grabbarnaclason

Tro mig, grabbarna Clasons underbara liv fortsätter även om bloggens uppdateringar antyder något annat. En vecka i Härliga Härjedalen, där bredband och min operatörs täckning   är kraftigt begränsad följt av fint väder hemma i Stockholm har hållit oss borta från nätet. Jag skulle kunna ursäkta mig att detta långa uppehåll förvarnades, men å andra sidan är det nog lika bra att vi vänjer oss då pappaledigheten börjar att gå mot sitt slut och därmed tid för bloggandet. Det är inte en prioriterad verksamhet och risken är stor att dagissnurran i kombination med jobb tar död på bloggandet. Låt oss se vad som hinns med framöver.



Påsken i stugan var lika härlig som den brukar vara, även om föret lämnade mycket att önska. Solen hade och tog hårt på snön och när vi lämnade var hjul den enda vallan som gav glid. En gemensam vecka med familjen, lugnet, vädret, stugan och farmor och farfar väger dock upp det sura föret och jag längtar redan till nästa år då påsken ligger tidigare och Melker förhoppningsvis kan prova sitt egna glid på skaren.

Melkers blotta närvaro väcker något särskilt i mina föräldrars ögon. Fullt naturligt med ett barnbarn, men det är härligt att se och värmer i det egna hjärtat. När Melker kramar och pussar farfar mjuknar en annars ganska bestämd man. Jag kan inte själv minnas att jag upplevde min far så mjuk som jag nu gör när han har min son i sin famn. Ingenting jag sörjer för utan tvärtom njuter av att se.

Slutskedet på pappaledigheten innebär inskolning. Även om det är dags för Melker att få lite nya vänner och mer stimulans känns det lite olustigt att lämna honom i någon annans händer. Lunden och avdelningen myran är Melkers nya andra hem fyllt av 13 andra barn och fyra fröknar. Jag har ingen erfarenhet av förskoleverksamhet och har därför svårt att bedöma kvalitén. Självklart har jag och Melker klämt  in mer saker per dag gällande aktiviteter, men jag kan inte ge honom interaktionen som uppstår mellan en klunga barn som inte har språket.

Idag är dag tre på inskolningen. Såväl jag som Melker river av cirka fem timmar av verksamheten för att till morgondagen ändra rutinerna till att Melker lämnas själv i ett par tre timmar. Idag funkar allt mycket bättre än tidigare förutom att Melker inte riktigt uppskattar maten. Fröken Angelica kan utan större problem plocka upp honom, byta blöja och busa med honom utan någon direkt närvaro av pappa.



Ska jag vara helt ärlig tycker jag att detta är skit jobbigt. Trots att solen letade sig mellan huskropparna ner på gården och Melker förnöjt vandrade omkring eller tog snålskjuts bak på någons trehjuling steg tårarna i mina ögon och jag fick en klump i halsen. Tiden då jag och Emma har kunnat hålla vår lille son närmast är snart förbi och han ska till viss utsträckning snart tvingas att ta hand om sig själv. Han kommer att ropa efter oss, även om det tillsvidare kommer vara mamma, pga sitt begränsade ordförråd, utan att vi finns där. Jag vet, jag är harig och det är såhär det ser ut för de flesta barnen i riket, men jag har ännu inte förlikat mig med tanken.

Jag har precis gjort något fruktansvärt. Jag har lämnat min son i relativt okända händer. Min mage är uppsvälld, jag har kalsvettats, mått illa och knappt kunnat sova inatt. Nu när avlämningen är gjord vet jag varför. In i hetluften direkt är förmodligen ända vägen och fler dagar med mig närvarande på dagis är inte bra för någon. Melker skrek med krokodiltårar rinnandes på kinderna. Jag kunde omöjligt hålla min tårar tillbaka och ville så snabbt som möjligt därifrån. Nu sitter jag i Vanadis på en bänk med telefonen i högsta hugg, utifall förskolan skulle ringa. Det går ingen nöd på mig i solen med en dagsfärsk Svenskan och jag hoppas av hela mitt hjärta att nöden inte heller drabbar min son utan att han finner sig bland sina nya vänner.

Det känns skit att slänga i sig en burgare på MacDonalds när man har en matlåda med Hötorgshallens isterband och dillstuvad potatis hemma. Dock är processen snabb och det gäller att passa på mellan aktiviteterna och när prinsen sover.

