grabbarnaclason

Tro mig, grabbarna Clasons underbara liv fortsätter även om bloggens uppdateringar antyder något annat. En vecka i Härliga Härjedalen, där bredband och min operatörs täckning   är kraftigt begränsad följt av fint väder hemma i Stockholm har hållit oss borta från nätet. Jag skulle kunna ursäkta mig att detta långa uppehåll förvarnades, men å andra sidan är det nog lika bra att vi vänjer oss då pappaledigheten börjar att gå mot sitt slut och därmed tid för bloggandet. Det är inte en prioriterad verksamhet och risken är stor att dagissnurran i kombination med jobb tar död på bloggandet. Låt oss se vad som hinns med framöver.



Påsken i stugan var lika härlig som den brukar vara, även om föret lämnade mycket att önska. Solen hade och tog hårt på snön och när vi lämnade var hjul den enda vallan som gav glid. En gemensam vecka med familjen, lugnet, vädret, stugan och farmor och farfar väger dock upp det sura föret och jag längtar redan till nästa år då påsken ligger tidigare och Melker förhoppningsvis kan prova sitt egna glid på skaren.

Melkers blotta närvaro väcker något särskilt i mina föräldrars ögon. Fullt naturligt med ett barnbarn, men det är härligt att se och värmer i det egna hjärtat. När Melker kramar och pussar farfar mjuknar en annars ganska bestämd man. Jag kan inte själv minnas att jag upplevde min far så mjuk som jag nu gör när han har min son i sin famn. Ingenting jag sörjer för utan tvärtom njuter av att se.

Slutskedet på pappaledigheten innebär inskolning. Även om det är dags för Melker att få lite nya vänner och mer stimulans känns det lite olustigt att lämna honom i någon annans händer. Lunden och avdelningen myran är Melkers nya andra hem fyllt av 13 andra barn och fyra fröknar. Jag har ingen erfarenhet av förskoleverksamhet och har därför svårt att bedöma kvalitén. Självklart har jag och Melker klämt  in mer saker per dag gällande aktiviteter, men jag kan inte ge honom interaktionen som uppstår mellan en klunga barn som inte har språket.

Idag är dag tre på inskolningen. Såväl jag som Melker river av cirka fem timmar av verksamheten för att till morgondagen ändra rutinerna till att Melker lämnas själv i ett par tre timmar. Idag funkar allt mycket bättre än tidigare förutom att Melker inte riktigt uppskattar maten. Fröken Angelica kan utan större problem plocka upp honom, byta blöja och busa med honom utan någon direkt närvaro av pappa.



Ska jag vara helt ärlig tycker jag att detta är skit jobbigt. Trots att solen letade sig mellan huskropparna ner på gården och Melker förnöjt vandrade omkring eller tog snålskjuts bak på någons trehjuling steg tårarna i mina ögon och jag fick en klump i halsen. Tiden då jag och Emma har kunnat hålla vår lille son närmast är snart förbi och han ska till viss utsträckning snart tvingas att ta hand om sig själv. Han kommer att ropa efter oss, även om det tillsvidare kommer vara mamma, pga sitt begränsade ordförråd, utan att vi finns där. Jag vet, jag är harig och det är såhär det ser ut för de flesta barnen i riket, men jag har ännu inte förlikat mig med tanken.

Jag har precis gjort något fruktansvärt. Jag har lämnat min son i relativt okända händer. Min mage är uppsvälld, jag har kalsvettats, mått illa och knappt kunnat sova inatt. Nu när avlämningen är gjord vet jag varför. In i hetluften direkt är förmodligen ända vägen och fler dagar med mig närvarande på dagis är inte bra för någon. Melker skrek med krokodiltårar rinnandes på kinderna. Jag kunde omöjligt hålla min tårar tillbaka och ville så snabbt som möjligt därifrån. Nu sitter jag i Vanadis på en bänk med telefonen i högsta hugg, utifall förskolan skulle ringa. Det går ingen nöd på mig i solen med en dagsfärsk Svenskan och jag hoppas av hela mitt hjärta att nöden inte heller drabbar min son utan att han finner sig bland sina nya vänner.