grabbarnaclason

Jag lämnar fru, barn och landet för en stund. Tre länder i öst ska besökas på lika många dagar. En idiotresa på många sätt, men resans längd är en förutsättning för att få ihop det. Farmor och mormor ska hjälpa oss med hämtning på dagis, men det stora lasset stjälper jag över i min älskade frus händer. Hon är enorm och lätt att älska.



Just nu rullar en av Eldkvarns bästa från Svart blogg i mina lurar. Den tenderar att göra så, när jag går mellan laungen och gaten på Arlanda. Jag inser ännu en gång att jag har blivit bölig och jag skyller allt på Melker för texten och tankarna på de jag älskar gör min blick suddig och jag längtar till tidig lördag morgon då jag åter har svensk mark under fötterna.

En vecka på fabriken i Södertälje är avklarad. Skönt att vara tillbaka och överraskande fort känns det som att jag aldrig har lämnat. De första två dagarna gav utrymme att sätta sig in i vad som runnit under broarna, men när mina vänner och kollegor i öst samt de i Södertälje blev varse om att jag nu åter satt vid mitt skrivbord uppstod det kaos som min arbetsbeskrivning inte beskriver, men trots allt är en stor del av mitt dagliga arbete.

Denna vecka har Emma lämnat på dagis och därmed fått ta över den olustiga känslan av att lämna ifrån sig sitt barn. Själv har jag lämnat tullarna innan klockan slagit sex och därmed kunnat flexa ut tidigt på eftermiddagen för att få uppleva den underbart lustiga känslan att få hämta sitt barn på dagis. Inskolningen har fungerat bra och Melker tycks trivas på sitt dagis. Han äter numera det som serveras såväl hemma som på dagis och helst själv. Resultatet av detta är mycket nöjda föräldrar samt en tvättmaskin som snurrar allt oftare.

Såväl jag som Melker är mycket nöjda med stimulans vi nu får. Timmarna vi nu har tillsammans innan mamma kommer hem upplever åtminstone jag som mycket mer givande, då orken och lusten till att leka är mycket större än vad den var under de sista veckorna av pappaledigheten. Då var leken och besöken på diverse aktiviteter ett sätt att fördriva tiden. Nu är leken och besöken av ren glädje.



I veckan tittade faster Emma och Håkan förbi en snabbis för att säga hej samt lämna över ett par presenter från staterna till Junior. Nya stekiga skor samt en träningsoverall som för tankarna till en gammal Gene Hackman rulle från millenniets början.

Fredagens kväll hade Melkers föräldrar äran att få besöka fröken Tormod och dennes nya lägenhet för en bit mat samt i efterhand fira att donnan passerat de trettio. Mormor och morfar som numera bor i stan stod för husrum åt M, vilket uppskattades av alla fem inblandade parter. Herr och fru Clason nyttjade dock inte tjänstens förträfflighet till fullo, då den inre väckarklockan ringde vid sin vanliga tid trots att sänglampan släckts efter att klockan passerat ett. En glad, pigg och nöjd Melker möte oss när vi med färskt bröd under armen steg in hos mormor Eva och morfar Björn.

Stockholm överraskade igår och bjöd på bättre väder än vad morgonen skvallrade om. Grabbarna C förpassade sig därför till lekplatsen bakom Handels efter lunch samt spanade in tafflig studenters hemmabyggen som rullade Sveavägen fram i någon form av Qarneval, medan frun i huset friserades under knappa tre timmar. Delar av middags sällskapet från kvällen innanhann möte upp 2xC på Saturnus för stadens största kanelbulle och en kopp Java, innan familjen åter var samlad och vandrade hemåt.



Just nu ligger en liten herre och snusar på sängen bakom min rygg. Han tog stor poäng hos såväl mor som far när han på morgonen i vår säng klockan sju helt spontant plockade ut sin napp och pussade först mamma på munnen och sedan mig.

En bild säger många gånger mer än en massa ord. I detta fall vet jag inte om vi når upp till tusen, men vi besparar både er och min tid framför datorn.



Vi inledde helgen med att efter dagis titta förbi fasters jobb, där farfar bjöd på en kopp och Melker förundrades över isens magi samt kaffets smarriga bakverk.

En promenad fick följa upp lördagens tidiga frukost. De två timmar som det tar att gå runt Brunnsviken lämnade planeringen inte utrymme för. Istället fick det bli en snävare variant som tog oss förbi mormor och morfars nya adress. Lunch spisades tillsammans med ett härligt par göteborgare med tillskott samt en norrlänning på hotell Skeppsholmen.

Nyfikenheten och Melkers längtan efter moster Anna fick familjens tyska diligens att styra mot Täby och inspektion av det nya huset. Resultatet är strålande precis som helgens väder.

Idag lyckades vi klämma in turen kring viken/sjön och möte på upploppet vid Haga forum de första själarna som ämnade spendera dagen på en filt i parken. Vi ämnade göra precis det samma så efter tidig lunch packades picknickkorgen för ett par timmar i Humlegården.

Efter middag på balkongen, lite vattning av den sammes blommor och lite Bolibompa har bloggens huvudperson gjort sorti.