Vem som är prins och kung i familjen blir allt mer tvetydigt. Min höga ålder och auktoritet slår inte alla gånger högst och det dröjer inte länge tills jag tvingas abdikera. Klart är att den yngre mannen tar allt större bitar av mitt hjärta. Vissa dagar nafsar han bara, men allt som oftast tar han stora tuggor, vilka tvingar mig att sätta mig ner med glansiga ögon.



När Melker hämtar mig från min plats vid bordet, drar mig i fingret till klossarna och ner på golvet. Är just ett sådant tillfälle. När han efter en stund vill krypa upp i min famn och ger mig en puss utan att jag frågat efter en, vilket jag normalt får göra, undrar jag om han inte ska sätta i halsen då han är på väg att svälja mitt hjärta helt.

Igår trillade en bild in i brevlådan från Melkers första modelljobb. Synd att säga att han älskar med kameran, men fotografen visste vad han gjorde på de tio sekunder kameran fick smattra. Resultatet kommer förmodligen upp på bloggen årets barnmöbel blivit officiell.

Trots det kyliga vädret var det ett varmt mammahjärta som lämnade oss när våra vägar skildes. Melker såväl vinkade som ropade mamma så länge han kunde följa hennes väg. Återförenandet lär bli kärt när deras vägar åter korsas i vår hall eller mellan spjälorna på hans säng.

Efter att mamma vinkats av sätter vi bäring på förskolan. Både igår och idag uppskattar Melker sångstunden mer än vanligt. Är han inte i mitt knä dansar han i ringen eller hjälper sångpedagogen med trumman eller pianot. Igår höll Villagatans öppna förskolan stängt vilket invaderade vårt Engelbrekt med en massa människor av en mer skitnödig art. Barnen var mindre vilket fyllde golvet med såväl mammor som barn som dessutom hade mindre förståelse för ett vilddjur som Melker än vad vår vanliga publik har. Även idag var det mycket folk men klart mer hanterbart. Om Melker kommer att trivas hälften så bra på dagis som han nu gör på öppna förskolan kommer vi att få det svårt att få med honom hem.



Den snabba lunchen fick bli rast på vår resa ut till Djurgården där Astrid Lingrens hjältar med flera håller till. Att lägga besöket efter klockan två visade sig vara ett geni drag. Vår lilla Emil vaknade medan jag väntade på en av bänkarna bredvid statyn av Astrid själv och var på ett strålande humör under hela vårt besök. Det var förvånansvärt få besökare och då vi hoppade några utav föreställningarna vi redan tagit del av hade vi delar av lokalerna helt för oss själva. Årskortet som inhandlades för en knapp månad sedan har redan betalat sig då detta var vårt tredje besök och definitivt inte vårt sista om pojken rödtott får bestämma.

This must is the best day ever, isn't it Steven? Skriker den ena pojken frågande till den andra när han i full far fram på linbanan i solskenet utanför Handels. Vår dag är bra, min och Melkers, men gårdagen var en av de bästa.

Brunchen på Moderna överträffade mina förväntningar. Den lite enklare resturangens inre delar är klart mer gemytlig och bjuder på en av stadens bästa utsikter då den glasade fasaden blottlägger hela Nybroviken och dess underbara omgivning. Maten är lätt, god och inspirerad av Afrika och Sydamerika och det medhavda sällskapet ljuvligt. Melker led av sviterna från lördagens kalas och var trött fram till dess att tallrikarna var borta och det endast stod kaffemuggar kvar på bordet. Hans taktik med att kliva upp tidigt för att sedan somna lagom till att normalt morgonpigga människor äter frukost en söndag för att sedan åter ta en lur kring lunch får gärna upprepas, precis som ett besök till moderna.



