20/3 Lillan blev två
Frekvensen här är ju högst beklaglig. Plötsligt får en ett ryck och håller ut ett par dagar, sedan blir det likt nu, ett par veckor mellan nu och då.
BKK har blivit krispigt igen. Inte på ett kylslaget Svenskt vis, men luften är klar och temperaturen något högre. Bilen indikerar 30 redan när den lämnar de centrala kvarteren och styr mot jobbet vid 06.30 på morgonen. En promenad mitt på dagen till närbelägen restaurang, vilken går under namnet djungel, resulterar i en lätt fuktig skjorta. Dock inget som en A/C med lite drag i kan torka upp på några minuter, när man kommit åter till kontoret.
Annars blev längtan till snö och is för stor under helgen. Melker frågade mig häromdagen vilken min favoritsport var. Minns inte riktigt vad jag svara, men hans var nu fotboll eftersom han inte kunde spela hockey längre. Vi har länge snackat om att gå och åka skridskor, men ni bet det tag lite i hjärtat och dagen efter stod vi på isen i ett av stans större köpcenter, Centara World. Innan vi begav oss dit konstaterade vi att barnen har växt sedan de sist hade ett par långbyxor på sig. Melker konstaterade att han även glömt hur man tog av sig ett par när han satt på golvet och slet i de helt utochinvända byxorna som satt fast över hälarna. Ser ut som att vi får investera lite i en Sverige-garderob till sommaren nät det bär av till svalare breddgrader.
Väl på isen var det först lite ringrostigt, men för Melker släppte det snabbt. Han saknade skydden och klubban, men skäret fanns där. För Ingrid var det lite vingligare. Vill minnas att det släppte för henne under förra vintern, men vi åkte väl inte tillräckligt mycket för att det nu skulle sitta i ryggmärgen. Dock var det nog hon som uppskattade det mest och redan pratar om när vi kan åka nästa gång. Något som jag gärna gör, för även om det är begränsat så fastnar alltid någonting och hon behöver därmed inte ha "glömt" skridskorna, den dagen det står skridskor på schemat hemma i Sverige igen.
Tillbaka till Melkers favoritsport. Den såg inte ut att vara hockey längre och jag har nog ärligt talat aldrig trott att det är sporten som sådan, utan att det är sammanhanget och sammanhållningen som har varit det drivande. Jag har uppskattat varje pass vi haft på isen eller som jag sett från läktaren. Sett hur han utvecklats och visat jävlaranamma. Lördagarna har varit vigda hockeyn med träning vid lunch, men det har varit min och Melkers tid, så den har varit väl spenderad. Vid ett par tillfällen har syrran varit med för att träna skridskor parallellt på uterinken.
Delvis tror jag att hockeyn romantiseras av Melker och till viss del även mig. Att fotbollen tagit vid och gått om ser jag egentligen bara som något positivt. Nu spelas fotboll på hela rasterna, fotboll som ECA och får Melker själv välja så åker fotbollsskorna på istället för de vanliga gympaskorna.
Vi nattningen händer det att vi diskuterar Messi vs Ronaldo vs Zlatan. Klubblag vs landslag. Lag, huvudstäder och ligor.
Fortfarande håller han fast vid den dåliga smaken Hammarby, men Djurgården ser starkt ut, så åtminstone jag kanske kan få honom till medgångssupporter för en säsong eller ett slutspel i varje fall.
Idag är en stor dag. Familjens minsta medlem går från ett till två. En dubblering i ålder som med så kort varsel bara sker en gång i livet.
Enligt normal Clason rutin ska födelsedagsbarnet uppvaktas på sängen. Idealt ska jubilaren helst sova, men även sova räv accepteras. Allt för att förberedelser och sång ska flyta så smidigt som möjligt. Familjens minsta ljus har dock inte anammat familjens rutin och innan klockan slagit "alldelesförtidigt" så var hon över i vår säng och ville sedan aldrig återgå till sömn. Istället var det Märta som satte tempot på förberedelserna och sången fick istället bli i köket, där hon och mamma väntade.
Syskonen klagar sällan när det är dags att gå upp och så inte heller idag även om klockan inte hunnit slå "jättetidigt". Märta visade först inget större intresse för paketen som stod uppdukade, men när väl första pappret rivits så var hon igång. Intresset för kassaapparaten tog fokus ett tag från de övriga paketen, men hon var strax igång igen.
Själv så missade jag tyvärr större delen av hennes födelsedag. Förutom det korta morgonfirandet innan skolbussen skulle rulla, så kom jag sent hem efter en middag med säljarna, varför samtliga barn redan somnat. Förargligt, men så är det ibland och istället får firandet precis som skrivandet, fortsätta en annan dag.
Kommentarer
Trackback
