var där nästan en timme tidigare, vilket gjorde att vi kunde följa med Ingrid från klassrummet till hennes ECA som för dagen var gymnastik. Det är ju inte utan att man blir avundsjuk när man ser vilka faciliteter som de har på sin skola. På vägen till gymnastiken passerar vi tennisbanorna, simbassängen, den stora fotbollsplanen där några tränar landhockey, gymnastiksalen med tre fullstora basketplaner. Annat var det när man själv var liten och jagade ärtpåsar i Vattholmaskolans gymnastiksal. Basketkorgarna var påhäktade på ribbstolarna och la man fyra tjockmattor på raken så täckte man golvet från den ena sidan till den andra. Ingenting man gnällde på då, tills den dagen man sett något annat, men med idrott tre dagar i veckan och sportrelaterade aktiviteter efter skolan fyra dagar i veckan så blir det tydligt att det är något man tar på alvar. Något som jag uppskattar oerhört mycket och som sagt önskar att jag även fick se mer av hemma.
Gymnastiksalen där Ingrid hade dagens övning var även denna långt ifrån Vattholmaskolans liga. Nio ledare till ett trettital barn visar också på en annan nivå av resurser. Inte säker på att allt blir bättre av mycket resurser, men det är med en lätthet i hjärtat jag besöker barnens skola. Allt andas en hög nivå av vänlighet, professionalitet och trygghet.
Idag var det upphopp, kullerbyttor och räck som stod på programmet. Få var ögonblicken då jag inte skönjde ett glatt ansikte på min älskade dotter. Och de få då inte leendet satt på sin plats var det på grund av koncentration.
Ja, hur gick mötet hos Ms. Toya då? Håll i er nu eller sluta läs om ni inte vill höra min stolthet och hur jag skryter över min son. Hon var förbluffad över hans utveckling och jag upplevde att hon menade det genuint. Enda anledningen till att hon tagit dit oss var för att hon ville berätta hur fantastisk han var. Hur han gått från att vara tyst och tillbakadragen i början när han inte förstod så mycket till att bli en pojke som tar för sig och ivrigt svara på frågor under lektionerna. Hur han har avancerat i matten och löser problem som är formulerade i såväl text som med siffror och hur han efteråt tydligt kan beskriva hur han löst dem. Hur han skriver och illustrerar små berättelser som han sedan delar med sig och läser upp för sina klasskamrater. Hur han snabbt funnit sig i klassen, är en bra kamrat och har sin bästa kompis Oscar.
Herregud vi har varit här i fyra månader varav barnen har gått i skolan i dryga tre och bägge barnen klarar sig med bravur. Jag skulle inte kunnat hoppas på att det skulle ha gått hälften såhär bra och så visar det sig att de är stjärnor. En riktig ego-boost var vad dagens föräldramöte var.
Efter mötet med Ms. Toya hann jag med att se slutet av Melkers Taekwondo. Han är oerhört stolt över sitt nya gula bälte och det var därför extra kul att få se hur seriöst han tog det på den första lektionen av den nya semester.
När väl skoldagen var slut tog vi BTSen ett par stationer i fel riktning och klev av vid Siam för att där kora denna veckans Bowlingmästare. Jag låg illa till länge men ordnade upp det på slutet. Emma var oroväckande bra. Inte minst på att nyttja staketen som skyddade klotet att hamna i rännan, vilket mer än en gång räddade en nolla till en strike. Hatten av till någon som kan anpassa spelet efter förutsättningarna, men denna gången räckte det som sagt inte. Vi bör inte göra någon stor grej kring hur det gick för övriga, men Ingrid spöade brorsan med ett poäng. Att sedan han gjorde en strike, vilket Ingrid inte lyckades med kan vara anledningen till att större drama uteblev. Bowlingen följdes upp med ett par smarriga burgers och varsin öl till ettan och tvåan, medan de som hamnade längre ner i resultatlistan fick nöja sig med milkshake.
Resan hem drog ut lite på tiden då det var störningar på BTSen. Vi fick stå som packade sillar i vagnen, där det normalt brukar vara kylskåpskallt, men ikväll var något pustigt. Väl framme på vår nya hemmastation spelad en symfoniorkester julmusik och gallerian som ligger där var äntligen klara med sin julskyltning, vilken de har förberett under den senaste veckan.
Från stationen så gick vi hem, något som vi inte kunde göra tidigare. Otroligt skönt en kväll som denna då det fläktade lite och temperaturen förmodligen inte var mycket mer än 27 grader. Jo, visst blev herr Clason även lite pustig av den promenaden, men kändes ok, då det redan var på inslaget tema.