När sällskapet delar på sig är det som vid sammankomsten, mellan vissa, var handslag utbytt till kramar. Någon trillar ner i underjorden, medan vi precis som Widlund och hans tös knallar vidare i det underbara vädret och skiljs först i det hörn av Humlegården som tangerar Birger Jarlsgatan. Melkers galonisar åker på och det är en lycklig familj som kliver in i Stockholms fina men bleka svar på Hyde Park. Melker noterar blommor, på svensk mark, för första gången och varje blomma, pinne och sten blir ett äventyr. En paus på en bänk i solen för att samla kraft och fylla på med energi blir nödvändig innan vi tränger oss in i Humlans parklek. Vädret har lockat fler än oss ut i solen för att ta del av lekplatsens förvandling från ett isigt och knöligt landskap till ett sandigt dito fyllt med barn i alla åldrar. När väl Melker tröttnat efter ett par timmar klämmer familjen det sista ur det fina vädret genom att promenera på solsidan av Östermalms gator. Melker hinner somna innan vällingen blivit serverad och klockan slagit sju. Söndagen avslutas och måndagen inleds i tv-soffan. En sista zappning innan jag tänkt göra min fru följe i sängen fångar SVTs sändning av US masters. Mitt knappa förstånd säger åt mig att gå och lägga mig då detta kommer att pågå i många timmar till. En mer spännande avslutningsrunda har jag dock sällan skådat. När klockan passerat midnatt, Adam Scott leder med två och min son förväntas att vakna inom fem timmar finner jag att det är tid att krypa ner och släcka den sänglampa som min fru omsorgsfullt låtit brinna i ett par-tre timmar för att leda mig till sängs.

När måndagen blivit varm i kläderna och sådär sex timmar gammal börjar vi officiellt en ny dag. Det som var oskyldigt blått igår är i högsta grad skyldigt grått idag på morgonen. Varken grabbarna eller mamma gör sig någon brådska för att hinna ut innan lunch. Mamma för att hon känner sig hängig och grabbarna för att grått inte klär någon av dem. Dock visar det sig att himlen har ett bra försvar och när Brion kikar ut genom porten är himlen fri då den åter är oskyldig. Vi inleder turen med ett stopp i observatorielunden, på vägen dit finner vi modellen Ms fotograf samt kollega som gottar sig i solen. De är nöjda med bilderna och jag ställer därför min son till förfogande om det skulle dyka upp ett nytt tillfälle. Väl i lekplatsen visar det sig att delar av Europeiska skolan gör oss sällskap. Melker gillar att det är äldre barn på plats då han gärna iakttar deras lek och gör försök till instick. De äldre barnens lek tenderar dock att gå lite mer vilt till än den Melker är van med och när mellanmålet är slut och styrkan fördubblas beslutar vi oss för att lämna. En u-formad lov på stan för oss åter till Humlegården. Några grabbar som spelar hockey och ungdomarna som åker skateboard väcker Melkers intresse. Vi står en stund och kikar innan Melker bestämmer sig för att pinnarna på marken är av större intresse och talang varför turen fortsätter.

Väl innanför den noga avgränsade lekplatsen gör vi en stor skara barn och mammor sällskap. Min tidigare spaning om att det på öppna förskolan är en förhållandevis stor andel pappor stämmer inte alls med hur det ser ut på lekplatsen. Anledningen till detta är för mig ännu oklar, men var så säkra på att våren kommer ge stoff för en senare spaning. Att Humlegårdens norra ände ligger i närheten av Östermalms hjärta råder det inga tvivel om när merparten av de omgivande mammornas outfit granskas. Vissa försöker inte ens hymla om det, men de som försöker se så löst och lediga ut som de bara kan känner sig inte tillräckligt bekväma för att lämna Mulberry halsduken eller Gucci bältet hemma. Jag trivs bland de modemedvetna mammorna och överhörning av samtalen vid sandlådans kant ger anledning till att småle.



Sandlådan är för övrigt grabbarnas nya favorit. Melker gillar att vantlös tillsammans med de andra barnen få gräva och kivas om redskapen och pappa gillar att i solen på en bänk övervaka leken alternativt göra gossen min sällskap innanför trä sargen. Kombinationen av ålder och årstid är idealisk. Januari och februari var en nit gällande lek och väder, men nu är turen på min sida.

En piggare mamma väntade med kärleksmums när vi kom hem. Melkers humör sken ikapp med solen och hela familjen flyttade mellan lägenhetens olika rum för bus och lek hela vägen fram till den stund då Melker sökte upp sin mors famn, kröp upp, la huvudet på hennes axel och med ett par andetag gjorde klart för oss att nu var leken slut och Melker skulle sova.

