grabbarnaclason

Så var den stora dagen äntligen här. Av all förberedelse och orosmoment som har funnits, så har nog barnens skola varit det som krävt mest förberedelse och orsakat störst oro. Inte bara det att Melker skulle byta skola. Utan Ingrid skulle plötsligt börja skolan och språk, kultur och miljö var plötsligt något helt nytt. Skolan som vi valt speglar väl knappast Thailand, utan är något helt annat och knappast likt det vi är vana vid hemifrån. Skolan är en stor kittel av nationaliteter, otroliga resurser och engagerade föräldrar. 

Barnen har hunnit besöka skolan vid ett par tidigare tillfällen, men då i vårt sällskap och med få andra elever på plats. När jag var på skolan var det även fullt med aktiviteter för att hinna få klart nya tennisbanor, lekplatser samt renovering av klassrum mm. 

 

Första skoldagen innehöll även Parents coffee med efterföljande information om ECA, men det var snarast för att stötta och följa barnens reaktioner som jag hade valt att följa med samt sitta hemma och jobba den första dagen. 

 

Khun Weng hade kalkylerat att det skulle räcka med att vi åkte strax efter halv sju för att vara i tid till skolan, som börjar redan klockan 07.30. Det blev dock snabbt tydligt att vi skulle få svårt att hinna i tid. Trafiken stod i princip still, när vi kom ut på Sukhumvit road och vi skulle därefter passera 34 tvärgator, eller Soi som det kallas här, innan vi skulle vara framme. Som tröst var situationen densamma för alla som valt bilen eller skolbuss. Värre var då vetskapen  att ovanför våra huvuden, rullade BTSen ostört och att det dessutom i bägge ändar fanns en shuttle service som ansluter och färdigställer resan. 

Herregud, detta var ju första dagen. Vi skulle ju möta upp lärarna där och där. Barnen skulle ju följa med respektive lärarna upp till klassrummet. Hur ska barnen reagera på detta? Vi får inte komma försent!

Emma som normalt är supperstressad gällande tider och att komma i tid, sitter nu istället lugnt i baksätet och accepterar situationen. -Inte mycket vi kan göra…

Tror visst att hon är den som anpassat sig bäst till den nya livssituationen eller åtminstone trafiken. 

 

Hemma är Märta lämnad, till det som har visat sig vara trygga och uppskattade händer. Nee och Märta har hittat varandra, vilket är underbart, då detta ger oss lite mer frihet inte minst då Märta har hunnit få Emmas förståelse för trafiken. 

 

Väl framme vid skolan rullar vi in med flera andra föräldrar samt merparten av skolbussarna. Vi är mellan 15-20 minuter sena och givetvis har lärarna och barnen redan lämnat skolgården. 

Det är förutbestämt av barnen att Emma ska följa med Ingrid och att jag och Melker bildar team. Det blir dock tydligt att det är jag som får följa Melker, då det är han som hittar. Vi tar fel på en sväng i korridoren och hamnar i fel klassrum, men direkt finns där en vänlig person som guidar oss rätt. Melker inser snabbt sitt misstag och försvinner iväg före mig. Han hittar snabbt sin krok för ryggsäck och iPad-väska. En krok som aldrig kommer att få sällskap av några ytterkläder.

Melker vänder om och är nu tvärsäker på var han har sitt klassrum. Jag känner knappt igen våningsplanet, då det för två veckor sedan såg ut som en arbetsplats. Nu är det plötsligt supermysigt och ombonat och upplevs som en kreativ miljö. I klassrummet träffar jag Ms. Toya för första gången. Med ett stort leende försäkrar hon mig att det absolut inte gör något att vi är sena. Vi pratar lite om första dagen och förmodligen pratar jag lite för mycket, då jag dels är mån om intrycket, men kanske främst för att jag är nervös över att skiljas från Melker samt hur han ska uppleva den första dagen. Melker håller ett stadigt grepp i mitt ben och jag påminns om att skifta fokus till honom och till varför vi är här. Att lyssna till pappa och fröken utan att förstå ett endaste ord har hunnit ge honom en bild av vad som väntar, varför han plötsligt är lite kramig. Det går dock snabbt över och han lämnar mitt knä, där jag sitter på huk och försvinner ut i det öppna klassrummet bland sina nya klasskamrater. Han är ombedd att hitta en bok och hittar nöjt den om dinosaurier som han inte hann titta klart i senast han och Emma var här på besök. En annan blond krake flyter omkring i klassrummet. Han heter Oscar och har en en holländsk mamma och spansk pappa och som senast kommer från ett experiat i Zürich. Han pratar flera språk, men är ny med engelskan. Han följer Melker runt i klassrummet tills de bägge hittar ett bord vilket de gemensamt slår sig ner vid.