Kvällen avslutades med en dusch och att jag och Melker läste om gröna anakondor och Emma och Ingrid läste några böcker, vilka Ingrid fått med sig från skolan.
Även om jag själv noterar barnens utveckling i skolan, bekräftade Melkers fröken det vi själva noterat samt att hon stillade en viss nivå av oro huruvida han kan ta till sig undervisningen. Det hela blir inte mindre tydligt när vi ligger där i sängen och läser om världens tyngsta orm. Jag läser först på engelska och översätter sedan varje stycke till svenska för att försäkra mig om att han förstår samt tänker att han kanske vill lära sig några nya ord. Flera gånger avbryts jag dock av en fråga eller reflektion från Melker innan jag hunnit översätta texten. Han är inte heller blyg för att ifråga sätta det jag översatt eller hjälpa mig att hitta rätt ord på svenska. En annan rolig notering är när vi pratar om fast, faster, fastest är att Melker inte kan komma på det svenska ordet. Han vet att det är som speed, men finner inte ordet snabb innan jag efter ett tag ger det till honom. Något vi bägge skrattar åt innan vi fortsätter att lära oss mer om jätteormar.
Från stationen så gick vi hem, något som vi inte kunde göra tidigare. Otroligt skönt en kväll som denna då det fläktade lite och temperaturen förmodligen inte var mycket mer än 27 grader. Jo, visst blev herr Clason även lite pustig av den promenaden, men kändes ok, då det redan var på inslaget tema.
Kvällen avslutades med en dusch och att jag och Melker läste om gröna anakondor och Emma och Ingrid läste några böcker, vilka Ingrid fått med sig från skolan.
Även om jag själv noterar barnens utveckling i skolan, bekräftade Melkers fröken det vi själva noterat samt att hon stillade en viss nivå av oro huruvida han kan ta till sig undervisningen. Det hela blir inte mindre tydligt när vi ligger där i sängen och läser om världens tyngsta orm. Jag läser först på engelska och översätter sedan varje stycke till svenska för att försäkra mig om att han förstår samt tänker att han kanske vill lära sig några nya ord. Flera gånger avbryts jag dock av en fråga eller reflektion från Melker innan jag hunnit översätta texten. Han är inte heller blyg för att ifråga sätta det jag översatt eller hjälpa mig att hitta rätt ord på svenska. En annan rolig notering är när vi pratar om fast, faster, fastest är att Melker inte kan komma på det svenska ordet. Han vet att det är som speed, men finner inte ordet snabb innan jag efter ett tag ger det till honom. Något vi bägge skrattar åt innan vi fortsätter att lära oss mer om jätteormar.
11/11 Trötthet
Tiden rullar sannerligen på. Det är inte så att det inte finns något att skriva om, men tiden bara går och jag är så rackarns trött på kvällarna.
Det är många som vittnar om trötthet på kvällarna. Omställningen till ny miljö, klimat och rutiner suger onekligen energi. Bara att kämpa på och hoppas att det vänder.
Mycket har hänt sedan sist. Jag har varit en vända till Laos för ett riktigt spännande besök i en kolgruva. Med lite tur kommer jag dit igen och den gången med en stor säck lastbilar över axeln. Har även ett par andra leads på gång vilka om utfallen blir rätt, säkerligen skulle ge lite energi.
Barnen fortsätter att imponera i skolan. Emma håller mig uppdaterad och barnen pratar mycket. Även om skolan har en bra app och skickar ut mycket information saknar jag en naturlig och daglig kontakt med skolan. När bara en i familjen jobbar faller det sig naturligt att den andra delen blir ansvarig för barnen och skolan. Lite ledsamt, men det är vad det är och en del av upplägget. Trots att jag lovat mig själv att flera gånger försöka rulla tidigare från jobbet fastnar jag alltid i någon leverans eller mindre brand som måste släckas. Jag vill tro att detta blir bättre med tiden, men jag är rädd för att jag bara lurar mig själv. Att Sverige sedan valt att gå över till vintertid underlättar inte heller. Allra minst när man ska lyckas klämma in ett telefonmötet en fredag eftermiddag (svensk tid).
Helgen som snart passerat har innehållit allt från playdates, poolhäng, luciaträning, möbelbeställning till inledande packning och förberedelse av flytt. Allt utom det sista har varit behagligt, men det sistnämnda roar inte någon. Flytt i sig är aldrig kul och att behöva lämna där vi bor nu är inget vi ser fram emot. Att stället förmodligen ska rivas motiverar dock en flytt och nu gäller bara att lägga fokus på att få till det bra på ny adress.