Telefonslussen är öppen. Ni är välkomna att ringa in och tipsa hur vi får vår lille trumslagar att sova lite längre på morgonen. Kvart över fem är inte okej när kalendern visar rött och pappa är trött. Ett kort besök i vår säng och två blöjor senare sitter grabbarna i soffan och jag tackar SVT att Barnkanalens sändningstider tycks vara anpassade till just barn av Melkers kaliber. Efter lite gröt och bus med hjärtligt skratt somnar Melker, varpå han får byta plats med Emma i sängen. Det blir en härlig frukost för mig och min fru i lugn och ro där det finns rum för en andra kopp kaffe och tidningens samtliga delar.



En brunch på Moderna Musset hägrar. Vår tidiga frukost får detta att mer framstå som lunch, varför vi inte skäms för att bulla upp med allt det som kylskåpet har att erbjuda. Jag är ingen stor vän av TV4 och Tilde de Paula, men att få sätta sig i soffan med en kopp i handen och koppla av en sekund eller två känns ganska gött efter en tidig morgon.

Delicatos chokladboll är en invers av köttfärssås serverad på restaurang. Det är omöjligt att själv baka något som står i paritet med den köpte chokladbollen, medan den egna köttfärssåsen alltid slår den som beställs från menyn.

                                                                                                                        Den gode Edlund

Efter en heldag med herr Edlund och hans tös ute i Barkaby blev det så till slut helg. Allt från Bauhaus till Babyland avverkades under förmiddagen och det var två trötta grabbar som lämpades av på Svea-adress för ett ombyte från jacka och overall innan det åter gav sig ut, i vad som då var solsken, för att överraska mamma utanför jobbets entré. På vägen dit delar vi lurar jag och min sån och lyssnar till Fredrik och Filip som spinner på om det som kommer i deras väg. Efter att Melker kommit underfund med att luren ska placeras i örat och inte munnen skiner han glatt och skrattar tillsammans med sin far åt galenskapen.



När väl mor är infångad fortsätter vår turné för att inhandla present till herr Brobäck, vilken ligger läskigt nära 30-snöret. En fluga får det bli, vilket varje trettioåring bör ha minst en utav i sin garderob. Att det är en oknuten fluga jag menar tar jag som en självklarhet att ni förstår. Därefter trillar vi ner i Hötorgshallens guldgruva. Att ta Melker med mig ner på armen låter jag gärna bli en god fredagsrutin. Vilken förmån att få kunna ge något likt detta till sin son. Stora ögon vandrar mellan ost, kött och fiskdiskar. Han sträcker på huvudet sittandes på sin fars arm och följer varsamt  mina beställningar i den italienska delikatessdisken. Besöket resulterar i en bättre charkuteritallrik som männen på torget senare låter oss spetsa till med lite sparris och jordgubbar. Bären fick dock vänta med sin servering till den efterföljande morgonen då de tillsammans med Fabriques surdegsfrallor förgyllde vår frukost. Att det även fanns mortadella och salami kvar var något som husets prins uppskattade. Frågan är dock om en för stort intag av jordgubbar och melon är anledningen till rodnaden på hans kinder. Pappas skägg är en annan möjlig bov i dramat.

Såväl svärmors som min egens mor blickar har varit lättolkade vid våra senaste möten, gud vad långhårig han är, att han inte klipper sig. Jag ger dem en poäng även om jag gillar mitt svall. En kort stopp, innan hela familjen trillade ner på stan, på en drop in gör mig numer mer anständig.



En tidig morgon och endast en kort tupplur i vagnen tros vara anledningen till Melkers smärre utbrott innan vi skulle iväg på kalas. Det var nära att handduken kastades in, men en kraftsamling för att packa ihop familjen blev räddningen. Knappt hinner den röda bussen angöra hållplatsen innan Melker ger upp och sover dryga 40 minuter vilket leder till att vi hinner anlända till Finnboda. En ny Melker kliver in hos familjen Brobäck och möts där av sex andra barn. Fem av dem äldre än Melker, vilket Melker förmodligen uppskattar mer än vad de andra barnen gör som får utstå hans trakasserier.

En mycket nöjd familj beger sig åter in mot stan strax innan klockan slår åtta. Melker är till en början fortfarande upprymd efter allt busande, men kommer en bit in på resan hur trött han är och säger god natt.

