grabbarnaclason

Med det upplägg som vi har rest ut har vi fått en handfull andra familjer att hänga med från start. Alla fem fingrar har valt att bosätta sig lite utanför stan, men närmare kontoret. Skolan, Swea och området där vi bor kommer att fylla på kvoten med vänner, men initialt är det himla grannt att ha ett gäng svennebananer som upplever och genomlever samma sak som vi gör. Flera har barn i motsvarande åldrar som oss och det blir nästan att vi ses minst en dag på helgen. 

I helgen hölls det kräftskiva. Sedvanligt upplägg med knyt. Vi norpade skaldjuren. Inte de där röda rackarna som inhandlas på IKEA utan de mer lokala. IKEAs kommer väl säkerligen från Kina, så de är väl mer lokala än de som sörplar i sig dem samtidigt som de skrålar Helan går, men nu menar jag dem som är fiskade i havet eller i något närliggande dike. 

För att inte behöva spotta i glaset hade vi åter anlitat Weng, vår trogna chaufför. För att slippa åka hela vägen med skaldjuren i bilen, informerar jag Weng ett par dagar innan att vi måste göra ett stopp på vägen för att plocka upp några kortlivade festdeltagare. Jag frågar Weng om han vet var vi kan hitta lite bra skaldjur och ger exempel på vad vi är ute efter. Han återkommer med ett par förslag och säger att vi enkelt kan lösa det på vägen till festen. Jag blir därför lite förvånad när han sätter annan kurs än den han föreslagit ett par dagar tidigare när vi väl ska bege oss. Han ger oss ett par alternativ, men säger att vi litar på honom så länge vi kan hitta lite kokt krabba, rökta/kokta räkor mm. Weng tror sig veta, men väl på plats finns bara färska skaldjur vilka ännu inte har doppats i grytan. Jag har samtidigt hunnit få rekommendation av en kollega på en restaurang vilken ska ha bra skaldjur. Jag ber Weng ringa restaurangen, men han hävdar att de inte kan lösa take away på den typen av rätter som vi önskar. Weng är istället säker på att nästa ställe ska ha bättre utbud, vi lyssnar till Weng som har hjälpt oss så många gånger tidigare och för att spara lite tid dumpar resten av familjen mig medan de själva åker vidare till fördrinken, sol och bad i Nantawan.

Jag inser ganska snabbt att inte heller detta ställe har vad vi letar efter. I väntan på att Weng skulle komma tillbaka väljer jag att ringa samma restaurang som tidigare. Jag får uppfattningen att de visst kan ha det vi söker, men när Weng kommer tillbaka småskrattar han över hur pluttig restaurangen hade varit, då han nämligen passerat den på vägen. Jag säger att storleken inte spelar någon roll så länge smaken och maten är den rätta. Weng menar dock nu att han vet ett bra ställe. Det ligger "bara" 20 minuter bort. Jag å andra sidan menar att jag redan är sen och att restaurangen duger nog gott. Weng står på sig och jag kan inte riktigt förmå mig att dämpa hans entusiasm. Om han känner sig trygg i att de har tillagade skaldjur, så gör vi ett försök. Det visar sig att den lokala marknaden har finfina skaldjur, kött och grönsaker. Dock är ingenting tillagat, och Wengs namn följs av svordomar. Han ansluter efter att bilen är parkerad och frågar glatt vad jag hittat. Jag försöker med så god min som möjligt berätta att vi åter funnit fina skaldjur, men att de är mer levande än kräftskiveklara. Han tittar frågande på mig innan han säger att vi kan grilla dem eller steka dem. Det är så man brukar göra här i Thailand. 

Vi åker till restaurangen istället. Som en sista utpost innan ett par pizzor eventuellt får göra de röda smågrodorkompatibla rackarna sällskap. Restaurangen visar sig ha precis det vi letar efter. De yxar ihop ett par rätter från menyn. Ringer ett par samtal för att försäkra sig om att de har tillräcklig fångst. Innan de ber om adressen så att de inom en timme kan komma med vår mat. Trött, hungrig men mest nöjd går vi ut från restaurangen. Weng säger med ett leende, tänk att dina kollegor har en av Thailands bästa skaldjursrestauranger precis utanför grinden. 

Ja tänka sig Weng.

Två timmar efter övriga i sällskapet trillar jag ner i poolen. Jag hinner säkert med ett dopp på tjugo minuter innan det börjar regna.

Det blev en lång historia för att återge skaldjursjakten, men det jag ville förmedla är en frustration vilken man ofta kan uppleva i det här landet. 

Det finns en otrolig välvilja, men inte alltid förmågan att förstå. Språket kan vara en stor barriär, men det som främst gör det till ett problem är det att man inte säger att man inte förstår, utan nickar, ler och agerar som att man förstår. När man sedan konfronterad med att man inte har förstått är det lätt att spela lite dum eller låtsas som det regnar. 

Det blev ett bra kräftkalas. Barnen spisade hamburgare lite före de från ett annat århundrade och när väl gamlingarna skulle äta fanns det antingen lekar eller barnprogram som underhöll. 

