23/11 Adressändring
Det blir lite av en nystart, då det som byggt upp många av rutinerna plötsligt ändras. Var hittar man bra butiker, hur kör man bäst till jobbet, var finns det en frisör, grannar, gym, skolbuss etc.
Såväl vi som barnen hängde ganska mycket med en Svensk/Kanadensisk familj på förra stället. Något vi hoppas på att fortsätta göra, men enkelheten att bara skicka över barnen eller en kopp kaffe bredvid poolen är borta. Vi kommer säkert finna motsvarande häng där vi bor nu, då det finns otroligt mycket barn här och Ingrid har redan varit på playdate hos en klasskompis som bor ett par våningar ner i samma hus. Det är många barn från samma skola som bor där vi bor nu och jag är säker på att det inom kort kommer lekas på flera håll i huset och nere runt poolen. Barnen har tagit flytten ruggigt bra och varit oberörda över att deras rutiner har ruckats. Melker noterade häromdagen att den nya lägenheten var mindre, men följde inte upp sin notering med någon djupare utläggning.
En annan rutin som mer måste etableras till att bli just en rutin är träningen. Expatlivet börjar att ta ut sin rätt. Jag besökte gymmet för första gången på länge igår, efter att jag nattat Märta. Det nya gymmet är ljusare och fräschare än förra, men det löpbandet jag valde gav mig informationen ”unable to reach targeted speed”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det inte orkade driva bandet snabbare än 12 km/h med min vikt uppe på. Nu visade det sig dock att tempot var ganska behagligt och gjorde fem kilometer ganska drägliga. Kanske blir just det valda, ganska oförskämda, löpbandet det som jag kommer hålla mig till även i fortsättningen.
Att vi har flyttat är långt ifrån allt som hänt sedan sist, men inget jag ämnar eller orkar att återge. Flytten har tagit ganska mycket energi och jag hoppas nu när detta är genomförd att jag åter ska kunna skriva mer rutinmässigt. Vill tro att det skapar en bättre minesbild över vad vi faktiskt gjorde, kände och upplevde under våra år i BKK.
Idag blev en kortare dag på kontoret. I förra veckan mailade Melkers fröken, Ms. Toya, att hon gärna ville träffa oss för att berätta hur det går för Melker. Skolan har erbjudit kortare kvartsamtal tidigare vi ett tillfälle, men vi missade att boka upp oss med Melkers lärare den gången och träffade bara Ingrids fröken samt Melkers språkstöd vid det tillfället. Ms. Toya´s mail skapade ingen oro för hur det gick för honom, men hon skrev uttryckligen att hon gärna träffade oss båda. Som jag nämnt tidigare blir det naturliga att Emma sköter kontakten med skolan och är ofta där ett par gånger i veckan. För egen del blir fokus på jobbet, men inviter likt denna är en självklarhet att tacka ja till och jag är tacksam när de kommer.
Jag lyckades smita iväg precis efter att klockan slagit lunch, vilket gjorde att jag var hemma till strax efter ett och kunde göra sällskap med Emma till skolan. Mötet med Ms. Toya var klockan 14.30, men vi var där nästan en timme tidigare, vilket gjorde att vi kunde följa med Ingrid från klassrummet till hennes ECA som för dagen var gymnastik. Det är ju inte utan att man blir avundsjuk när man ser vilka faciliteter som de har på sin skola. På vägen till gymnastiken passerar vi tennisbanorna, simbassängen, den stora fotbollsplanen där några tränar landhockey, gymnastiksalen med tre fullstora basketplaner. Annat var det när man själv var liten och jagade ärtpåsar i Vattholmaskolans gymnastiksal. Basketkorgarna var påhäktade på ribbstolarna och la man fyra tjockmattor på raken så täckte man golvet från den ena sidan till den andra. Ingenting man gnällde på då, tills den dagen man sett något annat, men med idrott tre dagar i veckan och sportrelaterade aktiviteter efter skolan fyra dagar i veckan så blir det tydligt att det är något man tar på alvar. Något som jag uppskattar oerhört mycket och som sagt önskar att jag även fick se mer av hemma.
Gymnastiksalen där Ingrid hade dagens övning var även denna långt ifrån Vattholmaskolans liga. Nio ledare till ett trettital barn visar också på en annan nivå av resurser. Inte säker på att allt blir bättre av mycket resurser, men det är med en lätthet i hjärtat jag besöker barnens skola. Allt andas en hög nivå av vänlighet, professionalitet och trygghet.
Idag var det upphopp, kullerbyttor och räck som stod på programmet. Få var ögonblicken då jag inte skönjde ett glatt ansikte på min älskade dotter. Och de få då inte leendet satt på sin plats var det på grund av koncentration.
Ja, hur gick mötet hos Ms. Toya då? Håll i er nu eller sluta läs om ni inte vill höra min stolthet och hur jag skryter över min son. Hon var förbluffad över hans utveckling och jag upplevde att hon menade det genuint. Enda anledningen till att hon tagit dit oss var för att hon ville berätta hur fantastisk han var. Hur han gått från att vara tyst och tillbakadragen i början när han inte förstod så mycket till att bli en pojke som tar för sig och ivrigt svara på frågor under lektionerna. Hur han har avancerat i matten och löser problem som är formulerade i såväl text som med siffror och hur han efteråt tydligt kan beskriva hur han löst dem. Hur han skriver och illustrerar små berättelser som han sedan delar med sig och läser upp för sina klasskamrater. Hur han snabbt funnit sig i klassen, är en bra kamrat och har sin bästa kompis Oscar.
