27/10 Havet är djupt
I en speedboat på väg tillbaka från Rachan, sitter jag med en sovandes Melker i min vänstra famn och en slumrandes Ingrid i min högra. Sexhundra ylandes hästar till trots, så har dagens äventyr tagit ut sin rätt. Jag är nära till tårar där jag sitter med ljummen vind genom håret, ett soldränkt hav, mina två älsklingar bredvid mig och Melkers spontana ord från dagen. -Pappa detta är det coolaste jag har gjort.
Dagen började annars lite mer avigt. Tanken var att hela familjen skulle följa med på dagsutflykten till två öar strax söder om Phuket. En suppertaggad Märta blev dock åksjuk i minibussen på väg till båten, varför hon och Emma fick göra minibussen sällskap hem igen istället. Med facit i hand så kanske det inte var helt fel. Märta hade haft svårt att uppskatta dagens äventyr, även om de innehöll mycket vatten. Och även om jag önskat att Emma fått uppleva samma dag med barnen så är jag sjukt tacksam för att det blev jag och att det bara blev jag och barnen. Att dela upp oss är något som vi måste bli bättre på för upplevelsen blir något annat när kompromisserna blir färre och man blir själv med ett par av barnen.
Baren imponerade stort på mig idag. Jag och Melker har åkt på snorkeltur tidigare, men för Ingrid var det första gången på djupt vatten. Deras korta erfarenhet var det dock varken någon av de många Kineserna eller deras pappa som la märke till. Efter en kortare tur från stranden blev snart dags för lite riktig snorkling när vi transporterade oss mellan två öar.
Ingrid hann knappt sätta ner cyklopet innan hon var tillbaka över vattenytan. -Wow vad det är mycket fiskar.
Sedan var hon tillbaka ner i vattnet och lät simfötterna göra jobbet när hon begav sig iväg från båten.
Melker hann inte heller vara i länge innan han ville bli av med flytvästen. Utan väst var han fri och kunde dyka mer och titta närmare på det han tyckte var spännande.
Det var ett ivrigt pekande och tummar som pekade up under vattnet för att visa för varandra samt bekräfta att man sett. En helt magisk känsla att få simma runt i ett akvarium med Ingrid på ena sidan och en Melker som for upp och ner.
Jag har snorklat i betydligt bättre vatten, men aldrig njutit så mycket som idag. Ingrid och Melker var helt betagna och Ingrid sa under kvällens middag att om jag blundar så ser jag bilder av de fiskar som vi såg idag i min hjärna.
På vägen till båten frågade Melker hur många dagar det var kvar till min födelsedag. Jag uppskattade det till 55, varpå Melker var snabb och sa att han fyller år om 56 dagar. Vi kom överens om att det kunde vara bra att fundera på vad han önskade sig samt få ner det på en lista om det skulle vara något speciellt.
När båten strax skulle lägga till vid stranden och Melker åter vaknat säger han att han har kommit på ett par saker till önskelistan. Ett par nya simfötter av samma modell som de han för dagen har lånat, samt ett nytt cyklop. Han skulle även vilja ha en kortärmad/byxad våtdräkt. Jag ler och säger att jag älskar och att han vet att jag gärna köper saker som är kopplat till aktivitet. Jo, visst vet han det och då vet han också att han kommer att få det. Han är inte dum heller, grabben Clason.
Phuket har annars även i övrigt bjudit på underbart häng med familjen. Barnen börjar kunna det här livet nu. Oavsett om det gäller att gå och beställa sina nygräddade pannkakor själva, kids club, barhäng i poolen eller snacks på rummet innan vi ska ut och äta så börjar man se en form av vana.
En annan vana är vattenvanan. Det har väl varit svårt att inte notera att det badas en del hos familjen Clason. Något som uppskattas av alla och inte minst hos den minsta. Hon är helt galen och älskar att busa med sina syskon i vattnet. Om både Ingrid och Melker är med kan det ibland bli konkurrens mellan de två äldre, men om det bara är en av dem så är det inte ovanligt att den lilla kiknar av skratt då de busar. Svårt att då inte själv skina ikapp med solen och bli varm i hjärtat då man får bevittna leken.
Ytterligare en vana eller kanske en acceptans noterade jag när jag följde med Ingrid på toaletten här om dagen. Vi var på en enklare restaurang och blev hänvisade till baksidan där vi kunde finna bekvämligheterna, vilka denna gång bestod av ett enklare skjul. Har man inte besökt en enklare Thailändsk restaurang tidigare, så kan nördigheten snabbt gå över, men så var det detta med vana.
Jag noterar elinstallationerna i taket, vattnet på golvet efter regnet och inser att lidandet blir kort om det skiter sig. Dock är det sådant som man inte får oroa sig för när man är här för då får man nog söka dig annanstans.
Tillbaka till bordet så frågar Emma hur toaletten var. -Jag tycker den var fräsch svarar Ingrid snabbt.
Allting är relativt och jag tror visst att Ingrid börjar vänja sig vid standarden här.
