Trafiken äter upp mig!
Oj hörrni, det var länge sedan nu. Inte för att reflektionerna är färre eller att äventyret blivit vardag, men lusten att skriva har inte riktigt infunnit sig.
Hade ju funnits god anledning att skrivit om såväl Songkran som trevligt besök från farmor och farfar. Nu blev det inte så, men istället för att ta vid från var vi sist befann oss så låt oss istället se var vi är nu.
Jag är mycket i trafiken. Nytt kontor har lett till upp till en timme extra i bilen varje dag. Så istället för att spendera ungefär en timme i varje riktning snittar jag nog nu nära på en och en halv. Mycket avgörs på när jag lyckas komma loss från jobbet, men annars är trafiken svår att förutse. Poddar som sällskap har de senaste veckorna ersatts av ljudböcker. Upphöjt tempo till 1.5x gör att en längre deckare är avverkad på en vecka om inte tiden i bilen nyttjas till att ta ett par samtal till kollegor eller vänner.
Om det tar 40-60 minuter gör inte så stor skillnad, men när 90 minuter passaerat så tär det energi. Hade det varit jämn motorvägsfart och 150km som averkas så hade det varit en sak, men nu är det inte mer än 28km som förutom Kepler sällskapas av mopeder och medtrafikanter som också vill hem så fort som möjligt. Nog bölat om trafik för den är vad den är. Vem vet, kanske kommer en bro på plats inom kort, som gör att vi kan kapa hemresan med upp till 30 minuter.
Melker har börjat hänga mer med de andra barnen i huset. En av de saker jag känt störst skuld för, är att jag tagit enkelheten i från barnen gällande att springa mellan husen hemma i trygga Örby, när vi flyttade till BKK. Detta gav upphov till spontanlek mellan skola och middag och mellan middag och nattning. Det har länge varit tydligt att de hänger en del på skolbussen, då det tisslas och tasslas så fort alla har kommit på bussen, men busshänget har nu även övergått till häng efter att bussen anlänt till The Residence. I fredags så ratades till och med Emmas hämtning på skolan, då Melker hellre ville åka bussen hem och hänga med polarna. Tänk att den dagen skulle komma...
Igår hade Melker dansuppvisning på skolan. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, då dansandet hemma mest bedrivs av flickorna. Med uppsydd outfit lämnade jag honom tidigt på morognen på skolan för att senare komma tillbaka med resten av familjen. Efter ett par nummer från några andra grupper, lämnades scenen tom och Bruno Mars 24k började rulla i högtalarna. Nervositet och stolthet förenades i ren glädje när Melker solar med ett brakedance nummer mitt i uppträdandet. Han har inte rytmen lika naturligt i sig som sin yngsta syster, men att riva av ett nummer på scen inför 200 föräldrar, tyder på trygghet och att han tycker att det är roligt.
Man kan ofta se honom ta något steg, röra på armarna och sjunga ett par ord, men inte så att man kan kalla det en dans. Det är mycket som försigårs i den lilla mannens huvud och jag ösnkar att jag kunde få se mer.
Dansen har nog dock gjort sitt för nu. Åtminstone om man frågar Melker. Samma sak gäller Taekwondon. Nästa termin blir det nog en dag extra med fotboll, gymnastik, kanske tennis och eventuellt även cooking class. Klättring ligger även högt på listan, men med vetskapen om att de platserna är högt eftertraktade.
Möjligt att Märta tar vid, när dansandet för Melker slutar. Hon satt i Emmas knä under föreställningen igår och söp med stora ögon i sig ett par nya moves. Hon har svårt att sitta still när det strömmar musik ur högtalarna. Oavsett om det är signaturmelodin till Ring så spelar vi eller någon låt med ett tempo som faller hennes på läppen. Apropå falla på läppen så var det precis vad hon gjorde häromdagen. Hon är lite av en virvelvind och har liten förståelse för konsekvenserna av sitt hoppande och springande. I onsdags missade hon landningen när hon skulle hoppa från ryggen på soffan ner på golvet. Istället för fötterna såg det ut som att läppen fick ta den största smällen. Efter att hon väl slutat blöda såg hon ut som en blandning av en Influencer på steroider och en norrlänning med lös-snus. Tre dagar senare kan man fortfarande skönja svanhoppet från soffan, men det värsta av svullnaden har gått ner.
En varm, fuktig och därmed svettig helg, men ändå helt fantastisk, är till ända. Fredagshäng med vänner, dansuppvisning, basket, klättring, pool, sleepover, restaurangbesök och en massa härlig tid tillsammans. Bangkok har allt och mycket är lättåtkomligt, men framför allt så har vi och Bangkok oss. Det är mycket tid i bilen och jobbet i veckorna för mig, men helgerna är verkligen vigda till familjen.
Skulle sätta ihop en spellista till barnen igår. Efter att ha addat några hits från Samir & Victor, Ingrosso, Gaga, Justin; Avicii och Bruno tog fantasin slut och jag frågade Ingrid om hon hade någon favorit som jag skulle lägga till. Det tog ett par sekunder, Hem till Stockholm med Mauro. Man kan inget annat än älska henne. Det är klart att även jag skrålar till Bada nakna, Shuffla och Just dance, men Mauro är ju något annat.