Att i toppluva promenera på trottoaren med en tom barnvagn fylld med tomglas får mig onekligen att känna mig lite som en baglady. Tur då att tomma buteljer påskmust och soda senare fick byta plats med guldklimpen Clason, varpå min rygg och mitt anseende snabbt sträcktes till högsta nivå.

Turen till Härjedalen har förstört vår son. Total uppmärksamhet och mat på tub samt smoothie och kanske någon kanelsnäcka då familjen varit på tur på fjället har med stor sannolikhet påverkat hans smak för livets goda. Det är inte bara på dagis som maten krånglar, utan även här hemma. Grillad kyckling visade sig igår dock vara en stor succé och kan härmed läggas till falukorv och blodpudding som gångbar föda. På dagis är det ännu bara smoothie som duger till lunch, men då det bara är maten på lunchen som krånglar får vi nog anse att inskolningen funkar bra. Utan att påstå att Melker är något A-barn, vilket han förvisso är, tycker fröknarna att inskolningen funkar över all förväntan. Även idag var det stora tårar som rann på de solkräms insmorda kinderna, men redan då jag vek runt hörnan, utanför Melkers synfält, igår sinade dessa och vi får hoppas på det samma idag.

Byggnadskonsultens besök var kort och när jag väl knopat ihop en relationsritning kan kapitlet renovering Sveavägen 122 anses vara slut. Jag har svårt att tro att konsulten fakturerar mindre än en timme varför mötet på fem minuter blir kostsamt, men det är det värt för att stilla vår förenings stora oro över att dra om ett avlopp.

Idag är sista dagen av pappaledighet. En märklig känsla som jag nog inte riktigt har förliknat mig med. Ska bli kul och spännande att komma tillbaka, men visst finns det även en liten knut i magen över hur det ska funka med dagis, tjänsteresor, pendling och stor arbetsbörda och inte minst detta i kombination. Kanske ger tankar och funderingar kring detta anledning att fortsätta bloggen även efter att grabbarna Clasons tid tillsammans är förbi.

Igår trillade det in biocheckar i brevlådan och idag finner den som slår upp ett ex av Family Living en rödtott ridandes på årets barnmöbel. Den som inte köper tidningen för att kunna visa upp Clasons pojk för vänner och kära får givetvis ta del av bilden här.



Nu lunch med ett par härliga grabbar i förorten för att sedan först plocka upp farfar på tunnelbanan och sedan M på dagis. Trevlig helg medborgare.

Jag utbyter, över telefon, inskolningserfarenheter/reflektioner samt får ett par tips på vägen gällande uppfostran av en vän som jag delade en rad galenskaper med nere i Lund. Där inkluderat vinterbad i Kulturens damm, breakdance battle med okända människors nattamat i potten, mexikansk wrestling  m.m, m.m. En härlig tid som jag gärna romantiserar kring och upphöjer till den galnaste tiden i mitt liv. Jag vill givetvis att Melker ska få de bästa av förutsättningarna och även om inte givna tips från det småländska bollträet, denna gång, förespråkade galenskap bör han fram emot eventuell tid på universitetet ha fått en god dos av detta.



Inskolningen fortsätter att löpa på fint och även idag är Clason d.y. fem timmar på avdelningen Myran. Även idag är läget under kontroll fram till dess att det blir tid för avsked. Det finns dock ingen återvändo då avskedet väl är genomfört. Att stanna för att trösta honom för att sedan göra ett nytt försök när strömmen av tårar sinat gör inte saken bättre för någon av oss.

Jag förstår de föräldrar som önskar barnens dag på förskolan övervakad, så att det från jobbet kan logga in och live se hur deras barn har det. Fast jag är en ko är jag en väldigt förstående dito, men delar inte dessa föräldrars önskan, även om jag är mäkta nyfiken på hur kalven har det på betet. Jag ringer in till förskolan efter lunch för att tillsammans med förskolefröken bestämma om vi ska köra på i ytterligare ett par timmar och i samband med att jag försöker pumpa henne på så mycket information som möjligt har vi hittills kommit fram till att han ska stanna. Då jag idag ringer in kopplas jag till köket efter att irriterande många signaler har passerat. Lunchen är uppbruten och barnen tvättas innan det är tid för vila, varför matmor assisterar vid telefonen. Allt funkar bra och Melker kan stanna fram till halv tre utan problem är informationen jag får och min nyfikenhet stillas bara från vågor med gäss till svallvågorna bakom Waxholmsbolagets Djurgården II.

Den egna tiden idag har bland annat gett ett andra lager färg på sovrumslisterna. Imorgon är en byggnadskonsult inbokad för att färdigställa de sista pappren som Stadsbyggnadskontoret önskar för att vårt byggnadstillstånd ska vara godkänt. Lustigt att detta sker sista dagen av min pappaledighet och att detta tillsammans med renovering av sovrummet och det sista i Melkers rum var delar av det jag önskade klämma in under just denna period.