Herregud vi har varit här i fyra månader varav barnen har gått i skolan i dryga tre och bägge barnen klarar sig med bravur. Jag skulle inte kunnat hoppas på att det skulle ha gått hälften såhär bra och så visar det sig att de är stjärnor. En riktig ego-boost var vad dagens föräldramöte var.
Efter mötet med Ms. Toya hann jag med att se slutet av Melkers Taekwondo. Han är oerhört stolt över sitt nya gula bälte och det var därför extra kul att få se hur seriöst han tog det på den första lektionen av den nya semester.
Från stationen så gick vi hem, något som vi inte kunde göra tidigare. Otroligt skönt en kväll som denna då det fläktade lite och temperaturen förmodligen inte var mycket mer än 27 grader. Jo, visst blev herr Clason även lite pustig av den promenaden, men kändes ok, då det redan var på inslaget tema.
Kvällen avslutades med en dusch och att jag och Melker läste om gröna anakondor och Emma och Ingrid läste några böcker, vilka Ingrid fått med sig från skolan.
Även om jag själv noterar barnens utveckling i skolan, bekräftade Melkers fröken det vi själva noterat samt att hon stillade en viss nivå av oro huruvida han kan ta till sig undervisningen. Det hela blir inte mindre tydligt när vi ligger där i sängen och läser om världens tyngsta orm. Jag läser först på engelska och översätter sedan varje stycke till svenska för att försäkra mig om att han förstår samt tänker att han kanske vill lära sig några nya ord. Flera gånger avbryts jag dock av en fråga eller reflektion från Melker innan jag hunnit översätta texten. Han är inte heller blyg för att ifråga sätta det jag översatt eller hjälpa mig att hitta rätt ord på svenska. En annan rolig notering är när vi pratar om fast, faster, fastest är att Melker inte kan komma på det svenska ordet. Han vet att det är som speed, men finner inte ordet snabb innan jag efter ett tag ger det till honom. Något vi bägge skrattar åt innan vi fortsätter att lära oss mer om jätteormar.
11/11 Trötthet
Tiden rullar sannerligen på. Det är inte så att det inte finns något att skriva om, men tiden bara går och jag är så rackarns trött på kvällarna.
Det är många som vittnar om trötthet på kvällarna. Omställningen till ny miljö, klimat och rutiner suger onekligen energi. Bara att kämpa på och hoppas att det vänder.
Mycket har hänt sedan sist. Jag har varit en vända till Laos för ett riktigt spännande besök i en kolgruva. Med lite tur kommer jag dit igen och den gången med en stor säck lastbilar över axeln. Har även ett par andra leads på gång vilka om utfallen blir rätt, säkerligen skulle ge lite energi.
Barnen fortsätter att imponera i skolan. Emma håller mig uppdaterad och barnen pratar mycket. Även om skolan har en bra app och skickar ut mycket information saknar jag en naturlig och daglig kontakt med skolan. När bara en i familjen jobbar faller det sig naturligt att den andra delen blir ansvarig för barnen och skolan. Lite ledsamt, men det är vad det är och en del av upplägget. Trots att jag lovat mig själv att flera gånger försöka rulla tidigare från jobbet fastnar jag alltid i någon leverans eller mindre brand som måste släckas. Jag vill tro att detta blir bättre med tiden, men jag är rädd för att jag bara lurar mig själv. Att Sverige sedan valt att gå över till vintertid underlättar inte heller. Allra minst när man ska lyckas klämma in ett telefonmötet en fredag eftermiddag (svensk tid).
Helgen som snart passerat har innehållit allt från playdates, poolhäng, luciaträning, möbelbeställning till inledande packning och förberedelse av flytt. Allt utom det sista har varit behagligt, men det sistnämnda roar inte någon. Flytt i sig är aldrig kul och att behöva lämna där vi bor nu är inget vi ser fram emot. Att stället förmodligen ska rivas motiverar dock en flytt och nu gäller bara att lägga fokus på att få till det bra på ny adress.
Blev idag på morgonen uppvaktad på farsdag. Firas egentligen på annat datum här varför jag hoppas på dubbel uppvaktning över året. Samtliga barn kom ner och väckte mig med en teckning. Märtas var tämligen enkel men värmde gott när hon kom skuttandes med ett ihopvikt papper med ett sträck på, vilket hon räckte över med något som jag tolkade som ”här”. De två äldre hade ansträngt sig mer och jag frågade varför jag förtjänade sådan uppvaktning. Är det för att jag är världens bästa pappa? Nej det är för att det är farsdag.... så var det med det.
Fick annars en annan härlig känsla igår när jag for åt ena hållet för att beställa mat medan flickorna gick och handlade. Melker var kvar hemma och spelade Ark på datorn, vilket är det ”nya”.
