Barnvakt
Min kära fru är ute och äter middag med ett gäng andra kjoltyg, vilket lämnar mig hemma själv med barnen. Ett förfarande jag hanterar ganska väl, men de två till tre timmarna mellan att barnen har lagt sig och jag själv kommer i säng, som brukar spenderas genom att tyst bygga lite trall eller gräva i trädgården, spenderas nu med datorn i knäet. Kul för den som saknat inlägg på bloggen, något stressande för mig själv då min tidsplan förskjuts med motsvarande tid.
Det vore fel att kalla den lilla damen för morgonpigg, men hon valde ändå att börja dagen tidigt. Vad klockan var när morgonen började minns jag faktiskt inte, men vi delade på ansvaret genom att bytas av ett par gånger till dess att klockan visade en mer human sexa när det var dags att kliva upp på riktigt. Den stökiga morgonen satte lite spår i humöret, men efter att ha fått sovit ett par timmar i bilen under vår utflykt till Södertälje vaknade en glad jänta lagom till lunch. En lunch som delades med Nils i Scanias bespisning. Att det för dagen var pankaka gjorde inte den tindrande lilla Ingrid besviken. Lika glad som Ingrid var, sken hennes far av stolthet när hon drog uppmärksamheten till sig.
Tillbaka i Örby lagom till att vi skulle hämta brorsan på dagis. Det fina vädret var en god anledning för att ta vägen om parken. Att kompisen Alma R ville följa med gjorde varken leken eller saken sämre. Det var full fart i ett par timmar där pappa mest agerade monster och busade med alla barnen. Något som tar mycket fysik energi, men ger något oerhört tillbaka.
Att få se lyckan i mina barns ögon, höra deras kiknande skratt eller få se hur stolta de blir då de övervinner ett hinder eller lyckas med något de inte gjort tidigare är bland de bästa stunderna i mitt liv. Det kan räcka med en blick eller en rörelse, så övervägs eller glöms de stunder i vardagen som med råge kan vara mer krävande.
Om det är denna typ av känslor, som jag får i kroppen, när jag helt dedikerat får spendera tid med mina barn, som är meningen med livet vet jag inte, men det är helt klart det jag lever för. Och det gäller att ta tillvara på dem, för om tio år leker vi förmodligen inte monster i parken längre.
