Ombyte förnöjer
För 25 år sedan satt jag själv framför tvn, fem år gammal och väntade på att det enda tecknade som visades på hela veckan skulle börja. Någon hade dessvärre blivit skjuten, varför Mowgli utgick. Jag sökte tröst hos mina föräldrar som låg och sov på övervåningen, vilka uppmuntrade mig med att det till jul minsann blev en hel timme tecknat på tv. Jag berättade den andra tragiska nyheten och att blodfläcken på Sveavägen såg ut som en apa. När jag ser samma fläck idag förstår jag att något har hänt med min fantasi under åren som gått.
Idag sitter jag framför tvn med min son, lite längre ner på Sveavägen än där stadsministern blev skjuten, när klockan precis har masat sig förbi halv sju. Vi har rattat in Barnkanalen och tittar på dinosaurietåget. Barnprogram och tecknat dygnet runt. Efter fem minuter då Melker tröttnat sappar vi över till nyheterna och det som inte var min kopp för 25 år sedan bräcker idag de färgglada dinosaurierna som ska fira morsdag.
Igår blev det en lätt frukost då vi sparade utrymmet i magarna till vad Rasins brunch skulle bjuda. Killen på kryckor fick färdtjänst och var en klart gladare och positivare prick än sist vi såg honom. Just den pricken blev över iet på makarna Rasins trevlig tillställning, ingenting saknades. Mätta och belåtna samt med ett blödande öra lämnade vi Norrbackagatan och gick mot vårt. Melkers grand final var ett dyk från soffan ner på soffbordet vilket resulterade i tanda gnissel och blod. Precis som oss blev han mest rädd och efter någon minut i pappas famn samlade han sig och fick ett plåster på örat. Ett kvarter senare sov charmören gått i sin vagn.
Idag är det ombytta roller i sjukstugan. Emma är hemma från jobbet och även jag känner mig lite hängig medan prinsen efter en god natt och morgonvila är på ett sprudlande humör och har god fart under sulorna. Melker tar sig igenom ett par barnböcker på iPaden medan mor och far bänkar sig för damernas mil kring Holmenkollen. Min fru tenderar att mer tycka synd om förlorarna än att glädjas åt vinnaren. I detta fall kan jag hålla med. Självklart ger jag gärna gulden till Norge, men någon måtta får det vara.
