Houdini
Melker har fått en ny vän i Göteborg. Igår ska en liten Ari för första gången fyllt lungorna med den salta västkustluften. Tydligen får barnet sillspad istället för bröstmjölk det första dygnet och sedan var det goa gubbar och inte barnmorskor som hjälpt gossen till världen. Det är detta som gör göteborgare till göteborgare och den eviga längtan hem till lilla London på Sveriges bästkust kan därmed nästan ses som medfödd. Ett stort grattis till Johanna, Peter och Tutan och ett välkommen ut till lille Ari.
Mycket har hänt sedan jag för drygt två månader sedan byte bussförsäljning mot blöjbyten. Det som tidigare var stapplande steg efter gång vagnen är idag fortfarande något staplande men fria och raska. Det som tidigare bara var joller och oförståeligt ljud, är fortfarande mestadels oförståeligt men det betyder något. När Melker väl gick från att krypa till att gå fick vi höja graden av barnsäkerhet i vår lägenhet. Vi har nu snabbt fått börja klättra på den skalan. Ytterdörren måste alltid hållas låst, då en liten man ofta klänger i handtaget och vi vill inte finna honom i trappuppgången. De tre nedersta hyllorna i bokhyllan gapar antingen tomma eller är fyllda med sådant Melker, mer eller mindre, får riva i. Brunspriten i samma hylla har parkerats längre in precis som blommorna i fönstren. Säkerhetsavståndet på middagsbordet är höjt till två decimeter och köksbänken från noll till en decimeter. På morgonen demonstrerade även Melker stolt att kökslådorna inte längre är ett problem att få upp, trots att de bara har frästa handtag, precis som att tv-hyllan inte längre är safe trots gångjärnens tröghet och luckans smala handtag. Jag inser att detta bara är början, då köksstolarna som han flitigt kör runt på bestigs tämligen enkelt.
Grabbens utveckling för givetvis en massa positivt med sig utöver den stolthet som växer inom hans far. Leken blir mer stimulerande för mig, men ger mig samtidigt en oro över att den är tillräckligt stimulerade för min son. Byta blöjor och se till att det står mat på bordet är en sak, men att faktiskt ansvara för Melkers uppfostran känns något skrämmande. Jag får bara en chans och det finns inget sen. Det är lätt att hamna i tankarna vad vi ska göra senare, om något år eller när Melker kan göra det ena eller det andra, men när vi väl är där finns något annat senare. Kärlek, närvaro och mitt bästa jag kan ska nog lösa biffen. Om inte annat har jag en underbar fru bredvid mig som min räddande ängel.
Igår var det inte en apelsin fann när han fick pappas lov att spatsera på köksbänken. En halv citron låg kvar från middagen kvällen före, vilken han glatt satte tänderna i. Möjligen hade delar av surheten oxiderat eller har vi en kille med smak för det sura, då det var pappa som fick plocka den i från honom när halva halvan gått åt. Gissar på att det är tidigt att försöka förklara att man inte ska äta skalet på citrusfrukter, då det är täckt av kamel kiss. Detta har morfar lärt min fru när hon var liten och jag har svårt att se att den gode Björn skulle fara med osanning.
Den som är i Stockholm idag bjuds på ett strålande väder. Ett väder grabbarna snart ger sig ut i. En tripp till förskolan och en senare tur till Brio för att finna nya stimulerande utmaningar till duon Clason.
Noterat/Reflekterat
- Att sända MacGyver på förmiddagarna hjälper ingen arbetslös. Omöjligt att inte bli trollbunden om man saknar karaktär. Nyfikenheten på hur han ska få grankåda och ett AAA-batteri till en handgranat gör det svårt att lämna tvn. Tur att jag har en grabb vars intressen går före mina. Istället ska vi nu kolla på fimpar på trottoaren och rutscha ner för första lämpliga rutschkana.