I förrgår förlängdes förskolan med den öppna. Ett kärt återseende, men mycket nytt folk som såväl jag som Melker tycker det är skönt att slippa lära känna. Vi har järngänget kvar samt gardet på Myran. Igår var inte samma förlängning aktuell då grannfastigheten stod i brand. Tråkigt på alla sätt och vis, men ett bra val av fastighet att total förstöra, då den måste vara en av Stockholms fulaste. Istället fick Junibacken, ännu en gång bli vår tillflykt. Melker älskar det och jag älskar att se de små tindrande ögonen och den outtröttliga ivern att finna nya saker. Astrid hade på eftermiddagens senare timmar lockat fler ryssar än barn och även om det visst finns ryska barn så tycks de har fler föräldrar än svenska, då den äldre skaran var överrepresenterade. Inget ont i detta utan förmodligen bara ännu en bekräftelse på hur enorm den käre Astrid är, då en attraktion för barn står med på varje Karelsk och Östeuropeisk turistbuss turlista.

Idag blir det en tur till skräddaren och mormor och morfars nya lya för mottagande av leverans efter att gossebarnet plockats upp. Då skruvdragaren ska med kommer Melker att räkna in eftermiddagen till ännu ett av hans äventyr och har vi riktig tur hinner vi förbi gummiberget innan mamma fångas upp på BJ.

Har precis stämt av med förskolan och det visar sig att gossen sköter sig exemplariskt, så istället för att hämta hem mitt sällskap blir jag hastigt och lustigt själv här hemma i ytterligare tre timmar. Tur då att jag omges av golvlister som ropar på fog och färg och enkelt kan ge mig sysselsättning merparten av ovan nämnd tid. Att som pappaledig efter fyra månader få tre timmar oplanerad tid slängda i ansiktet är inte helt enkelt. Jag prövar att slö-surfa, men efter att ha besökt fyra olika sidor saknas såväl intresse som fantasi vad som härnäst ska besökas ute i den vilda vida världen. Grabbarna nere på Elkedjan har redan besökts med fikabröd och ett ytterliggare besök för att snylta gott kaffe, kontakt med några som inte bara pratar enstavigt och tacka för att svärfar igår fick rabatt känns nästan lite påträngande. Hade solen bara trotsat den grå prognos som SMHI givit skulle min plats på en av Vanadis bänkar vara självklar, men Solas trotsåldern tycks vara förbi. Min fru påminner mig, då jag rapporterar om framstegen på dagis, om att jag kan ju alltid passa på att äta lunch i lugn och ro, en tanke som inte slagit mig tidigare och jag får nog börja i den änden innan mina älskade snickarbrallor åker på.

Är situationen den samma imorgon är jag öppen för såväl lunch som ett parti squash mellan halv tio och halv tre. Ni där ute, ni vet vilka ni är.

Trots lång frånvaro visar statistiken att bloggen har några tappra läsare. Det hedrar er och som en hyllning till er kommer här ett nytt inlägg.


På väg till andra dagen själv på dagis

Melker avverkar för stunden sin tredje sprint själv på förskolan. Lämningen idag gick bra fram till det att pappa
satte sig ner på huk för att pussa sin son och berätta att jag älskar honom. Innan dess hade han fortsatt leken med att stampa i vattenpölar vilken hade initieras tillsammans med sin far på vägen till dagis. Pussen på kinden blev startsignalen då det gick upp för mini-M att pappa tänkte lämna honom. Det är klart att det fortfarande känns jobbigt att lämna sin son förtvivlad, men det är bara att ställa sig in på att det är såhär det kommer att vara för en tid framöver. Fröknarna tycker att det fungerar bra och vi ska idag stämma av vid lunch för att se om vi ska inkludera vilan idag eller om jag ska hämta direkt efter lunch.   

Bägge gånger jag hämtat Melker har han suttit snällt på sin stol bredvid fröken Angelica. Han trilskas med maten, vilket han även har börjat göra här hemma igen, men likväl sitter han där tillsammans med de andra barnen. Reaktionen när jag sticker in mitt huvud är underbar. Han förblir sittande, men med ett leende från öra till öra. Han visar heller inget tecken på att omedelbart lämna bordet och förskolan, utan vi brukar stanna till dess att de andra barnen är klara för att sedan packa ihop oss och bege oss på vidare äventyr.

Precis som resten av landet har Stockholm åkt på en vårförkylning, tur då att jag har vagnen lastad med solsken. Huvudstadens täppta näsa inbjuder dock inte till någon längre tid i parken, varför vi låter siktet vara inställt på öppna förskolan samt Junibacken när väl dagens inskolning är förbi. Risken är stor att många andra föräldrar tänker i samma banor, varför vi får ställa in oss på att det kan bli trångt i Karlssons hus uppe på ett av Atlas områdets tak.



Även om helgen inte heller andades vår, var gluggarna med sol tillräckligt långa för att blomlådan på balkongen skulle få nytt liv. Melker visar stor entusiasm över såväl balkongen i sig som de plantor om finns där. Buxbomen som övervintrat från tidigare säsong har fått känna på hans små gröna fingrar, men förhoppningen är att det ska stanna vid detta och att lavendeln med sällskap ska få en mer varsam behandling.