Blev idag på morgonen uppvaktad på farsdag. Firas egentligen på annat datum här varför jag hoppas på dubbel uppvaktning över året. Samtliga barn kom ner och väckte mig med en teckning. Märtas var tämligen enkel men värmde gott när hon kom skuttandes med ett ihopvikt papper med ett sträck på, vilket hon räckte över med något som jag tolkade som ”här”. De två äldre hade ansträngt sig mer och jag frågade varför jag förtjänade sådan uppvaktning. Är det för att jag är världens bästa pappa? Nej det är för att det är farsdag.... så var det med det.
Fick annars en annan härlig känsla igår när jag for åt ena hållet för att beställa mat medan flickorna gick och handlade. Melker var kvar hemma och spelade Ark på datorn, vilket är det ”nya”.
Vad vi gemensamt korat till BKK bästa burgare ligger bara någon tvärgata bort från där vi bor, men gatan är smal och det är tillräckligt mycket trafik och långt för att man inte ska vilka gå. Istället vinkar jag käckt vid vägkanten och en knappt 30 sekunder senare gränslar jag en moped. Utan hjälm och i flipp flopps svischar vi smidigt fram genom trafiken. Varm luft och dofter av alla de slag strömmar emot mig. Inte helt optimalt ur en säkerhetsaspekt men en enorm känsla av frihet och hög fångadagenaura faktor. Enkel guidning på thai och tre minuter senare är vi framme vid Arno’s. Efter vårt senaste besök så råkar jag veta att de har ett bra öl-sortiment. Efter att ha lagt en beställning på krubb, ber jag att få en Punk IPA att suga på medan jag väntar.
Vägen hem blir medels samma färdmedel. Med fyra väl förpackade burgare mellan mig och mopedisten känner jag hur mycket jag älskar det här livet. Möjligt att en full dag och att 5,6% påverkar, men där och då njuter jag av livet till fullo. Vi gör en massa uppoffringar genom att vara här, men just nu finns det ingen annanstans jag vill vara, inte minst då jag vet att resten av familjen känner likadant.
29/7 En blandning av sött och salt
Melker har inte brukat sjunga så mycket, men gör det nu mer och mer. Texterna är både svenska och engelska och inte helt ovanligt att det är en egenkomponerad text. Jag älskar att höra hans stämma, då den gör mig glad och lycklig. Har svårt att tro att någon som sjunger som han inte själv är glad eller lycklig.
När vi var i Phuket blev det ingen bok på kvällarna. Alla sov i samma rum så när väl Märta somnat hölls lampan släkt. Istället bad Melker mig att sjunga för dem på kvällarna. Något som jag alltid har gjort och gillar att göra. Mest gamla klassiker, däribland Lasse Dahlkvist, Mauro och Taube.
Barnen brukar inte själva sjunga med, men ibland händer det att de tar ton när vi sjunger Dans på Brännö brygga, Gud som haver eller Vad det är bra att jag har dig. Det har dock hänt ett par kvällar den senaste tiden att Melker sjunger med. Ingrid brukar slockna efter ett par rader, så hennes medverkan påminner mest om en bakgrundskör som förstärker introt. Häromkvällen var just en sådan kväll. Jag tappade åldrande grönska i Stockholm i mitt hjärta, vilket Melker snappade upp. Jag har sjungit den många gånger, men utan att veta att Melker kunde texten. Nu tog vi den från början och han satte varje ord. Ganska mysigt att få ligga där och höra honom sjunga Stockholm i mitt hjärta, ackompanjerad av Ingrids snusande.
Nu tillbaka i Bangkok efter några fantastiska dagar på Phuket. Återigen scorade hotellet högt hos barnen. Denna gång mycket på grund av chokladtimmen, vilken innebar att man fick äta så mycket chokladefterätt man ville mellan 15.30-16.30. Dock fanns det två seniora familjemedlemmar som satte en övre limit. Att vi hade en egen liten pool och att de fick spendera ett par timmar på kids club hade nog också en viss påverkan på helhetsbedömningen.
Kring middagsbordet ikväll infördes ett poängsystem för att kunna bedöma och ranka de ställen vi har besökt. Chokladtimme fick ingen egen kategori, men väl pool, rum, frukost, läge, strand och service. Möjligt att vi måste utöka med ett par kategorier till samt gå från en fem gradig skala till en med tio. Melker var nämligen inte helt nöjd med resultatet. Jag kan till viss del förstå honom, då poolen och stranden är så pass central och han är nöjd om han får en säng, någon som säger hej som service samt pannkakor/våfflor med hallonsylt, chokladsås och strössel. Servad är han ändå 24/7 av de där seniora familjemedlemmarna.
Oklar om vi kommer tillbaka till Phuket oavsett rankingen, men vi har haft några bättre dagar som familj och det är allt som räknas.