21/10 Möbelhandlaren
Äntligen en helg hemmavid. På grund av ett par tjänsteresor under de senaste veckorna och helgen som gick i Pattaya, så njuter jag nu extra mycket av att bara få ha en helg hemma med familjen. Att den sedan blir lång i andra änden på grund av ledighet på måndag och sedan med bara ett par dagars uppehåll fortsätter som helg igen, då kungen ska begravas och fredagen klämmas. Den helgen blir inte heller hemmavid, så återigen. Jag njuter extra mycket av denna.
Kortare veckor betyder tyvärr inte mindre jobb. Om det är jag som är ineffektiv, arbetsbördan hög eller bara råkar vara lättillgänglig för mina thailändska kollegor, vet jag inte men det börjar bli tufft att hinna med. Igår kom jag hem samtidigt som gästerna anlände, trots att ambitionen hade varit att rulla lite tidigare. I hissen upp till familjen fick jag sällskap av grannarna i tornet bredvid. En svensk mamma, kanadensisk pappa och deras två barn, vilka aldrig bott i Sverige, men ändå pratar en del svenska. Såväl de är lättsamma som enkelheten att bara göra fredag med ett par grannar. Pizza, några öl, en flaska vin, lite chirre och det är helg.
Barnen har verkligen hittat varandra och det går rykten om att Iris önskar gifta sig med Melker. Jag har skummat lagboken och tror visst att det får dröja ett par år, även om det finns mer flexibilitet här.
Leken går från noll till 100 på ett par sekunder. Gästerna hinner knappa kliva innanför dörren innan halva lägenheten har vänts upp och ner. Kojan under trappen inreds med sängkläder från tre sängar, leksaker, böcker och lampor. Måste erkänna att de fick till det ganska mysigt, men det blev en del att plocka med, när väl gästerna gått hem.
Något som var kul att se, eller kanske snarare höra, var när vi väl satt till bords. Barnen pratar lika mycket engelska som svenska med varandra. Till och med Ingrid ställer frågor och showar på engelska. Jag noterar även hur Melker hjälper August med ett spel, vilket han inte förstår hur han ska göra. August förstår men pratar helst engelska varför Melker förklarar hur han ska göra på engelska. Vi tar små steg, men alla steg är i rätt riktning.
Vi är nu helt inställda på att flytta. Jag har jäkligt svårt att erkänna för mig själv att vi måste. Vi har tittat på mycket och ingenting är som det vi har idag. Jag gillar verkligen vår småslitna lägenhet och älskar att sitta i den fåtölj som jag sitter i just nu. Vänd mot fönstren som sträcker sig från golv till tak över två våningar och blickar ut mot ett upplyst Bangkok. Ibland skymtas BTS rulla förbi och det känns som att jag sitter mitt i en miniatyrvärld.
Ingenting behöver dock bli sämre för att vi flyttar. Det här har varit fantastiskt nu, men stället ska potentiellt rivas eller helrenoveras, varför det är lika bra att fly till annan boning och börja nytt liv där. Idag besökte vi vad vi nu tror ska bli vår nya boning. För mig var det andra besöket i lägenheten, medan Emma nog redan har varit där tre eller fyra gånger. Vi ville främst försäkra oss om att den var disponerad så som vi mindes, vilket den nästan var. Någon balkong hade bytt plats och något sovrum var mindre medan något annat var större, än vad bilden i huvudet hade återgett. Den är 70 kvm mindre än den vi har idag, men räds inte för att komma på besök. Vi kan alltid knö in er.
Från den nya boningen bar det av till Ikea. Och om man inte avslutar med korven; vad gör man då? Jo man börjar givetvis med korven. Ingrid lämnades för första gången på Småland. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är ruter i henne. Behärskar bara språket hjälpligt, men vill ändå lämnas i okändas händer medan resten av familjen stosar bland något som känns som hemma. Främsta anledningen till det här besöket var att spana möbler till nya lyan. Vi har fått en budget av hyresvärden att köpa möbler för. Detta var ett krav från vår sida för att kunna på lägenheten att bli lite mer personlig. Att välja Ikea för inköpen är inte helt fördelaktigt i Thailand, då det är förhållandevist dyrt, men man vet vad man får.
På vägen tillbaka stannade vi även till hos en möbelsnickare. Jag passerar honom varje dag på vägen till jobbet och har bara noterat att han tycks ha utemöbler och en del i rotting vilket skulle kunna vara passande. På vår balkong står idag endast några växter, några enklare stolar och ett bord. Vi har valt att inte göra mer, trots att vi så gärna velat, innan vi visste hur det skulle bli med fortsättningen. Nu vet vi, och efter idag minns vi även rätt gällande riktning och storlek på balkongen.
Vi tänjer lite på trafikreglerna, när vi trotsar ett U-turn förbud, två heldragna för att komma till möbelsnickaren. Inget konstig med det i ett land som Thailand. Hans verkstad påminner mest om ett skjul, men vi finner snabbt flera fina möbler under hans skärmtak. Efter att själva först ha kikat runt lite, har vi hunnit samla på oss lite frågor. Jag frågar om vi kan få lite hjälp, varpå en glad och fårad man kommer till vår undsättning. Han pratar inte ett ord Engelska, men med hjälp av en miniräknare, kroppsspråk och min knaggliga thai har vi efter 20 minuter beställt en kokong och två måttbeställda rottingfåtöljer.
