27/10 Havet är djupt
I en speedboat på väg tillbaka från Rachan, sitter jag med en sovandes Melker i min vänstra famn och en slumrandes Ingrid i min högra. Sexhundra ylandes hästar till trots, så har dagens äventyr tagit ut sin rätt. Jag är nära till tårar där jag sitter med ljummen vind genom håret, ett soldränkt hav, mina två älsklingar bredvid mig och Melkers spontana ord från dagen. -Pappa detta är det coolaste jag har gjort.
Dagen började annars lite mer avigt. Tanken var att hela familjen skulle följa med på dagsutflykten till två öar strax söder om Phuket. En suppertaggad Märta blev dock åksjuk i minibussen på väg till båten, varför hon och Emma fick göra minibussen sällskap hem igen istället. Med facit i hand så kanske det inte var helt fel. Märta hade haft svårt att uppskatta dagens äventyr, även om de innehöll mycket vatten. Och även om jag önskat att Emma fått uppleva samma dag med barnen så är jag sjukt tacksam för att det blev jag och att det bara blev jag och barnen. Att dela upp oss är något som vi måste bli bättre på för upplevelsen blir något annat när kompromisserna blir färre och man blir själv med ett par av barnen.
Baren imponerade stort på mig idag. Jag och Melker har åkt på snorkeltur tidigare, men för Ingrid var det första gången på djupt vatten. Deras korta erfarenhet var det dock varken någon av de många Kineserna eller deras pappa som la märke till. Efter en kortare tur från stranden blev snart dags för lite riktig snorkling när vi transporterade oss mellan två öar.
Ingrid hann knappt sätta ner cyklopet innan hon var tillbaka över vattenytan. -Wow vad det är mycket fiskar.
Sedan var hon tillbaka ner i vattnet och lät simfötterna göra jobbet när hon begav sig iväg från båten.
Melker hann inte heller vara i länge innan han ville bli av med flytvästen. Utan väst var han fri och kunde dyka mer och titta närmare på det han tyckte var spännande.
Det var ett ivrigt pekande och tummar som pekade up under vattnet för att visa för varandra samt bekräfta att man sett. En helt magisk känsla att få simma runt i ett akvarium med Ingrid på ena sidan och en Melker som for upp och ner.
Jag har snorklat i betydligt bättre vatten, men aldrig njutit så mycket som idag. Ingrid och Melker var helt betagna och Ingrid sa under kvällens middag att om jag blundar så ser jag bilder av de fiskar som vi såg idag i min hjärna.
På vägen till båten frågade Melker hur många dagar det var kvar till min födelsedag. Jag uppskattade det till 55, varpå Melker var snabb och sa att han fyller år om 56 dagar. Vi kom överens om att det kunde vara bra att fundera på vad han önskade sig samt få ner det på en lista om det skulle vara något speciellt.
När båten strax skulle lägga till vid stranden och Melker åter vaknat säger han att han har kommit på ett par saker till önskelistan. Ett par nya simfötter av samma modell som de han för dagen har lånat, samt ett nytt cyklop. Han skulle även vilja ha en kortärmad/byxad våtdräkt. Jag ler och säger att jag älskar och att han vet att jag gärna köper saker som är kopplat till aktivitet. Jo, visst vet han det och då vet han också att han kommer att få det. Han är inte dum heller, grabben Clason.
Phuket har annars även i övrigt bjudit på underbart häng med familjen. Barnen börjar kunna det här livet nu. Oavsett om det gäller att gå och beställa sina nygräddade pannkakor själva, kids club, barhäng i poolen eller snacks på rummet innan vi ska ut och äta så börjar man se en form av vana.
En annan vana är vattenvanan. Det har väl varit svårt att inte notera att det badas en del hos familjen Clason. Något som uppskattas av alla och inte minst hos den minsta. Hon är helt galen och älskar att busa med sina syskon i vattnet. Om både Ingrid och Melker är med kan det ibland bli konkurrens mellan de två äldre, men om det bara är en av dem så är det inte ovanligt att den lilla kiknar av skratt då de busar. Svårt att då inte själv skina ikapp med solen och bli varm i hjärtat då man får bevittna leken.
Ytterligare en vana eller kanske en acceptans noterade jag när jag följde med Ingrid på toaletten här om dagen. Vi var på en enklare restaurang och blev hänvisade till baksidan där vi kunde finna bekvämligheterna, vilka denna gång bestod av ett enklare skjul. Har man inte besökt en enklare Thailändsk restaurang tidigare, så kan nördigheten snabbt gå över, men så var det detta med vana.
Jag noterar elinstallationerna i taket, vattnet på golvet efter regnet och inser att lidandet blir kort om det skiter sig. Dock är det sådant som man inte får oroa sig för när man är här för då får man nog söka dig annanstans.
Tillbaka till bordet så frågar Emma hur toaletten var. -Jag tycker den var fräsch svarar Ingrid snabbt.
Allting är relativt och jag tror visst att Ingrid börjar vänja sig vid standarden här.
Kommentarer
Trackback
