18/12 Ho ho ho Christmas number two
Låt oss se om vi inte kan trycka in ännu en hälsning i tidskapseln.
Det är onekligen en vardag som börjar infinna sig, även om det är ett fortsatt äventyr. Det går nästan inte en dag utan att man upptäcker något nytt, slås av hur saker fungerar eller inte fungerar samt reflekterar över sitt egna eller andras beteende.
De stora barnen har nu avverkat sin tredje termin och Märta sin första. För Ingrid och Melker är skolan nu som vilken som helst, medan det för Märta fortsatt känns nytt även om det funkar bra. Hon kämpar på med språket och den större dosen engelska hämmar nog svenskan, men rätt som det är ska ni nog se att den sitter där. Hon förstår merparten av engelskan men håller sig själv till kortare fraser, men oavsett om det är med oss eller om hon leker med engelspråkia så skiftet hon mellan engelska och svenska.
Tanken är att det blir en termin till på nuvarande skola och att hon därefter flyttar över till samma skola som Ingrid och Melker. Detta har gjort att vi så smått börjar koka på nytt boende för att komma lite närmare skolan. Mer och bättre kunskap om staden gör delar av letandet lättare, men med lite mer än ett år på nuvarande adress har vi också hunnit bli mer hemmastadda och barnen har flera vänner i huset. Inte minst Melker som vi främst ser i händelse av middag eller när har vänner på besök.
Ingrid är inte lika benägen att ha vänner över, utan hänger antingen på brorsan eller syrran om hon inte leker med barnen på det gemensamma våningsplanet.
Lycka är annars när vi hänger med familjer från skolan. Främst ett par danska familjer samt ett svensk/kanadensiskt par med barn i åldrar som matchar våra. Kanske inte direkt Märtas ålder, men hon har sällan bekymmer att hänga på eller domdera över de lite äldre. Hade de inte haft engelskan hade språket varit en begränsning, men tack vare denna är avståndet Nord Jylland, Ottawa, Bangkok och Stockholm överbryggt.
Precis som oss så är de danska familjerna fem vilket gör att det blir ett mäktigt entourage som sveper fram. Nio blonda/rödlätta barn son ständigt gör succé oavsett vart vi färdas.
Att leken baren emellan flyter så bra ger också utrymme för mer kvalitativt socialt utbyte för oss vuxna. Storskaligheten underlättar också om man önskar att dela upp sig. Om några försvinner för lite golf i några timmar,ä eller några på massage så är det knappt märkbart. Att hänga med folk i motsvarande situation är precis som hemma, många gånger mer bekymmerslöst. Att vi har motsvarande upplägg med hur vi arbetar gör också att vi kan planera därefter. Vill mammorna och barnen sticka i väg någon dag i förväg eller stanna någon dag längre när vi ska någonstans, så är det enkelt ordnat, eller om mammorna vill sticka iväg själva. Gruppresor FTW, om man får bestämma gruppen själv och när man har barn.
Hösten har bjudit på flera härliga besök och i skrivandets stund har vi mormor och morfar på besök. Kontakten med Sverige är både rolig och viktig. Mycket blir via sociala medier, vilket är enkelt, men ger en ganska platt och onyanserad relation. Frågan är dock om skillnaden är så mycket större än om vi hade varit hemma. Givetvis så skulle vi träffa många av våra vänner mer frekvent, men just kontakten däremellan samt de som vi inte träffar regelbundet skulle nog även där ha de sociala plattformarna som relation- och kommunikationsbas.
Jag var inte någon fena på att hålla kontakten hemmavid heller, utan få var de som fick njuta av min stämma eller flitiga korespndans.
Efter en tuff höst arbetsmässigt är det bitvis för en veckas semester. Precis som förra julen bestämde vi oss för att hänga kvar här borta och precis som förr julen så bestämde sig mormor och morfar sig för att komma och hänga med oss. Det blir ett återbesök på vår favorit ö Kho Kood och samma hotell som sist. Rummen bokades då vi checkade ut senast för att säkerställa plats samt med förhoppning att någon skulle vilja komma och hänga med oss.
Julen är annars en tid som tydligt påminner om att man är någon annanstans. Förmodligen den högtid som jag förknippar med mest traditioner samt den högtid då tid spenderas med familjen. Farmors julmat, riktig gran, kyrkan och på de senare åren, rikligt med snö i Härjedalen. Det kvittar hur mycket vi anstränger oss här, med 30 grader varmt, palmblad och utan familj så blir det helt enkelt något annat. Platsgranen kom upp tidigt precis som småtomtarna, vilket gav sken om juletid, men utan mörker, snö, glögg-mys och gran doft får man kämpa för att den 24 ska kännas så som den 24 ska kännas. Kalles jul på youtube, skridskoåkning i ett av varuhusen, ett enklare julbord (ingen sill eller Jansson), julklappar och givetvis det traditionsenliga pusslandet. Så såg vår julafton ut.
Pusslandet var ok så länge vi höll oss till 300-500 bitar, men 1000 bitars pusslet med det plottriga motivet har håller på att ta knäcken på mig. Pusslandet har nu helt övergått till de vuxnas besörj och sena nätter har rimmat dåligt med att jag har jobbat sedan den 25. Håller viss förhoppning att morfar ska hjälpa mig ur galenskaper.
De sociala medierna har sköjnt ett vit jul hemmavid. Riktiga granar, stora middagar och en och annan på skidor. Det saknas oss. Tuffast är nog bilder från Härjedalen, systersonen eller kusinerna. Ni saknas oss.
Just nu är det här vi befinner oss och det för med sig både för- och nackdelar. Vi njuter av allt det som Thailand och det här livet har att erbjuder, samt att vi för stunden har fin-finbesök från Sverige.