Kan inte påstå att det råder någon direkt hemlängtan, men ett översvämat Instagram med härliga bilder från ett sommar-Sverige samt att hemresan snart närmar sig gör att en viss längtan börjar infinna sig och med en dryg månad kvar till midsommar, så är det klart att vi längtar efter nära och kära.
Hade ju funnits god anledning att skrivit om såväl Songkran som trevligt besök från farmor och farfar. Nu blev det inte så, men istället för att ta vid från var vi sist befann oss så låt oss istället se var vi är nu.
Jag är mycket i trafiken. Nytt kontor har lett till upp till en timme extra i bilen varje dag. Så istället för att spendera ungefär en timme i varje riktning snittar jag nog nu nära på en och en halv. Mycket avgörs på när jag lyckas komma loss från jobbet, men annars är trafiken svår att förutse. Poddar som sällskap har de senaste veckorna ersatts av ljudböcker. Upphöjt tempo till 1.5x gör att en längre deckare är avverkad på en vecka om inte tiden i bilen nyttjas till att ta ett par samtal till kollegor eller vänner.
Om det tar 40-60 minuter gör inte så stor skillnad, men när 90 minuter passaerat så tär det energi. Hade det varit jämn motorvägsfart och 150km som averkas så hade det varit en sak, men nu är det inte mer än 28km som förutom Kepler sällskapas av mopeder och medtrafikanter som också vill hem så fort som möjligt. Nog bölat om trafik för den är vad den är. Vem vet, kanske kommer en bro på plats inom kort, som gör att vi kan kapa hemresan med upp till 30 minuter.
Melker har börjat hänga mer med de andra barnen i huset. En av de saker jag känt störst skuld för, är att jag tagit enkelheten i från barnen gällande att springa mellan husen hemma i trygga Örby, när vi flyttade till BKK. Detta gav upphov till spontanlek mellan skola och middag och mellan middag och nattning. Det har länge varit tydligt att de hänger en del på skolbussen, då det tisslas och tasslas så fort alla har kommit på bussen, men busshänget har nu även övergått till häng efter att bussen anlänt till The Residence. I fredags så ratades till och med Emmas hämtning på skolan, då Melker hellre ville åka bussen hem och hänga med polarna. Tänk att den dagen skulle komma...
Man kan ofta se honom ta något steg, röra på armarna och sjunga ett par ord, men inte så att man kan kalla det en dans. Det är mycket som försigårs i den lilla mannens huvud och jag ösnkar att jag kunde få se mer.
Dansen har nog dock gjort sitt för nu. Åtminstone om man frågar Melker. Samma sak gäller Taekwondon. Nästa termin blir det nog en dag extra med fotboll, gymnastik, kanske tennis och eventuellt även cooking class. Klättring ligger även högt på listan, men med vetskapen om att de platserna är högt eftertraktade.
Möjligt att Märta tar vid, när dansandet för Melker slutar. Hon satt i Emmas knä under föreställningen igår och söp med stora ögon i sig ett par nya moves. Hon har svårt att sitta still när det strömmar musik ur högtalarna. Oavsett om det är signaturmelodin till Ring så spelar vi eller någon låt med ett tempo som faller hennes på läppen. Apropå falla på läppen så var det precis vad hon gjorde häromdagen. Hon är lite av en virvelvind och har liten förståelse för konsekvenserna av sitt hoppande och springande. I onsdags missade hon landningen när hon skulle hoppa från ryggen på soffan ner på golvet. Istället för fötterna såg det ut som att läppen fick ta den största smällen. Efter att hon väl slutat blöda såg hon ut som en blandning av en Influencer på steroider och en norrlänning med lös-snus. Tre dagar senare kan man fortfarande skönja svanhoppet från soffan, men det värsta av svullnaden har gått ner.
Skulle sätta ihop en spellista till barnen igår. Efter att ha addat några hits från Samir & Victor, Ingrosso, Gaga, Justin; Avicii och Bruno tog fantasin slut och jag frågade Ingrid om hon hade någon favorit som jag skulle lägga till. Det tog ett par sekunder, Hem till Stockholm med Mauro. Man kan inget annat än älska henne. Det är klart att även jag skrålar till Bada nakna, Shuffla och Just dance, men Mauro är ju något annat.
Kan inte påstå att det råder någon direkt hemlängtan, men ett översvämat Instagram med härliga bilder från ett sommar-Sverige samt att hemresan snart närmar sig gör att en viss längtan börjar infinna sig och med en dryg månad kvar till midsommar, så är det klart att vi längtar efter nära och kära.
Kommentarer
Postat av: Bullen
Vad kul att läsa! Saknat dina inlägg så. Vi längtar efter er så mycket!
Postat av: Ninna
Så kul att du skriver igen !! Så kul att följa er !
Postat av: Eva
Jippi jippi you ar back👍Så härligt att var med er igen på er resa
Längtar tills ni kommer hem!!❤️
Trackback
