grabbarnaclason

Se min dåliga uppdatering av bloggen som att jag har hamnat i rätt mode, pappaledighets-mode. Melker gav när det begav sig möjligheten att blogga på under dagarna, men med Ingrid är situationen en annan. Inte säker på att det är Ingrid som sådan som ligger bakom förändringen, men med hus, trädgård och årstid är förutsättningarna annorlunda.

Har senaste veckan noterat vid ett par tillfällen att jag hittat rätt mode.  Normalt brukar jag bli mäkta irriterad när displayen för ICAs självskanning indikerar kontroll. Irritationen är en blandning av att ICA inte litar på mig och rädsla för att  något ska ha landat i vagnen som inte blivit blippade . Denna irritation lyste med sin frånvaro då jag med bägge barnen besökte Kurvan och ICA efter besök på såväl bygg-, sport- och möbelhandlare.

Anledningen eller fördelen med att bo i hus är gällande från nu och cirka sex månader framåt. Snöskottning, dyra elräkningar och kölddrag kan jag vara utan, men att ha en egen täppa att strosa, sitta och grilla i har stor påverkan på min livskvalitet. Våran något eftersatta trädgård behöver dock mycket kärlek, vilket såväl jag och Ingrid försöker att ge den. Det tjocka lagret av mossa som pryder merparten av den är bra för Ingrid varje gång hon landar på ändan, men knölig att gå på. Vilket leder till att det slutar med att hon sitter på ändan och babblar medan pappa krattar eller klipper häckar.

Just häckklippandet har väckt mitt intresse för frisöryrket. Grymt kreativt och kul att se ett direkt resultat. Risken i att min karriär som frisör varken skulle bli långvarig eller särskilt lyckad. Min salong skulle vara grymt nischad; kunder med tjockt tovigt hår som önskar sig stubb.

Lyckan över att få vara hemma med Ingrid fortsätter. Det är en bestämd tös som tycks ha fått delar av sitt humör från sin far och sitt röda hår. Det är ibland otydligt vad hon vill, men skrikandet gör det tydligt att hon vill något. Från att vara ett litet charmtroll övergår hon till att vara ett litet monster, till dess att pappa förstår att det är vattenflaskan hon vill ha och åter övergår till att vara ett charmtroll. Helt ok då dessa övergångarna inte är så frekventa, men fruktansvärt frustrerande då faserna går ihop.

Turen till Stockholms mer centrala delar hade annars för avseende att träffa den förtjusande Moa, tillika Ingrids gudmor. Lunch stod på schemat, vilken Ingrid valde att sova igenom och pappa sedan glömde och först servera då vi var åter i Örby, i form av klämmis och banan. Skämmes pappa Johan, men Ingrid var trots allt nöjd.

Vilken fördelning av blod som Moa har, behöver inta avhandlas här, men delar av det ska vara franskt så Petite France  var både passande och gott. Härligt att få möjligheten att spisa lunch med vänner då jag är pappaledig, en förmån jag annars inte har då jag är huserad i Södertälje. Likt gemene svensk satt vi ute på lunchen. Temperaturen var trotts allt över tio och bortsett från de något blåsiga vädret var det tydligt vår i luften.

Ingrid kom till liv innan vi skildes åt och gudmor fick ett varmt men kanske inte så glatt farväl. Ingrid har inlett en fas då hon inte är helt bekväm med personer som inte är av samma blod. Jag hoppas innerligt att det är en kortvarig fas, då den inte underlättar för någon. Vi har en späckad vår framför oss, fylld med barnpassning som vi hoppas ska löpa smärtfritt. Inte minst då vi har nära och kära som snällt ställer upp.

Idag stod det orientering på storebrors schema. Ingrid och lite senare även Emma gjorde sällskap till kvällens Knatteskutt. Ingrid var mer fascinerad av vattenpölarna och smaken av sand än att leta föremål i skogen. Ge henne ett år och du ska nog se att vi kan lämna henne i skogen med karta och kompass.

Synd att säga att jag brukar lida av söndagsångest, men tankarna som jag under fredagens eftermiddag lämnat någonstans vid Vårby backe brukar så sakteliga göra sig påminda vid den här tiden. Pappaledighet ger en annan definition eller innerbörd av dagarna. Helgerna är givetvis fortfarande att föredra, då familjen är samlad, men samtidigt ställer de ett annat krav på aktivitet. Vardagens inrutade mönster med väckning, frukost, lämning, promenad, lunch, fix, hämtning, parken, middag, lek/bad, nattning bryts och istället ska fyra individers behov tillgodoses. Individen Melker är klart mest krävande och tar fight för minsta lilla önskan. Han är inne i en jobbig period eller så upplever jag honom annorlunda då jag spenderar mer tid med honom. Han prövar oss konstant och då det finns så mycket känslor med blir fighterna ansträngande för samtliga parter. Clasons rättar sig mycket och ofta kring lille Melker och det är nog viktigt att vi börjar bli tydligare och fastare med våra gränser för att han inte ska ta över familjen helt.

