grabbarnaclason

Första skolveckan har passerat. Synd att säga att det var en mjukstart även om skolveckan bara var fyra dagar. Tänk dig själv att slängas in i ett rum där du är kraftigt begränsad i att göra dig förstådd. Jag provade en lightvariant i mitten på veckan då jag deltog på National Truck Sales Meeting, vilket förutom min presentation hölls på thai. Den stora skillnaden mellan barnen var väl dock att jag kunde sitta med datorn när diskussionerna blev för långa samt att jag i pauserna kunde prata engelska med de säljare och kollegor som har gjort sig besväret att addera ett extra språk.

Dagen avslutas med go-cart och middag. Nedklämd i en för liten bil krävs inget språk och då ratten är placerad i mitten, blir förutsättningarna likt hemma. Den klaustrofobiska känslan av att klämma sig ner i en alldeles för liten stol försvann snabbt när väl hornen vuxit ut genom hjälmen och racet var igång. Min talang att köra go-cart kommer nog ifrån otaliga timmar sittandes på maskiner med något mindre trimmade gräsklipparmotorer samt farfars gener, vilka tog honom till 4h-mästare i pingis vid ett par tillfällen. Tror inte att jag satte något banrekord, men jag var snabbast i sällskapet. När det väl vankades final, orkade den mörka himlen inte längre hålla tillbaka regnet. Det beslutades först att vi inte skulle köra någon final då regnet gjorde banan alldeles för hal, men efter att ha ställt upp för fotografering vid bilarna växte lusten och vi beslutade oss för att köra ändå. Innan alla var inklämda i bilarna, motorerna igång ryckta och startflaggan viftad hade regnet hunnit tillta.

Redan i första kurvan blev det tydligt att tidigare taktik inte skulle bli framgångsrik. Min tyngd som tidigare varit till min fördel gjorde nu mer att kraften fortsatte i nosens riktning snarare än att den tryckte bilen ner i backen. Det gällde nu istället att hitta spår på banan som normalt inte nyttjades, då asfalten där var mer ren från gummi. Även om det mer påminde om Bambi på hal is än något annat, där man i varje sväng med fullt rattutslag väntade på greppet, vilket kom precis innan bilen skulle lämna asfalten och bege sig ut på gräset. Jag var den som snurrade minst och höll mig ute på banan längst trots att himlen nu hade vridit på kranen till max. Hela banan var en enda stor pöl och det sprutade lika mycket vatten underifrån som ovanifrån. Den lånade overallen var till föga hjälp, då den trånga stolen nu hade gått över till att bli en badbalja, då den saknade dränering. Jag tar checkflag och kommer i mål som given vinnare, då jag varvat alla mina motståndare förutom han som bröt. Dock gör man ingen notering om att datorn indikerar ett extra varv för min bil och att totaltiden därför logiskt kan vara ett par sekunder extra. Att den nya vinnaren nu av en hädelse råkar vara chefen är föga förvånande när man befinner sig i en thailändsk organisation. Efter fantastisk mat på ett intilliggande ställe, någon öl för mycket och ett liveband, vars scen vi sedan tar över, straffas dock chefen när han dyker över en högtalare. Varpå han får spendera efterföljande timme på akuten för röntgen. Inget brutet men mörbultad kan han nu gott sitta med sin guldmedalj kring halsen.

Tillbaka till de där små krakarna, vilka faktisk prövas på riktigt. Melker har klarat inskolningen bäst. Han fann tidigt Oscar och det har genererat ett par andra kompisar. Språket är isolerande, men han tycks finna vägar för att komma runt det. Såväl hans fröken samt det språkliga stödet som finns tillgängligt tycker att det går över förväntan och jag upplever att Melker tycker att det är kul i skolan.

Varje dag kommer åtminstone ett par mail från skolan från antingen lärare, rektor eller hjälplärarna eller ett mail från vardera som berättar om vad som sker i klassen, vad som är på agendan eller mer riktad information om hur det går för våra barn.

Ingrid har haft det mer kämpigt. När Emma hämtade i torsdags så hade det varit en kämpig dag. Det hade väl egentligen börjat mer att hon inte gillade det som bjöds till mellanmål. Och kan man då inte uttrycka detta, i kombination med att man saknar mamma så kan det nog lätt kännas hopplöst. Det blev sedan inte bättre av att Mr. Adam och skolskjutsen gav olika information om huruvida mamma skulle hämta eller om hon skulle åka med skolbussen hem. Det hade blivit någon miss i kommunikationen, men Ingrid visste att mamma och chauffören skulle komma och hämta, men kunde återigen inte uttrycka detta. Det måste vara otroligt frustrerande om man likt Ingrid annars är så bra att uttrycka sig.

Det kändes därför extra bra när Emma meddelade att det hade gått bra vid hämtningen. Hon hade mötts av en glad tjej när hon kom till skolan och tårarna från dagen innan hade inte på något sätt spillts över till dagen efter. Jo, förresten; jag kan ha känt av någon av dem när jag läste mailet som kom från Ingrids stödlärare, vilka jobbar tvärfunktionellt över alla klasserna.

” Dear Johan and Emma

Welcome to Year 1! This is a quick note from the EAL team to let you know what a great week Ingrid had in 1AC. She jumped right in and joined the activities with great enthusiasm. She participated in the morning meeting, singing songs and sharing some of her favorite things with the class // // We have enjoyed getting to know her this week; she is such a brave and courageous girl.

Have a relaxing weekend!

Warm regards,

The Y1 EAL team

Kris, Jessica and Ya”

Ja, modig är precis vad hon är. Ingrids tårar blev mina, då jag kände lättnad, glädje, stolthet och tacksamhet för att de hjälper vår lilla tjej och för att de bryr sig om att informera.

Jag kommer loss något tidigare, men sitter tyvärr inte i någon underdimensionerad go-cart, på vägen hem, varför det tar lite tid. Väl hemma möts jag av två flickor som kommer rusandes mot mig. En med vad som känns som älgakliv och en med mer ettriga steg. Om det är för att det är fredag, skoalveckan är slut eller om det är av kärlek och stolthet som Ingrid klänger sig fast vet jag inte, men jag vill läsa in att det är stolthet och glädje över att det har gått så bra i skolan. Om det sedan ligger lite kärlek med i det hela gör mig inte besviken. Vi svidar snabbt om för ett dopp innan det är dags för middag. På vägen ner hör jag hur Ingrid viskar till Emma. –Mamma, det här är livet.

Ja, det här är onekligen livet Ingrid. Utmanande, spännande och belönande.