Som nummer ett och två trillar grabbarna in på förskolan. Klockan har just passerat nio och reaktion är noll på Melkers tjoande innanför dörren sånär som på en präst som hälsar den lilla mannen välkommen. Ett pågående personalmöte lämnar oss dock ensamma i lokalen och Melker får härja fritt den först halvtimmen innan nästa barn anländer. Sällskapet förhöjer leken även om den sker på skilda fronter. Ett trött Melker är lätt att övermanna för Adrian och strax innan vi lämnar blir det ett vilt pusskalas där Melker hamnar underst.



Det är ett glatt gäng som äter lunch på restaurang S ute i Solna/Sundbyberg. Melker hinner med en power nap i bilen, men är ändå lite kinkig inledningsvis och ger grabbarna kalla handen och tyr sig endast till pappa. Cedhamre drar det längsta strået med sin Crème Nignon, men även gratis är gott, då min taktik med att lämna plånboken hemma går i lås och den charmanta Person lättar på lädret för att jag och Melker ska slippa ställa oss i disken.

Efter lunch tar vi vägen om hemmet för att byta jacka mot overall samt få i Melker lite mellanmål. Några ärenden på stan senare hamnar vi i Humlegårdens södra ände. Melker knallar helst själv och hittar, efter att jagat en duva ett tjugotal meter, en sten stor som en tennisboll. Förmodligen första stenen han hittat och hans granskande och lek med stenen är högst underhållande. Stenen byts sedan ut mot diverse kvistar och pinnar som vinden tagit med sig ner. Melkers lek övergår till en kråklek då han tar en pinne klättrar upp på en parkbänk för att lämna pinnen och sedan kila i väg för att hämta en ny.



Ett par timmar på Humlans parklek suger ur det sista krafterna och efter att vi överraskat mamma utanför hennes jobb sluts ett par trötta ögon i vagnen. Resan är dock kort och det är inte en helt nöjd Melker som tvingas upp tre våningar av ett par föräldrar som gör allt för att han inte ska sova något mer så sent på dagen. Väl innanför dörren är det först de mjuka klossarna som vänder upp de sura mungiporna och när sedan damsugaren åker fram är det åter en lycklig Melker som förgyller vår tillvaro. Fönsterputsning är inte heller tråkigt även om pappa tycker att gossebarnet tenderar att vara lite i vägen.

Noterat/Reflekterat

- Undrar vilken roll gud har på församlingens personalmöte. Förmodligen sparsam med orden men hyfsat auktoritär. Ödmjukt har han nog lämnat över ordförandeklubban till någon av prästerna, men behållit den tunga halskedjan och nålen som indikerar att det trotsallt är han som bestämmer.

- Jag minns när jag själv gör det samma hur min mamma brukade slika på sin tummen för att kunna tvätta mig kring munnen. Jag gillade det aldrig och Melker delar mitt ogillande. Samma sak gäller då det ska torkas kring näsan. Detta är helig mark för Melker som slänger med huvudet när pappa kommer med papperet.

- Grabbarna börjar dagen med att dansa till Ace of Base, Life is a, då det är detta som spelas då radion slås på. Knappast en dans som kommer att gå till historien eller etsa sig fast i Melkers minne. Mitt första Ace of Base minne är ifrån sydländsk på mellanstadiet där det alltid kivades om bandaren skulle laddas med Ace of Base, Happy Nation eller någon av berättelserna om Sune.

En grabb som sovit hela natten vaknar som en glad prick. Melker har också sovit hela natten och bjuder mor och far på såväl leende som bus efter att nattblöjan avtackas och ersätts med en ny. Denna precis som de två efterföljande har endast en bråkdel av nattblöjans livslängd, då Melker måste göra plats för gröt och smörgås samt allt annat som dagen har att ge.



Trots närheten till förskolan tar vi bilen även idag. När sångstunden är avklarad och lunchen i Melker är tanken att vi styr mot Solna för att spisa med Henke P och den allt mindre lame Cedhamre. Var vi tar vägen efter detta kvarstår som en av dagens stora utmaningar. Vädret lockar inte till lek i någon lekpark, men kanske hinner det dra sig till minnas hur det var igår och byter den grådassiga färgen på himmeln till MFF-blå.