 

Ingrid däremot bjuder för tillfället på ett mer klarare väder och även om det inte är konstant solsken, så blir brännan jämn. Trippandet blir mer och mer stabilt och det hjärtliga skrattet när storebror jagar henne är obetalbart. Samma sak gäller hennes flin, efter att med  öppen mun givit mig en blöt puss – priceless. Känslorna för Ingrid är mer ohämmade i jämförelse med dem till Melker, men inte heller lika aktiva eller heta, även om de är minst lika starka. Jag är mycket väl medveten om att allt detta har med ålder och fas att göra, men det är just detta jag för stunden brottas med. Hur jag själv reagerar och agerar på mina barns utspel samt hur jag skulle önska att jag hanterade de mest krävande situationerna. Kärlek i ett mikroperspektiv som är så lät att analysera med så förbannat svårt att hantera. Emma och jag pratar mycket om det, vilket förmodligen är det bästa sättet för att utveckla varandra till att bli bättre föräldrar. För en sak är säker, lilla fröken Clason kommer att sätta oss på minst lika hårda prov.

Efter att jag skrev mitt senaste inlägg gjorde jag en tidsresa och kikade tillbaka till tidernas begynnelse för Grabbarna Clason. Ingrid är precis jämngammal med Melker och det är inte klokt vad fort man glömmer. Läste bara ett par av inläggen, men beklagan gällande sömn fanns även då, även om jag vill minnas Melker som ett gudabenådat barn när det kom till den punkten.

Den som gör resan tillbaka i tiden kommer att känna igen många av de outfits som nu pryder Ingrid. Än lider hon inte av att ärva och jag hoppas att hon inte ska göra det framöver heller även om gubbkepsen gör att hon blir tagen för pojke.

Jag skulle kunna berätta om något kring senaste veckans projekt, utflykter till byggvaruhus, diverse stormarknader, knatteskutt, trädgårdsarbete, parklek eller besök hos kusiner och farmor och farfar. Jag lämnar det då det i sammanfattning lätt blir upprepningar och bara en massa oväsentligt tugg. Värt att nämna dock är att Melker är blöjfri, är med cykel och att Ingrid numera helst tuggar i sig av våran mat.  

Ambitionen var och är att hålla bloggen bättre uppdaterad än vad den hittills har varit, men samtidigt har den låg prioritet i jämförelse med de åtaganden som livet som hemmapappa innebär. Jag ska dock försöka få ur mig fler korta inlägg för att kunna ge en mer heltäckande bild av vår vardag.

 

 

 

Grabbarna Clason är och förblir grabbarna Clason, men lillasyster Clason lånar lite utrymme under en tid för att dokumentera dagarna med pappa. Melker har överseende med detta, så jag hoppas att även du som läser kan bortse från namn och innehåll numera inte enkom dedikeras grabbarna.

Senast bloggen uppdaterades var vi bara tre i familjen och såväl livet som förutsättningarna för att skriva blogg var något annat. Tillökningen med Ingrid har bara gjort livet bättre, men inte förutsättningarna för att skriva blogg; tre har blivit fyra, lägenhet – villa och Stockholms innerstad – Örby.

Jag kommer göra ett försök att skaka liv i bloggen, men lovar varken kontinuerliga uppdateringar eller någon varaktighet. Kanaler som Instagram når merparten av berörda läsare, så vikten av en blogg är idag inte lika stor. Dock önskar jag att det här, precis som för Melker, blir ett urklipp ur tiden då jag fick möjligheten att spendera maximalt med tid med mina barn.

En dryg vecka av pappaledighet har passerat. Emmas sista, blev en gemensam i härliga Härjedalen tillsammans med farmor och farfar. Inget ställe på jorden får mig att må lika bra inte minst då jag får möjlighet att della denna med dem som jag älskar allra mest. Melker talar redan mycket och gott om Härjedalen, så låt oss hoppas att även den lilla damen avsätter en del av sitt hjärta för stugan och naturen kring Hästbränna. Tiden till fjälls blev en bra överlämning innan det blev dags för mig att agera hemmapappa.

So far so good. Jag saknar fortfarande många av rutinerna, men tycker mig ändå lyckas hyfsat väl. Våta vantar har blivit kvar under vagnen över natt  och jag har förmodligen förlorat fler fighter med Melker än jag vunnit, men ge mig några veckor till.

Emma menar på att Ingrid kommer att bli pappas flicka och visst har hon rätt. Det skulle kunna vara bristen på sömn eller ren och skär utmattning som får det att fuktas i ögonen när hon möter mig med öppna armar i dörren när jag  kommer hem och skriker pappa eller springer från en sida av rummet för att möta min famn, men det är det inte. Om Ingrid fortsätter att vara en nattsuddare även i tonåren kommer hon att ge sin far magsår, men det är inte detta som idag stundom sätter mina tårkanaler i arbete. Jag beklagar mig vid jämna tillfällen att behöva stiga upp halv fyra på morgonen tillsammans med min dotter, men ska jag vara helt ärlig så är dessa stunder stundom fantastiska. Att få ha Ingrid som ligger och korvar vid min sida eller halvt utslagen över mitt bröst fyller mitt hjärta med känslor och får mig att känna mig utvald och älskad, även om tröttheten ibland får mig att se suddigt.

Låt oss se vart detta tar oss och när vi skådar nästa uppdatering, men nu är vi igång.

Till sist:
Melker ville först inte vara påskkärring, med motiveringen att han inte kunde cykla. Nog bäst att vi inte varskor brevbärarna hur Melker titulerar dem.