Vi rullade hem strax innan midnatt, utan Melker som sov kvar hos Alvin, men i spöregn vilket gjorde visa av vägarna nära på okörbara. Ett äventyr för oss, men en vardag för den som spenderat ett par år i landet. 

Just nu sitter hela familjen inklämda i en lång korv som befinner sig 10 000 meter upp i luften. Det vankas bröllop för Bullen och Filip hemma i Svedala. Det ska bli fantastiskt roligt och det är en självklarhet att vi beger oss hem. Tajmingmässigt ligger det väl lite tokigt, då barnen bara hunnit gå ett par veckor i skolan, jag precis hunnit komma igång på jobbet och då ingen direkt hemlängtan har hunnit infinna sig. 

Visst finns det saker som jag längtar efter, men inte direkt saknar. Vi har inte hunnit vara borta så länge, men vi har nog också snabbt landat och skapat oss en ny tillvaro som vi trivs med. Gatan hemmavid som till en början kändes stökig och svårplacerad på kartan, har hunnit bli vår. Vi hittar fortfarande något nytt varje gång vi är ute i omgivningarna, men känner ändå att den börjar bli lite hemma. 

Melker och Ingrid har hunnit ha två bra dagar i skolan den här veckan, vilket är otroligt skönt när vi nu beger oss hem. Bägge har hunnit med ett pass tennis i skolan och Melker sin första ECA simträning. De kämpar på, men berättar mer och mer om skolan och vad de gör på dagarna, vilket jag väljer att tolka som att de förstår mer, tar mer initiativ och deltar och leker mer. 

Flighten som tar oss till Köpenhamn avgick någon timme efter midnatt. Detta gjorde att vi lugn och ro kunde äta middag, packa det sista samt ta ett dopp innan det var dags att hoppa in i taxin vid halv tio. En Uber variant, men som istället kallas Grab. Otroligt smidigt och med ett telefonsamtal som direkt efter bokning kvällen före ringde upp och bekräftade, det som vi bokat via appen. Ett samtal till idag för att säkerställa upphämtnings adressen samt att tiden fortfarande gällde. Samt att chauffören sedan ringde 15 minuter innan avfärd och meddelade att han var på plats. 

Här har en del svenska taxibolag lite att lära. Med dagens teknik och lite servicetänkande så ska det inte behöva vara svårare än såhär. 

Väl i taxin så visade det sig dock vara mer som hemma, då chauffören blev osäker på vägen och det istället var jag som fick guida. Tur då att vägen till flygplatsen delar 70% av körsträckan som jag kör varje dag till och från jobbet. Det var ju inte utan att jag fick känna mig lite världsvan när jag överglänste chaufförens undermåliga Googleguidning med kördirektiven som jag lärt mig från min thaitalandenavigstion. 

Ombord på planet har vi spridits ut. Från att ha illustrerat fyrapårad. Är vi nu istället fördelade tre plus två. Vi sitter fortfarande kvar i samma del av kabinen men med en handfull rader emellan oss. Från att ha varit trötta barn i taxin, till pigga barn på flygplatsen, trötta barn vid take off, så ser jag nu några skärmar på rad 33, som likt små brasor skiner upp deras ansikten. Ansikten vilka jag inte kan se från rad 37, men vilka jag antar är trötta. 

Bredvid mig ligger en flicka med trött ansikte, vilket gör att mitt ansikte skiner. Hon somnade precis innan start och har nu sovit i fem timmar oavbrutet. Att flyga med småfolk är alltid en roulette. Märta har varit snäll mot oss på våra långflygningar, men skulle med en fis på tvären kunna addera det ryska till rouletten och därmed göra de dryga tio timmarna ofantligt långa. 

Kaffet vi tog innan avfärd och ölen jag fick till min brickmiddag har begett sig söderut. Jag överväger med mig själv vad som är värst. Att behöva sitta kissnödig med en sovandes Märta eller att få lätta på trycket men därmed potentiellt byta Törnrosa mot Minihopp. 

Jag har nämnt det tidigare. Jag skriver främst för att föreviga och hjälpa mig själv att minnas. Jag har sett värdet av detta när jag var pappaledig och det har också visat sig vara en bra kanal för kära där hemma. Jag skriver ofta fort och fel. Jag är inget ess på det språkliga och skulle det hända att jag själv läser efter att jag skrivit så ser jag bokstäver eller hela ord som saknas. Syfningar, komman, upprepningar, vilket kan göra texten konstig att läsa. Ha överseende med detta. Kom ihåg syftet med bloggen och ta med er att jag skriver då jag finner tid och lust. Med tre barn och en fru så är skrivandet sällan prio ännu hellre att hinna eller orka läsa vad jag skrivit innan den där knappen Publicera trycks ner. 

Reflektion

Varför är känns det så fullt naturligt att slänga sig med tjog och dussin när man pratar om kräftor när man aldrig använder det annars. Ägg har blivit 10, 12 eller 15-pack. 

Ok ett dussin kanske slinker igenom ibland med tjog, när sa jag det senast i ett annat sammanhang än att jag hade en hatt på huvudet och ett gummiband under hakan?