Jag har tidigare berättat om Melkers utökade räckvidd och väljer att så göra igen. Igår noterade jag att han kravlade sig upp på en av köksstolarna, vände mig om för att finna en kontakt i mobilen för att fem sekunder senare finna min son ståendes mitt på köksbordet med ett stearinljus i handen. Två rappa älgkliv och ett livtag fick ner honom på mer säker nivå. Det hela upprepar sig då vi är på öppna förskolan, men då med pappa strax bredvid. Bordet i lekrummet som inte är högre än en köksstol låter jag honom dock belägra och det är ett nöjd Melker som står där och tittar ut på de andra barnen och utstrålar ett ”titta på mig”.

Flitiga besök på förskolan har fått Melker att tro att han äger bygget. Han tillhör den äldre skaran och springer orädd runt bland de olika rummen och brottas med de andra barnen. Igår var det Adrian och Melker som utbytte pussar och idag var det någon av tvillingarna Gabriel eller Daniel som fick en puss på munnen under brottningsmatchen. Han är underbar att se när han tultar runt och söker kontakt med andra barn. Att han börjar att bli lite små kaxig bådar gott inför dagis, då han kommer att vara bland de yngre och förmodligen bli varse om sin plats.



Idag gjordes ett gästspel på kontoret. Emma började lite senare och mormor gjorde en storartad insats vilket gjorde mig fri från pappaledigheten för ett par timmar. Jag längtar inte tillbaka till att börja jobba, då jag verkligen vill suga allt ur den månad som återstår, men det kändes ganska gött att vara tillbaka för ett par timmar. Istället för att fundera på hur Melker för dagen kan stimuleras på bästa sätt fick de grå fundera lite på hur hubben i Sydostasien ska komma att organiseras. Ett utdraget möte och en väl definierad tid för när mormor skulle avlösas gav en försmak på hur det kommer att bli framgent med hämtning från dagis. Låt oss hoppas att trafiken mellan Sö’tälje och Stockholm alltid kan komma att flyta som den gjorde idag vid halv tolv.

En glad skit räcks över från mormor som jäktar tillbaka till kliniken. Om det är för att munnen är full av russin eller för att det är pappa som skymtar innanför bilrutan som grabben är så lycklig vet jag inte men självklart hoppas jag på att det är min ankomst. Bara två kvarter bort ligger öppna förskolan där bilen parkeras innan Sherlock i sina gummistövlar kliver in. Givetvis gör han lite väsen av sig i tamburen så att de andra barnen ska höra att kungen är på ingång.

Noterat/Reflekterat

-       Vanilla Coke är tillbaka. Nu är det bara hoppas att Pepsi Twist snart finns på hyllan igen. Speciellt nu när besöken till Asien inte är så frekventa där det alltid inhandlas en Twist.

-       Försöket att återuppleva barndomsminnet med torsk, äggsås, potatis och ärtor misslyckas då såsen inte motsvarar det mamma brukade koka ihop. Vissa saker var bättre förr och det finns en överhängande risk att torsk med äggsås är en av dessa.

En köksstol är sedan en vecka inte bara ett hinder när man flänger fram med en gåvagn. Det är även ett verktyg för att ta sig upp på nya högre höjder och därmed utöka den räckvidd som mor och far försöker att ha med i beräkningarna när de placerar saker de inte vill att deras son ska nå. Oftast hinner Melker slänga ett öga på oss för att få en bekräftan på att vi är medvetna på vad han tänker ta sig för. Andra gånger bortser han från detta och det räcker med ett par sekunder, så står han nöjt på en av stolarna. Egentligen behöver det inte vara en stol för att det ska finnas ett nöje att klättra upp på objektet. Ett sideboard, en köksspis, en toalettstol, en skohylla, en kökspall eller en pappa på golvet går minst lika bra. Bäst är nog pallen då denna ger access till insyn i mikrovågsugnen. Resan ner från pallen är dock något oklar och det slutar ofta med att vi finner en skrikande Melker högst upp på pallen. Föräldrars oro när deras barn klättrar i träd eller likställningar blir lättbegriplig då vår lilla apa mer eller mindre konstant får bevakas.