Jag vinkar hejdå och säger några peppande ord och för tionde gången att jag älskar honom. Allvaret har gjort det lätt att de senaste dagarna prata om hur det kommer att vara att börja skolan i nytt land. Det känns som att det har stärkt banden och att Melker har hunnit fundera mycket och att han nu mentalt är väl förberedd.

 

Jag försöker att hitta någon ursäkt för att hålla mig kvar för att se hur det utvecklas, men inser snabbt att det bara handlar om min nyfikenhet och inte är av Melkers intresse eller bästa. I hans huvud cirkulerar förmodligen bara tankar om hans klasskamrater, omgivningen och huruvida en T-Rex kan äta en hel Stegosaurus. 

 

Ute på skolgården möter jag Emma. Hon är vid gott mod, även om det hade varit jobbigare att lämna Ingrid än Melker. Vi var helt inställda på det omvända, då Ingrid har varit betydligt mer pepp än Melker gällande deras nya prövning.

Ingrid hade varit ledsen och velat att Emma skulle stanna. Lika cool som hon varit med trafiken var hon dock över detta. -Det bästa för henne är att jag inte är där. Imorgon är hon själv. 

Min fru är inte hård utan oerhört klok, varför hon kompletterar mig till hundra procent. 

 

Innan vi beger oss hem är vi inbjudna till Parents coffee. Alla nya föräldrar får en grön prick på namnbricka, vilken även indikerar barnens årskull. Rektorn presenterar stolt de goda resultaten från föregående år, nya rekryteringar samt den förnyelse som skolan har genomgått. Vi träffar flera nya och gamla föräldrar och det blir tydligt att det finns en stark community.

Det är svårt att berätta var vi bor utan att mötas av en reaktion om huruvida vi kommer kunna bo kvar eller inte. Vi får flera tips på alternativ var vi kan ta vägen samt råd om hur vi kan hitta något nytt. 

I vimlet träffar vi även Oscars mamma. Emma signar upp för att engagera sig i skolan samt intresse för Survival Thai. När vimlet väl är över väntar information för nya föräldrar om Extra Curricural Activity, ECA. Istället för att ha fotbollsträning, dans eller hockey på kvällen är det här knutet till skolan och ligger i direkt efter att skoldagen är slut. Även skolbussen erbjuder en senare transport de dagar man önskar stanna för en aktivitet, vilket gör det hela superenkelt. ECA kan vara allt från sport, musik, teater, språk till konst. Spannet är stort och utbudet enormt. Vi siktar nog på ett par aktiviteter för Ingrid och kanske tre för Melker. Problemet är väl bara att kunna välja, när det finns så mycket spännande att välja på. 

 

När allt är klart rullar vi hem utan större bekymmer i trafiken men utan att kunna släppa tankarna på barnen i skolan. Väl hemma möts vi av en nyvaken och glad Märta, vilken sovit större delen av tiden som vi varit borta. Vi hinner med en lunch. Jag hinner jobba lite. Innan vi åter tar chaufförens hjälp och styr mot skolan. Trafiken som vi upplevde på morgonen är till stor del borta och det tar nu bara en tredjedel av tiden som det tog på morgonen. Enligt Weng så kan det bli sådär, dag efter långhelg. Det blev väl heller inte bättre av att det var så många föräldrar som valde att följa sina barn till skolan.

 

Vi anländer lite tidigt och håller oss i bakgrunden för att inte upptäckas av barnen för tidigt. När väl klockan är tio i två står vi utanför Ingrids grind utan att kunna se någon rödlätt tös. Det visar sig snart att de fått fel information och att hon väntar med de andra barnen som ska åka med skolskjutsen hem, uppe i klassrummet. Vi kilar raskt upp och möter där en lite nedslagen tjej som kommer rusandes till min famn. Upplever att jag får en något hårdare kram än normalt, men det kan också bero på att jag har alla mina sensorer på helspänn för att läsa av Ingrid och situationen. Trötta och lite glansiga ögon möter mig när hon lättar från min famn, men efter några ord om dagen visar Ingrid oss ivrigt omkring i sitt klassrum. 

