7/9 Tillbaka
Det har hunnit gå en tid sedan förra uppdateringen. Kanske främst för at det har varit mycket annat den senaste vecka, men främst för att jag har varit så förbannat trött de senaste dagarna. Att det hinner gå mycket tid gör det inte lättare, då det blir till att sålla bland det som hänt sedan sist och fundera kring vad som är värt att reflektera kring.
Sist jag skrev satt vi på ett plan på väg till Sverige. Samma resa har gjorts i omvändordning, med i princip lika strålande resultat. Att resa med en liten rackare är annars lite av ett äventyr, vilket man inte vet var de ska sluta. Hemresan är tuffare, då den börjar redan strax efter lunch, men med en lättare förkylning i kroppen var visst flickebarnet trött och sov merparten av resan. Väl hemma igen, men med de privatimporterade danska wienerbröden kvar på planet, var det en trött herr Clason som efter en dusch styrde mot kontoret. Efter att ha städat undan lite mail, lämnat passet till firman som ska tulla in vår container och slumrat till framför datorn ett par gånger fick det dock räcka för dagen. Resten av familjen hade med Nees hjälp hunnit få undan bagaget, badat i poolen och vilat sig lite. Vilan hjälpte dock föga och det blev en tidig kväll för hela familjen.
Hur var då kortveckan i Sverige. Jo som en bal på slottet. Vädret var knappast ljummet såväl när vi kom som när vi åkte, men däremellan och då det hölls bröllop i dagarna tre, visade sig Swea från sin absolut bästa sida, vilket inte låg i fatet för ett sensommarbröllop som till stor del hölls utomhus. Vädret var fantastiskt, bruden, brudgummen, miljön, maten, vinet och sällskapet.
Sist jag skrev satt vi på ett plan på väg till Sverige. Samma resa har gjorts i omvändordning, med i princip lika strålande resultat. Att resa med en liten rackare är annars lite av ett äventyr, vilket man inte vet var de ska sluta. Hemresan är tuffare, då den börjar redan strax efter lunch, men med en lättare förkylning i kroppen var visst flickebarnet trött och sov merparten av resan. Väl hemma igen, men med de privatimporterade danska wienerbröden kvar på planet, var det en trött herr Clason som efter en dusch styrde mot kontoret. Efter att ha städat undan lite mail, lämnat passet till firman som ska tulla in vår container och slumrat till framför datorn ett par gånger fick det dock räcka för dagen. Resten av familjen hade med Nees hjälp hunnit få undan bagaget, badat i poolen och vilat sig lite. Vilan hjälpte dock föga och det blev en tidig kväll för hela familjen.
Hur var då kortveckan i Sverige. Jo som en bal på slottet. Vädret var knappast ljummet såväl när vi kom som när vi åkte, men däremellan och då det hölls bröllop i dagarna tre, visade sig Swea från sin absolut bästa sida, vilket inte låg i fatet för ett sensommarbröllop som till stor del hölls utomhus. Vädret var fantastiskt, bruden, brudgummen, miljön, maten, vinet och sällskapet.
Barnen hade en given del i Bullens bröllop och kombinationen av allt det ovan vilket föranledes av våra barn, blev nära på för mycket. När Märta anslöt mellan Ingrid och kusin Astrid och Melker och kusin Harald höll tempot strax framför kom den där känslan som börjar någonstans i halsgropen fortsätter upp i svalget och får sedan kinderna och pannan att dras mot varandra innan ögonen tåras.
Hur det ska gå den dagen någon av brudnäbbarna ska gifta sig, vill jag inte ens tänka på då jag inte vet om jag klarar av det. Det var tufft nog på Bullen och Filips bröllop, och jag skyller min bölighet på jetlag och barnen.
Självklart ser jag fram emot den dagen barnen hittar någon som de delar resten av livet med, men det är ingenting jag längtar efter, då tiden går tillräckligt fort ändå.
Att bröllop också gav ett tillfälle för barnen att träffa mormor och morfar, farmor och kusinerna visade sig inte vara något negativt. En viss farhåga fanns att det skulle göra hemresan jobbig, men jag upplever det inte så. Självklart var det ingen som jublade att vi skulle åka tillbaka, men det var heller inga konstigheter.
Kusinerna har verkligen roligt tillsammans och det är full fart från morgon till kväll. Att det sedan möts upp i Båstad hos mormor och morfar gör heller inte saken sämre. Kusinerna utgjorde en potentiell fara för att det skulle bli jobbigt att skiljas igen. Precis som mor- och farföräldrar. Men de föl bort lite pö om pö. Först rullade kusinerna hem, sedan farmor. Brudparet var halvt utslagna och dagen efter var det vi som lämnade mormor och morfar kvar på en regnig perrong innan vi tog tåget mot Kastrup.
Ingrid han säga vid frukosten att hon inte ville tillbaka till skolan, men konstigt hade det väl varit annars, om man efter några dagars semester med konstant bus och skoj ska behöva bege sig tillbaka till skolan.
