20/9 Risigt värre
Gårdagen avslutades med ett kundbesök. Strax norr om Bangkok ligger den gamla huvudstaden Ayutthaya och det var också där som kunden hade delar av sin verksamhet. En verksamhet som sträcker sig från att leverera cement till att förädla och exportera ris world wide. Drygt 2000 ton ris om dagen lämnade hans anläggning, vilket genererar såväl ett bilbehov som koll på flödena. Just flödet löste just denna kund genom att ha en överdimensionerad flotta, så flaskhalsen var snarast tillgången till ris och pråmarna som tog riset och cassavan vidare på floden för omlastning offshore till senare destination.
Som alltid är fokus på pris när man träffar thailändska kunder. Vi är en liten spelare på marknaden och slåss främst mot billigare japanska tillverkare. Det är därför alltid en kamp att försöka skjuta fokus från pris till kostnaden för att operera verksamheten över x antal år alternativt kolla på intjäningsförmåga. Khun Pooh började snabbt prata vikt och nyttolast vilket är i linje med det senare, men likväl var det priset vi fastnade på när affären skulle stängas vid middagen.
En middag som intogs på en otroligt ny och fräsch restaurang mitt i ingenstans. Servitören eller kanske ska han tituleras hofmästarn som tog emot menade på att köket hade tydliga franska influenser. Hans bror som stod i köket hade utbildat sig i USA och efter det jobbat på flertalet Michelin krogar i Frankrike. Ett med thailändska mått imponerande ölutbud stärkte förhoppningarna om en bättre middag. Allt raserades dock när brödet ställdes på bordet. Små vetebröd som innan de hamnade på bordet, bakats industriellt för att sedan vakuumförpackas. Förrätterna andades halvfabrikat och det mest Micheliniska var en rökt korv som serverades under en glaskupa fylld med rök. Det var svårt att undgå hur nöjd hofmästaren var när han fick lyfta på locket. Allt var dock gott, inte minst ölet och trots att språket var begränsande var det en trevlig middag. Handskaket när väl middagen var över indikerade just bara att middagen var över. Affären hoppas vi nå avslut idag istället efter att Khun Pooh har fått sova på saken.
Även om thailändska lagar tillåter ett par öl under västen när man kör bil, så anammar jag fortsatt svensk lagstiftning. Av denna anledning var bilen kvar på kontoret och hemresan gjordes därmed delvis i kollegans bil och medels taxi. Mitt thailändska ordförråd är begränsat men sträcker sig lite drygt till att kunna guida en chaufför. Dock är att hitta fortsatt vara lite besvärligt.
Hemma är ytterdörren låst, då klockan har hunnit närma sig midnatt. När jag öppnar dörren möts jag av ett helt annat hem än vad jag lämnat dryga 17 timmar tidigare. Äntligen har våra tillhörigheter från Sverige kommit. Förutom kaffebryggaren och barnens leksaker så är det nog inget vi har saknat, men visst gör det stor skillnad att ha allt på plats. Emma och Nee har jobbat frenetiskt hela dagen med att finna en ny passande plats för de saker som hade en självklar plats i vårt tidigare hem. De är allt från mattor, fåtöljer till Globen och Stadshuset i miniatyr. Med facit i hand borde vi nog ha klarat oss med hälften, men vi gillar våra prylar och de kommer med stor säkerhet stärka hemmakänslan. Plats har vi, men det som saknas är förvaring. Hur det blir i ett eventuellt nästa boende återstår att se, men det är inte omöjligt att vi klarar oss med en mindre möblerad lägenhet.
Märta hade varit överlycklig igår och knappt släppt sin vagn och sina dockor. Ingrid vaknade idag minst lika lycklig och ville direkt visa sitt rum med alla hennes saker i. Sa jag att vi behövde förvaring? Melker mindre exalterad men vaknade idag omgiven av en mindre djungel av gossedjur.
Emma tog bussen med barnen idag på morgonen då hon skulle vara med i planeringen och förberedelserna för en senare aktivitet på skolan. Märta blev kvar med Nee och jag tog en tuk tuk till BTSen för att senare hamna i en taxi, i vilken jag sitter nu. Det är något speciellt att inleda dagen med en tuk tuk i Bangkok. Jag känner mig lite äventyrslysten när jag rullar genom trafiken och känner alla dofter och värmen som kommer emot mig. Att åka semi-kommunalt till jobbet funkar otroligt smidigt trots tre olika färdmedel. Tyvärr tar chauffören dock fel på en avfart vilket adderar minst 20 minuter på min resväg. Alla kan inte hitta lika bra som jag mellan hemmet och bostaden och hade allt flutit normalt hade inte det här inlägget hunnit bli klart innan chauffören velat ha betalt och som alltid förklarat att taxametern inte kunde skriva ut ett kvitto.
