21/6 Up and away
En knapp vecka efter att Emma och barnen, beger även jag mig mot Sverige. Först sill, små grodor och oklarheter om vi ska sitta inne eller ute och äta. Sedan två veckors jobb och därefter semester.
De inledande veckorna är minutiöst planerade medan de efterföljande är mer öppna. En grundplan finns, men för att inte riskera att semestern bara blir ett evigt flängande, har delar fått förbli mer öppna. Låt oss se hur det blir med den saken.
Samma dag som skolan slutade satte Emma och barnen kurs mot Båstad. Helt galet att barnen redan avverkat ett helt skolår och att de har presterat så bra. Utvecklingskurvan är helt enorm, något som även deras lärare har noterat. Ms Toya kom fram till Emma någon vecka innan skolavslutningen och undrade hur vi stöttade Melker hemma. För något extra ordinärt måste vi göra, då hon inte hade sett någon motsvarande utveckling sedan tidigare.
Till saken hör att vi inte gör något speciellt. Överöser med kärlek, precis som alla andra föräldrar. Ser till att barnen läser, mem annars är de i princip fria från läxor. Jag tror snarare hemligheten ligger i barnen och skolan. Inställningen till skolan och viljan att vilja lära.
De var svårt att inte hålla tillbaka tårarna, när skolan meddelade att varken Ingrid eller Melker skulle ha något behov av extra språkligt stöd nästa termin. Från att ha börjat i augusti utan någon engelska, är såväl vardagen i skolan som lek med kompisar, helt på engelska.
Melker har lyckats bättre än Ingrid på att skaffa kompisar. Melker tar mycket egna initiativ för att träffa kompisar och har i princip varje dag de senaste två veckorna lekt med någon efter skolan. Den där enkelheten från tidigare liv i Sverige. Där det bara var att springa över gatan eller genom skogen för att hitta någon att leka med, har här bytts mot skolbuss och hiss. Likaså har antalet kompisar i klassen gått från en till tio. Ett mål som han själv satte upp efter första terminen och har verkligen mångdubblat. Just denna biten, att få tillhöra ett sammanhang och att saknaden efter vännerna hemma skulle vara någotsånär främst Melker skulle uppleva, var nog min största oro när vi begav oss. Givetvis pratar vi om de där hemma, men mer i form av minnen och att han vill träffa dem när vi kommer till Sverige, men inte i form av saknad.
Det är kul att se spelet varje morgon, då jag lämnar barnen vid skolbussen. Melker sitter alltid med två andra grabbar. Främst William, men även hans storebror. Den som kommer först håller en plats till den andre och skiner upp när kompisen kommer för sällskap.
Ingrid är mer reserverad. Hon leker med flera barn i klassen under dagarna, men är sämre på att söka kontakt utanför skolan. Ett fåtal gånger har hon lekt med en annan flicka från klassen som bor i samma hus, men annars blir det främst med andra barn som vi sätter henne i kontakt med. Det är inte ovanligt med större playdates, i veckorna, där flera barn samlas tillsammans inklusive föräldrar på någons condo. Eller att vi på helgerna möts upp för någon aktivitet eller middag. Jag tror inte Ingrid lider av detta och hon hade lite motsvarande drag när vi var i Sverige, men det är klart att det vore bra om även hon fick uppleva samma enkelhet och att Emma inte alltid behöver vara involverad när det ska lekas.
Märta då? Hon leker minst ett par gånger i veckan med Lill-Lill. Hans föräldrar, där mamman är svensk och pappan thai, kallar honom Leo, men Märta håller sig till Lill-Lill. Våra maids känner varandra och brukar antingen bara träffas hos varandra eller ta barnen med sig ut till någon park eller lekland. Ett utbyte och lek som är svårt för någon vuxen att ge och ett samspel som är oerhört viktigt för att lära sig samspel och sammanhang. Efter sommaren är det inte bara de äldre barnen som åter börja skolan. Även Märta kommer att köra halvdagar på förskola. Samma skola, ELC, som vi besökte och var nära att välja för Ingrid och Melker, innan vi fastna för NIST, fast deras del av skolan för yngre barn.
Märta kommer att älska det och det kommer att göra henne gott. Hon kämpar fortsatt med språket och vem vet. Kanske kommer engelska sitta skarpare än svenskan när jag gör samma reflektion om ett år.
Att resten av familjen försvann en vecka tidigare gav mig lite egen tid. Tid som jag trodde att jag skulle uppskatta mer än vad jag gjort. Visst, det har blivit ett par utekvällar och inte en middag hemma, men tiden däremellan när jag vaknar i en tom lägenhet, äter en lunch på stan själv eller kommer hem till en mörk lägenhet övervägs inte av att få vara min egen. Att kunna fixa saker på stan ostört är givetvis skönt. Att själv kunna spontan på bio likaså. Sovmorgon efter en blöt kväll på stan också uppskattat. Gambla bort veckopengen på Muay Thai hade jag inte gjort med barnen i sällskap. Jobba några extra timmar utan att känna stress över att hinna hem till familjen bra, men annars ger jag inte mycket för livet som ensam. Det är inget för mig.
Av denna anledning känns det extra gott få kliva ombord TG950 med destination Köpenhamn. På andra sidan sundet väntar sedan hyrbil och kär gammal vän och möbelkompanjon. Vi talades tidigare vid minst en gång om dagen. Främst som sällskap i varje riktning till och från jobbet; på telefonlänk mellan Örby-Södertälje och Falsterbo-Malmö. Sällan världsproblem som avhandlades men allt mellan himmel och jord.
Nu blir det inte lika ofta. Tidsskillnaden är givetvis en faktor. Min resa från jobbet infaller lagom till Kalles lunch, varför utrymmet är begränsat för att tugga annat än dagens. Kalles hemresa infaller ofta då jag försöker samla kraft på soffan eller precis lagt mig i sängen. Men ibland hittar vi tillbaka. Pratar oavbrutet i munnen på varandra i en timme om absolut ingenting, men allt. Erfarenheter från livet och jobbet, barnen, träning, projekt, böcker, bekanta.
Det blir inte mycket mer än en kram och en kaffe idag. Mer behövs inte. Givetvis hoppas jag på mer häng under sommaren, men tror mitt behov är lite som Melkers. De som är mina vänner de finns där oavsett var jag befinner mig. Jag tar inget eller ingen för givet och hoppas på många kramar under tiden i Sverige, men oroar mig inte för uteblivna kramar. Flera är de vänner som själva lever småbarnsliv och tveksamt om de noterat att Clasons snart varit borta ett år.
Livet rullar på oavsett plats. Det går snabbt, men jag är så himla glad och stolt över det som vi fyller det med.
