grabbarnaclason

I onsdags kom första riktiga bakslaget. Ingrid kan ha sovit dåligt, då hon inte var lika snabb upp ur sängen som hon brukar. Vid frukostbordet satt hon sedan med sänkt huvud och var ännu mindre road av storebrors retande, än vanligt. När vi frågade något om skolan, kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna. Det blev en knaper frukost och påklädnaden av uniformen gjordes med tårar rinnandes nerför kinderna. Emma fick sedan skjuta henne framför sig genom lägenheten, då hon verkligen inte ville gå till skolan utan vara hemma hos mamma. Vi försökte efter bästa förmåga förklara för henne att det inte fanns några egentliga alternativ och att ingenting skulle bli bättre av att hon stannade hemma. Vi pratade för döva öron och hade svårt att överrösta hennes hulkande. Att skolbussen bara ger ett minimalt fönster för upphämtning gjorde kanske inte saken bättre, då det inte gavs tid att sitta ner i lugn och ro och prata om det som kändes jobbigt. Istället fick jag ta en gråtandes, nästan skrikandes Ingrid på armen och åka ner i hissen. Melker fick bära sin systers ryggsäck och höll sig lugn även om det skulle kunna finnas anledning att bli smittad av Ingrids sinnesstämning.

Det blev inte mycket bättre när vi kom ner. Det var nästan som om hon hamnat i ett dåligt mantra och kunde inte förmå sig att sluta. Skolbussen gled in och dörren upp. Melker klev snabbt ombord, medan Ingrid bestämt stod kvar. I tro om att bussen snart skulle rulla fick jag lyfta ombord henne, efter att ha kramat om henne så länge jag bara kunnat. Det visade sig dock att bussen väntade på ytterligare ett barn och för att göra plats för de andra skolbussarna gjorde den ett varv i rondellen. Jag kunde tydligt höra Ingrids skrikande när bussen snurrade framför mig och kom tillbaka. När dörren gled upp igen satt Melker och höll för öronen medan personalen på bussen försökte lugna henne. Den sista pojken dök till slut upp och bussen gav sig iväg.

En pappa som stod bredvid mig, såg väl att jag var skärrad, klappade mig på axeln och sa att vi har alla varit där. Det hade varit naivt att tro att dagar likt denna inte skulle komma, men det hjälper föga när man väl står där.
Jag tänker att det är för hennes eget bästa. Om hon inte går till skolan så kommer det bara ta ännu längre tid innan hon kommer in i rutinerna, lär sig språket och får nya vänner. Nästa tanke som slår mig är att jag nog egentligen gör det för min egenskull. Det är jag som bär ansvaret för att vi är där vi är och jag kan inte förmå mig att hantera den på annat sätt. När bussen väl rullat iväg, kan jag sätta mig vår egna minibuss och rulla mot arbetet. Dock är det omöjligt att släppa tankarna på Ingrid och det blir svårt att fokusera. Väl framme på kontoret dröjer det inte länge innan det kommer ett mail från skolan. Ingrid har varit hos sjuksyster. Inget allvarligt, varför de väljer att bara skicka ett mail. Busspersonalen hade upplevt henne lite varm, men det visar sig att hon inte har någon feber utan får istället vila lite hos sjuksyster innan hon ansluter till sin klass.

Ok, bra. Hon har lugnat sig och hon har anslutit till de andra.

Någon timme senare kommer ett nytt mail från skolan. Nu med lite bilder på Ingrid där hon sitter och leker med några andra barn. I mailet beskrivs vad hon gör och att de upplever att hon är glad och att de strax ska äta snacks.

Ok, det var som jag trodde. Hon behövde bara komma dit och allt skulle ordna sig, men är hon glad på riktigt eller är hon bara glad för att hon vet att vi vill att hon ska vara glad?

Lunchen passerar och strax därefter kommer ytterligare ett mail från skolan där de summerar Ingrids dag. Vad hon har gjort och hur de har upplevt henne. De skriver återigen att det är en modig flicka och att hon lekt med ett par av flickorna i klassen under eftermiddagen.

Ok, toppen. Hoppas att det bara var idag hon reagera likt detta och att det kanske bara var en misslyckad natt och morgon.

Nästa meddelande kommer från Emma, med en bild på en glad tjej som sitter i rutschkanan hemma. Dagen har inte varit toppen men hon är hemma igen och bussresan hem har gått bra. En knapp timme senare trillar även brorsan hem. Han har haft bättre dag, men håller sig lite för sig själv på rasterna då han tycker det är svårt att sätta igång leken med de andra barnen när han inte kan språket.

Tyvärr är det stört regn när jag väl kliver ut från kontoret. En bättre skur kan addera allt från 20 minuter till ett par timmar på min restid. Jag har ännu inte behövt erfara det sistnämnda, men det tar mig 90 minuter att komma hem. Dubbeltupp mot en vanlig dag. För att fira att vi var halvvägs genom veckan och för att försöka byta de jobbiga tankarna kring skolan med något roligare, lassade vi in oss i en tuk tuk och drog iväg för att äta efterrätt. Märta stannade hemma med Nee, vilket gjorde att mer fokus kunde läggas på våra skolbarn. Vi hade redan hunnit spana in et ställe och viste att de hade några bad ass milkshakes. Servitrisen insisterade på att de var ganska stora så att en nog skulle räcka till barnen. Samtliga runt bordet var av annan åsikt och övertygade henne om att vi skulle ha två. Melker pekade självsäkert i menyn. –This one and this one. Jag och Emma hittade något mer sofistikerat, vilket även notan skulle visa sig vara. Det blev inte dyrt med svenskamått, men det var ändå en utav de saftigare notorna som vi har plockat såhär långt.

Det var en annan Ingrid som vaknade följande morgon. Jag ska inte på något sätt påstå att hon var glad över att behöva gå till skolan, men tårarna var borta och huvudet hölls högre. Det var absolut inga problem att lämna barnen vid bussen och efter ett ”du är bäst”, ett ”ha det så kul idag” och ett antal ”jag älskar dig” hoppade hon raskt in i bussen och gjorde sällskap med Melker.

Dagen hade passerat minst lika bra som alla tidigare dagar och jag tror nog att Ingrid var lite stolt över att hon lyckats vända skutan från en dag till en annan. Övriga kände en enorm lättnad över att vi inte fastnat i ett nytt normalläge.

 

Emma möte upp barnen på skolan och var med i delar av firandet. Ingrid hade fått en ballong-hatt, tatuering och hittat en ny kompis i klassen; Disney. Melker var minst lika nöjd och sprang runt och lekte med Oscar.
Hemma var det uppstyrt med pizza tillsammans med de andra barnen och mammorna som bor i samma hus. Tydligen har det ett rullande schema där ett par mammor fixar pizza och de som vill får komma och ansluta. Ett super bra initiativ, då det skapar ett enkelt häng för såväl barn som mammor. Regnet som jag upplevt på min väg hem även denna dag nådde aldrig parken där vi bor, varför jag utöver två underbara flickor som kom springandes mot min famn, möttes av ett större antal picknickfiltar med mammor och pizzakartonger på. Barnen var antingen upptagna med att mata sköldpaddor och karpar eller av att jaga varandra över gräsmattan.
Ingrid berättar utförligt om dagen och sa att det var den bästa dagen hittills. Det syns på henne hur nöjd och lycklig hon är med dagen. Jag hoppas innerligt att måndag och tisdag i nästa vecka blir minst lika bra, då vi sedan beger oss till Sverige några dagar. En resa som ligger olyckligt i tiden för inskolningen, men om allt känns bra kan ge ett kort andrum för barnen.