Tillbaka på skolgården möter vi Mr. Adam, Ingrids lärare som berättar om hur bra dagen har fortlöpt. Ingrid har kunnat följa med bra genom att härma övriga och det visar sig senare på kvällen att hon även har förstått innehållet i en del av övningarna som de har gjort.

 

I väntan på Melker beger vi oss till den större lekplatsen för de lite större barnen. Trötta och glansiga ögon är borta och har fyllts av stolthet och glädje. 

Strax senare står jag tillsammans med en massa andra föräldrar nedanför trappan där Melker ska komma ut. Jag ser hans fröken, Oscar och en massa andra barn som skulle kunna vara i hans ålder, men ingen Melker. Plötsligt är det någon som med ett stort leende nyper mig i benet. Jag sätter mig först ner, och samma knä och famn som lämnat honom omfamnar honom nu en skoldag senare. Han hänger kvar i min famn när jag reser mig och jag kan knappt känna att jag har honom där. För det som tyngt och oroat sedan den dag vi beslutade oss för att ge oss av är plötsligt borta. Jo, jag vet och förstår att detta är bara första dagen och alla dagar kommer inte vara likt denna. Kanske är det en helt annan situation redan imorgon, eller så är det inte och oavsett så är detta känslan som vi båda får uppleva nu, där och då.

Jag släpper iväg Melker och fångar Ms Toya igen. Hon är lika positiv nu som på morgonen och överförtjust över hur bra dagen har gått. Hon är imponerad över hur Melker har anpassat sig och hur han har skrivit på engelska, förstått och varit med och spelat spel samt lyckats hitta lekkamrater. 

Det kanske låter som att jag skryter och även om det är hans frökens egna ord, så är det klart som fan att jag skryter. Grabben är satt i en situation han varken bett eller önskat och så levererar han som att han inte gjort annat. 

 

Emma har hunnit bonda lite med en annan mamma, vilken även hon är hjälpsam med vårt boendebekymmer. Känslan av att människor är genuint hjälpsamma är påtaglig   och återigen ett tecken på banden som skolan knyter. 

Värmen och väntan på skolgården har hunnit utsmycka min skjorta med en hacklapp i mörkare nyans vilken sträcker sig ner på halva magen. Det är dock inte bara jag som tycker det är varm, utan vi är alla trötta och varma och finner längtan att få sätta oss i en sval bil. 

På vägen hem stannar vi vid ett större köpcenter för att fira att den första skoldagen gått så bra. Den blir fikabröd, ett gossedjur och några sjunkleksaker som gör oss sällskap hem till lägenheten. Jag passar på att fråga Melker när vi står i rulltrappan hur han känner inför morgondagen. -Jag tycker att det ska bli spännande. 

Jag förtydligar att han inte behöver säga så för att göra mig och mamma glada, utan det är viktigt att han berättar hur han känner, men han vidhåller och jag känner att jag tappar ytterligare något kilo. 

Ingrid har också hunnit vända och inser att det nog var ganska spännande i skolan, men skulle nog hellre stanna hemma om hon fick välja. Om jag har tappat några kilon efter dagen så har barnen vuxit. Stoltheten som jag och Emma känner har smittat av sig och det är från denna dag med andra ögon som jag kommer att se på dessa fantastiska barn. 

 

Hemma åker skoluniformer av och byts snabbt till pooluniformen. Ett par timmars bad om dagen kommer nog inte kunna vara standard resten av vår vistelse här, men de dagar de går så kommer de vara givna. 

 

Inser att jag åter hamnar i att återge en dag. Denna dagen var dock speciell och en dag som jag länge kommer att minnas. Möjligt att morgondagen gör avtryck av annan anledning, varför den blir lika intressant att skriva om, men låt oss hoppas att den fortfarande grundar sig i glädje, stolthet och lycka. 

 

Ok, jag råkar veta att även andra dagen gick kick-ass. Jag lämnade barnen vid skolbussen nere vid receptionen på morgonen och Emma hämtade dem på eftermiddagen. Melker hade följt Ingrid till lekplatsen utanför hennes klassrum innan han skyndat vidare till sitt eget. Ms. Toya var minst lika imponerad idag och Mr. Adam upplevde Ingrid både mer glad och mer nöjd idag jämfört med igår. Yes, det är bara dag två och det kommer att komma dagar då barnen känner mer frustration över att inte kunna uttrycka sig, men fy faro vad glad jag är över att det har börjat såhär.