grabbarnaclason

Som en ovälkommen elräkning på hallmattan har Melkers feber trillat in igen. Ett varm litet byte spenderade natten mellan far och mor och trots hostande och korvande känner vi oss ganska pigga. De sista timmarna delades ansvaret och det slutade med ett par timmar själv i sängen för mig innan Emma begav sig till jobbet. Gröten var inga problem på morgonen och det är skönt att aptiten på såväl mat som vatten är tillbaka. Det är en glad liten skit vi har att göra med men tröttheten tar stundom ut sin rätt och formar krokodiltårar längs kinderna.

Lagom till att jag bälgat i mig lördags koppen med kaffe tittar ett par trötta ögon upp på mig och efter en stund i pappas famn och en kort intervju med Fredrik Wikingsson på Nyhetsmorgon kan, utan problem, Melker läggas ner i sin säng. I snart två timmar har det nu varit knäpptyst från hans rum och det är välbehövlig sömn som nu tas igen.



Jag inser att bloggen har blivit mycket av en dagbok som inte minst speglar hur grabbarna sover om nätterna. Enformigt kan jag tycka, men just sömnen, mat och bajs är väsentliga saker i en småbarnsförälders liv. Även mat har behandlats i bloggen, men jag har medvetet besparat er bajset. Dagboks formen var nog inte vad jag tänkt mig när jag börja och vi får se om vi kan lyfta oss ifrån den. Samtidigt ger den en tydlig inblick i vår vardag, vilket tydligt märks i samtalen med nära och kära, där frågorna om hur Melker mår har reducerats till att nu endast ta upp två tredjedelar av samtalen.

När Melker är vaken traskar han ofta ut i hallen och hämtar sina kängor eller pekar mot sin overall. Detta blir tredje dagen i följd som vi inte beger oss ut. Full mundering och åkpåse är säkerligen tillräckligt även för en sjukling att bege sig ut, men det känns onödigt att chansa och istället fördriva dagen innan för våra trygga väggar.

Melkers kusin har fortfarande inte tittat ut, men det har aldrig varit så nära som nu. Grabbarna skickar en varm lyckönskning till moster och svåger och minns tillbaka till egen leverans dryga fjorton månader i tiden.

Min mor frågade mig igår, när vi med stora ögon iakttog Melker när han sprang runt på golvet, om jag kunde förstå att det var mitt barn. De insikten har väl nått mig även om det hela fortfarande känns overkligt. Mina vänner kan säkert ge tydliga exempel på hur jag har förändrats, men själv känner jag mig som samma person som för fjorton månader sedan även om det är något annat som nu upptar större delen av min tid. Självklart har jag vuxit som person, men detta tror jag mest kommer från stoltheten av vad jag åstadkommit.

Jag ställde samma fråga till min fru när hon kom hem och inte heller hon kan helt fatta att den röda flamman är vår och att vi är föräldrar. Kanske är det just föräldrar rollen som är konstigast att ta in. Känslomässigt är det inga konstigheter, men att vi utifrån ses som föräldrar känns lustigt.

Noterat/Reflekterat

- Undrar vad de hade gjort åt dimman om skid-VM arrangerats i Kina?

- Melker vet mycket väl att han inte får vara i vår tv-möbel, varför han tittar uppmanande på mig när han är på väg att norpa en av dvd-filmerna samtidigt som jag är framme för att byta kanal. Jag hejdar mitt barska nej när jag ser att han sträcker sig efter samlings dvd från Djurgårdens guldår 2002. Det var längesedan nu, men det känns som att det var igår vi firade guldet på ett kallt Örjans vall.