För att få ner honom till marknivå inhandlades i helgen lite nya klossar. De skulle visa sig bli en succé, men inte att bygga utan att riva det som andra bygger upp. Tur då att klossarna är mjuka och inte gör så mycket väsen av sig samt att rivandet genomförs med stort leende och skratt, vilket får mor och far att snabbt bygga nya alster som gossebarnet kan riva. Då vi bröt förpackningen, gjorde vi detta mitt i köket. Av någon anledning går det sedan dess inte att leka med klossarna någon annanstans. Ger man Melker förpackningen inne i hans rum springer han snabbt ut i köket och sätter sig på golvet i väntan på att någon ska öppna väskan med klossarna. Detta gör att vi numera har golvet mellan våra två arbetsbänkar fyllt med klossar och att det ganska ofta står en liten man, när vi lagar mat, och drar oss i benen för att vi ska komma ner och bygga något som han kan riva.



Idag inledde Melker ett nytt äventyr. Äventyret som modell. Om det var så mycket till äventyr vet jag ärligt talat inte, men tidningen Family Living behövde några barn för en plåtning, varpå moster Anna agerade mellanhand och tipsade om en söt unge vid namnet Melker. Om någon månad/månader presenterar FL årets barnmöbel och ni kommer då att kunna skåda en rödlätt pojke på bild. Plåtningen i sig var över på en minut. Först var Melker lite pappig, men efter ett par russin kom han igång och hade nog gärna stannat framför kameran i en timme om det inte varit så kylslaget i bara skjortan.

Vädret tycks ha glömt från föregående vecka hur härligt folket tycker att det är med blå himmel och sol, för inte heller idag skingrar sig slöjorna i förmån för den stora gula kropp vi kretsar.

Noterat/Reflekterat

- Russin tycks vara gångbart hos både vuxen- och barnmodeller.

Brist på uppdatering råder inte på att det finns brist att rapportera om, tvärsom. Melker ger mig inte riktigt längre tid att sitta ner och plita ett par rader om vad dagen bjudit oss och när han väl sover är vi ofta på vift och jag nyttjar tiden då till återhämtning istället för pekfingervals. Jag hoppas på bättring då jag gärna skryter om min sons upptåg för den som önskar läsa. Tror ingen tvivlar på att jag är stolt över min son. Förmodligen inte mer än vad någon annan pappa är, men för mig och Melkers mor är han den bästa pojken i världen, även om han dreglar, pratar otydligt och onödigt morgonpigg.



Sedan sist har grabbarna bland annat avverkat en stughelg uppe i Hästbränna vid foten av Sonfjället. Melkers farfar och min farbror, som går under namnet Lill-Anders trots sina resliga 180 och dryga ålder på 54, har efter år av planerande äntligen drygat ut stugans storlek till det dubbla. Resultatet har blivit fenomenalt och uppgraderingen till stuga 2.0, från en redan mysig stuga, tar den med in i 2000-talet och en bit in i nästa sekel. Om det var stugan i sig som Melker uppskattade så mycket eller det faktum att det på golvet låg utspritt diverse verktyg råder det vissa tveksamheter kring, men till dess att hans egen vilja blir tillräckligt stark kommer han att få finna sig att spendera påskar samt ett och annat nyår innanför de timrade väggarna. Melkers starka tycke till pappa hade viss påverkan på fixandet och byggandet, men vi hann med vad vi planerat för och det är inte utan att det värmer lite när han sträcker armarna efter sin far. Hade det dessutom varit papapapapa som lämnade hans läppar när han kallar på min uppmärksamhet istället för mamamama hade förmodligen hammaren mest fått hänga i bältet.

Det blev tydligt under helgen hur snabbt han snappar upp saker. Hade pappa bytt bit till skruvdragaren, försökte Melker genast att göra det samma på den skruvdragare som låg vilandes. Hamrade pappa på listerna, så fann Melker snabbt en egen hammare att göra detsamma med. Borrade farfar ett hål, hittade Melker snabbt något att stoppa där i. Jag tror ni fattar poängen. Efter helgen har det även blivit lättare att se samma mönster i annat som vi gör och klart är att utvecklingen går fort.



De tre nätterna i Härjis, som Emma säger, var det längsta mor och son varit ifrån varandra. Mors längtan tror jag var vida överskridande Melkers, men när de väl återförenades på Subrunnsgatan var lyckan delad och den lille mannen ville aldrig sluta busa med sin mor trots att timmen hann bli sen.