Vi upplevde nog alla lite samma känsla. Spänningen som vi känt föra gången vi begav oss mot Bangkok fanns inte riktigt där längre. I Bangkok väntade någon form av vardag som vi håller på att bygga upp. Borta var vetskapen om att vi hade ett bröllop att se fram emot. Hur har vetskapen om denna hemresa påverkat vår första tid i Thailand? Har den gjort att vi inte har behövt längta hem? Det kan nog bara tiden utvisa. Kanske är det så att med bröllopet undanstökat kan vi fokusera oss på att rota oss i vår tillfälliga hemvist. Vem vet, här är vi nu och vardagen har rullat på.
Barnen har gjort ett par dagar i skolan och allt tycks fungera bra. Inte minst med tanke på det vi får ta del från skolan, där lärarna lovordar barnen och tycker att allt fungerar så bra. Melkers framsteg kan vi även följa genom en app, där lärarna lägger upp korta klipp eller bilder från skoldagen.
Idag hade Ingrid sitt första gymnastikpass efter skolan och Melker sin första Taekwondo lektion. Båda var supernöjda och berättade ivrigt allt de hade gjort under lektionen.
Hur det ska gå den dagen någon av brudnäbbarna ska gifta sig, vill jag inte ens tänka på då jag inte vet om jag klarar av det. Det var tufft nog på Bullen och Filips bröllop, och jag skyller min bölighet på jetlag och barnen.
Självklart ser jag fram emot den dagen barnen hittar någon som de delar resten av livet med, men det är ingenting jag längtar efter, då tiden går tillräckligt fort ändå.
Att bröllop också gav ett tillfälle för barnen att träffa mormor och morfar, farmor och kusinerna visade sig inte vara något negativt. En viss farhåga fanns att det skulle göra hemresan jobbig, men jag upplever det inte så. Självklart var det ingen som jublade att vi skulle åka tillbaka, men det var heller inga konstigheter.
Kusinerna har verkligen roligt tillsammans och det är full fart från morgon till kväll. Att det sedan möts upp i Båstad hos mormor och morfar gör heller inte saken sämre. Kusinerna utgjorde en potentiell fara för att det skulle bli jobbigt att skiljas igen. Precis som mor- och farföräldrar. Men de föl bort lite pö om pö. Först rullade kusinerna hem, sedan farmor. Brudparet var halvt utslagna och dagen efter var det vi som lämnade mormor och morfar kvar på en regnig perrong innan vi tog tåget mot Kastrup.
Ingrid han säga vid frukosten att hon inte ville tillbaka till skolan, men konstigt hade det väl varit annars, om man efter några dagars semester med konstant bus och skoj ska behöva bege sig tillbaka till skolan.
Vi upplevde nog alla lite samma känsla. Spänningen som vi känt föra gången vi begav oss mot Bangkok fanns inte riktigt där längre. I Bangkok väntade någon form av vardag som vi håller på att bygga upp. Borta var vetskapen om att vi hade ett bröllop att se fram emot. Hur har vetskapen om denna hemresa påverkat vår första tid i Thailand? Har den gjort att vi inte har behövt längta hem? Det kan nog bara tiden utvisa. Kanske är det så att med bröllopet undanstökat kan vi fokusera oss på att rota oss i vår tillfälliga hemvist. Vem vet, här är vi nu och vardagen har rullat på.
Barnen har gjort ett par dagar i skolan och allt tycks fungera bra. Inte minst med tanke på det vi får ta del från skolan, där lärarna lovordar barnen och tycker att allt fungerar så bra. Melkers framsteg kan vi även följa genom en app, där lärarna lägger upp korta klipp eller bilder från skoldagen.
Idag hade Ingrid sitt första gymnastikpass efter skolan och Melker sin första Taekwondo lektion. Båda var supernöjda och berättade ivrigt allt de hade gjort under lektionen.
Sedan sistens har även båda mina älskade föräldrar hunnit passera de första 70 åren. Jag skulle nog kunna ägna en hel blogg bara åt dem, men valt att skriva direkt till dem istället.
De har givit mig mycket och jag har lärt mig av såväl deras bra som mindre bra sidor. Sidor som i månt och mycket följt med i rakt nedstigande led. Man kan prata om vad som är arv och vad som är miljö, men då de givit mig båda så är det nog inga tvivel kring vilka personerna är som skiner igenom. De bra sidorna gör att jag går med rak rygg genom livet och jag nyttjar dem så mycket jag kan, inte minst i hur jag är med deras barnbarn. De mindre bra sidorna är vad de är, men jag är medveten om dem och jobbar med dem så ofta jag kan.
Tyvärr är det nog dock få av mina brister som jag skylla på mamma och pappa.
Kommentarer
Postat av: Eva
Hej på er! Åter så härligt att läsa om era äventyr, tankar m.m
Det verkar rulla på , på alla håll o kanter! Johan dina fina tankar tankar om dina kära föräldrar värmer i hjärtat!
Puss på er❤️
Trackback
