22/8 För egen maskin
Känns som att mycket av mina funderingar just nu kretsar kring hur barnen har det I skolan. Den första veckan passerade över all förväntan och den andra veckan har börjat bra, även om inte Ingrid kändes tok-laddad när klockan ringde vid 05.45 i måndags morse. Med sänkt huvud åt hon sin frukost och med gråtmild blick lämnade vi lägenheten. En hissresa senare kändes dock situationen lite annorlunda. Tillsammans med de andra barnen och föräldrarna väntade vi in de olika skolbussarna när de gör entré på uppfarten där vi bor. När buss N-49 stannar till är de vår tur. Två värdar hoppar ut från bussen och hjälper barnen på plats i bussen, spänner fast dem samt blippar deras kort om inte barnen gör detta själva. Blippandet gör att Emma får ett mail om att barnen har klivit på bussen, samt att kortet blippas när de kliver av, vilket gör att vi vet att de är på plats i skolan. Samma procedur upprepas när barnen ska åka hem, men i omvänd ordning.
Melker ändrar snabbt sin plats när han inser att han och syrran inte hamnar bredvid varandra. Om han gör detta för sin eller syrrans skull vet jag inte, men jag vill tro att det är för att stötta syrran. På samma sätt försäkrar han när de kommer fram att lillasyster kommer till sitt klassrum samt att de har kommit överens att de ska prata med varandra på rasten genom staketet, då de har skilda lekplatser.
Ingrid känns starkare då bussen ska lämna. Hennes röst är stark när hon kramar om mig, säger hej då och ropar att hon älskar mig. Där och då känns det bra, men jag har svårt att släppa henne ur mina tankar resten av dagen varför jag blir lätt suddig i blicken när Emma meddelar att det var en glad tjej som kom själv hem med bussen och som sa att hon haft det bra i skolan. En knapp timme senare kommer Melker hem och även han har haft en bra dag i skolan.
Vet inte hur mycket jag ska behöva oroa mig, men jag får lite ont i hjärtat när Melker berättar att han har varit själv på rasten. –Men det gjorde inget för att jag ville vara själv.
Tror inte att det finns någon förälder som vill att deras barn ska vara själv på rasten. Det är klart att det är bra att även klara av att roa och underhålla sig själv, men där vi är nu i processen vill jag verkligen inte att han ska vara själv. Hade han gillat att sparka boll, så vill jag tro att allt skulle ha varit så mycket enklare. Att vara själv blir på något sätt att välja den enkla vägen och inte utmana sig själv. Jag har svårt att inte bli irriterad för jag vill så gärna pusha honom och jag glömmer att det är Melker som står där och upplever barriärerna och allt det nya. Det är inte jag, en Melker 30 år senare full av erfarenhet, utan en Melker som är sju och som förmodligen undrar var alla de där nya kompisarna är som vi har lovat honom.
Såhär kommer det säkert att vara en tid och herre gud, det har bara gått en knapp vecka, men jag tycker lite synd om dem och jag vill ju så gärna att de ska tycka att detta med att flytta till Bangkok var något bra. Vi överöser dem med kärlek och försöker att hitta på så mycket saker med dem som vi bara hinner med, men hamnar det en klump i magen som heter skola, så kvittar det nog hur bra den andra tiden är när N-49 rullar mot NIST.
Dock finns goda förutsättningar för att även skolan ska bli grym. Bägge barnen är nu anmälda till ECA och Emma som precis är hemkommen från en informationskväll på skolan är superimponerad över pedagogik och resurser. Att träffa andra föräldrar som hunnit erfara det som våra barn genomgår nu, är även det lugnande. Det kan komma att ta lite tid, men för många så är det skolan som är kittet och det som verkligen fått deras barn att växa och uppskatta tiden här.
Helgen som passerade fylldes med barnkalas, bounce och häng med vännerna från förorten. Jag, Melker och Märta passade på att köra lite bil i BKK och hittade hjälpligt i omgivningen. Emma och Ingrid gav sig på lite shopping men i slutändan så var det nog timmarna i poolen som uppskattades mest. Inte minst efter ett svettigt barnkalas eller i sällskap med Alvin och Ellie.
Tror jag kan ha nämnt det även efter förra helgen men helgen blir verkligen tillägnad familjen och ger en tydlig semesterkänsla. Med Nee’s hjälp blir tillvaron enklare. Den anpassning som vi går igenom och alla funderingarna kring hur barnen finner vardagen hade varit långt mycket besvärligare om vi även hade ett helt hem att sköta och om vi saknat stöttning med Märta.
Dock har vi förlorat en stötting. Weng finns inte längre med oss, utan jobbade sin sista dag i måndags. Han har inte bara kört oss, väntat på oss och guidat oss, utan även hjälpt oss med en hel del praktikaliteter. Senast, så åkte han på beställning och köpte en vattenpistol till Melker, i väntan på att jag skulle bli klar för dagen på kontoret och kalla på hans service. Weng kommer dock att gästspela då vi behöver hjälp med transporten till och från lördagens kräftskiva ute i förorten.
Att Wengs kontrakt löpt ut, innebär också att jag för första gången satte mig i bilen själv idag på morgonen. Utan GPS men med stort fokus rattade jag vår Toyota Innova mot kontoret. Med A/C satt till låg temperatur, blev jag bara lite svettig på resan. Och jag hann bara reta upp en lastbilschaufför, vilka tutade två gånger på mig. Tuta är något som man är sparsam med trots ganska sena filbyten och inbromsningar, så jag gissar att han blev lite putt. Hade det varit så att han delade mitt hjärta gällande lastbilstillverkare, så är det möjligt att det hade känts lite jobbigt, men nu kan ha ta sin orangea japanare från 80-talet och dra något mer gammalt över sig.
Reflektion:
Jag bar precis ner en sovandes Ingrid från Melkers säng till hennes egen. Fortfarande så liten så att hon kan vila i min famn, men ändå en så stor tjej. Stor som i modig och klok, men fortfarande bara fem och oskyldigt sovandes. Jag spanar ut över Bangkok när jag tassar ner för trappan och hinner tänka en del kring det som jag beskrivit ovan gällande funderingar och oro. Kanske är det just det som gör att jag alltid kommer att minnas detta, för jag vill verkligen minnas. Jag vill minnas allt det vi upplever nu. Oavsett om det är bra eller mindre bra, men främst vill jag minnas min Ingrid vilandes i min famn.
Kommentarer
Trackback