Hela veckan har varit fylld av fart och fest. Måndagar tär på fantasin då såväl mina planer på Junibacken och Rum för barn på Kulturhusets fick grusas då bägge håller stängd på veckans första dag. Att sistnämnda höll stängt uppmärksammade vi först då vi insåg att rulltrappan till våning tre var avstängd. Då hade vi ändå noterat att barnvagnsparkeringen på bottenvåningen var tom sånär som på en vagn samt att hissen vägrade oss access till våning tre och fyra. Istället jagade vi duvor på plattan innan vi begav oss till en lekplats.

Två gånger under veckan har vi ingått förbund med Alice Edlund och hennes far. Vädret har aldrig velat oss väl, men inte hindrat oss från att spatsera oändliga promenader medan de små har sovit eller från att ta oss så högt upp bland molnen som bara går i den här staden, utan att tappa kontakten med jordskorpan. Aqvaria och Kaknästornet avverkades första gången samt ett antal kilometer på Djurgården och dess norra del. Andra gången fick det bli Junibacken, cykelkungen och Moderna Museet. Herrarna har förmodligen större utbyte av varandra än Alice och Melker än så länge, men det flörtades ganska friskt över fikabordet idag, varför jag förmodar att utbytet inom kort blir broderligt fördelat mellan generation ett och två.

Annars har öppna förskolan om vanligt varit vårt tillhåll. Jag upplever det som att Melker mer och mer uppskattar sångstunden. De två senaste tillfällena har han suttit snällt hos pappa när han inte varit under skynket och dansat. Den senaste gången fick vi dock lämna ringen tvärt efter att Melker snubblat över en liten japanska och som följ slagit i läppen och fått blod kring munnen. Han repar sig dock fort och när väl musiken tystnat fortsätter busandet med bland annat Adrian. En kramglad kille som precis som Melker gärna söker närhet och som dessutom delar ut en och annan puss. Såväl barn som föräldrar reagerar blandat när Melker trycker sig upp i deras famn eller börjat att brottas på golvet. Jag och Adrians mamma intalar oss att den framfusiga och kontaktsökande sidan är bra och att våra barn är överfyllda av kärlek, vilken de vill dela med sig av.



Efter att under torsdagen först ha avslutat Flurry testet i Kungsan besökte vi farfar i Gamla Stan för en fika. En chokladboll och en kopp för mig och russin och några majskrokar för Melker senare tog vi först en sväng om borggården hos Carl XVI Gustav innan vi åter fann oss själva i Kungsträdgården. På borggården lockade Melker mer uppmärksamhet hos de Franska och Ryska turisterna än högvakten, för dagen i skinande hjälmar. Vi gick segrande ur slaget om borggården och såväl jag som Melker lämnade gården med ett leende på läpparna och tänkte ”där fick ni” för oss själva då vår droska fortsatte ner över slottsbacken. I Kungsan tog vi plats på stenavsatsen under Karl XIII för att njuta av en banan i solen. Bara veckor tidigare åkte här skrinnare runt den gamle kungen. Efter att Melker sprungit ett par varv runt konungens fot och imponerats av de fyra lejonen i brons, inspekterades ett par av de vattenpölar som isen lämnat efter sig. Att inte de nya gummistövlarna eller galonbyxorna satt på hindrade inte junior från att stampa i pölarna. Det stora smile som detta gav hans ansikte gjorde det omöjligt att stoppa honom. Dock fick leken vara slut när han satte sig i den två centimeter djupa pölen.

Noterat/Reflekterat

- McDonald’s samtliga McFlurrys är nu provsmakade. Test-situationerna har varit snarlika även om en av dem intagits på trappan till konserthuset och övriga på en bänk i Kungsträdgården. Blå himmel och sol har lurat mig vid samtliga tillfällen, då vinden har påmint om att våren ännu inte riktigt nått Stockholm. Etta Daim följd av Oreo och ett par steg efter Smarties. Nästa vecka provar vi strössel.   

- Har inte för avsikt att länka till en massa andra sidor, men denna är till en film som jag väl tycker connectar till bloggen och påminner om hur det kan låta här hemma. Se det som fredags underhållning, Baby conversation