Måste säga att detta var ett av mina bästa möten i Thailand såhär långt. En helt fantastisk herre men en fantastisk talang och ett underbart leende. Vi betalande nog mer än han förväntat sig, men fortfarande mindre än vad vi borde. Efter att vi köpslagit på den första affären sken han som en sol. Detta gjorde att jag vågade vara lite tuffare på den andra, men han sken lika mycket ändå. Vi skojar mycket medan jag är där och jag försöker slänga mig med de ord jag kan. Varje gång vi förstår varandra ler eller skrattar vi. Ingen blir frustrerad när vi inte förstår varandra, utan vi hittar bara nya vägar för att komma framåt. Shit, vad jag gillar möten likt detta. Jag måste verkligen påminna mig själv oftare att släppa garden och ta mig tid för att finna nya människor och miljöer.
Nu har vi inte fått våra grejer än, utan dessa dröjer en knapp månad, men känslan jag bär med mig efter idag gör detta till en bra affär. Han sliter nog hårt stackarn och för en gångs skull har han nog lyckats lura en kund och fått lite extra guldkant.
Korta helger och mycket på jobbet har gjort att det har varit få dopp i vår pool på sistone. Gissa om det var gott att svalka av sig efter att ännu en möbelbutik avhandlats på vägen hem. Undrar om jag inte nu ska ta och slå ihop datorn och istället ta mig en liten rom och spana på utsikten.
15/10 Borta bra
Ett av Thailands mörkare tillhål heter Pattaya. Nog mest känt för sin sexhandel då det tack vare sin närhet till Bangkok är en lämplig tillflykt för sexturism. Allt tog sin början när Amerikanska turister nyttjade den dåvarande lilla fiskebyn för återhämtning under Vietnamkriget.
Idag bor det drygt en miljon i regionen och drygt 100 000 i Pattaya City. En region som är stor för tillverkningsindustrin inte minst tacklare sin närhet till Bangkok och Thailands största hamn Laem Chabang.
Sexturismen är påtaglig i de mer centrala delarna och trots sitt havsnära läge är det flickorna som är det stora dragplåstret. Stranden är ganska fattig och restaurangutbudet är antingen kopplat till hotellen eller barerna där just flickorna väcker större intresse än maten. En viss sanning med modifikation då det inte krävs mycket till skjul för att man ska kunna få smaka på fantastisk mat i Thailand.
När jag var nere i början på veckan i Pattaya för styrelsemöte, bodde vi bra men kring de kvarteren som huserar många barer med väldigt många äldre, överviktiga västerlänningar samt asiatiska kvinnor; villiga att bjuda ut sig. Det fanns även en del flickor på hotellets skybar, vilka nog inte bara tjänade sitt levebröd på sitt 8-5 kneg. Antingen där i sällskap av hotellgäst eller där för att söka lyckan. Det blir väldigt tydligt när sällskapet är västerländskt och flickan 20 år yngre, men mer än 70% av sexindustrin sköter Thailändarna själva.
Veckans första besök gav ingen vidare go känsla, då jag visste att resten av familjen skulle besöka samma ort vid veckans slut.
Hur stor skillnad skulle det vara att bo på en resort och i nästa vik? Oändligt visade det sig.
Det var helt andra gator som omringade vårt hotell när vi nu var nere under helgen. Förvisso så nyttjade vi inte gatorna mer än när vi anlände och reste hem igen, men likväl var de fria från de tidigare nämnda mindre lockande barerna.
Resorten där vi spenderat helgen var av samma kedja som det vi besökte när vi var i Hua Hin, dock med en helt annan inriktning. Istället för en tydlig kolonialprofil så var det här fokus på vattenlek. Om det andra uppskattades mycket av föräldrarna på förra stället så var det åtminstone två yngre krakar som vart förtjusta av vattenlandet. Även Märta gillade det, men var lite snorig och febrig de två inledande dagarna.
Att åka på minisolsemester passar oss ganska bra. Att ligga i solstolen för länge och njuta av den thailändska solen mår varken kropp, själ eller tre barns tålamod bra av. Tre dagar är perfekt för att vi ska komma hem lagom röda och fortfarande känna sug efter att göra motsvarande igen inom några veckor.
Så mycket lugn i solstol blir det ju inte oavsett då merparten av tiden har spenderats i poolen, rutschkana, ström eller vattenlekpark.
Frukost, lunch och middag har ätits på hotellet med barhäng i poolen som klar favorit. Inte det mest spännande eller det som man själv eftersträvar i matväg, men med humle, dumle och japp passar det oss ganska perfekt. Ge det hela några år och vi kommer åter gärna strosa en extra kilometer för rätt ställe eller lägga tid på att scouts rätt restaurang för respektive resmål.
Att ha de där tre krakarna med sig och se hur roligt de har är verkligen värt allt. Man fixar och trixar och försöker att vara dem till lags hela tiden. De ger mycket energi men det tar också mycket energi. Inte minst när man känner att det är något som inte uppskattas. Eller när fokus för en kort sekund vänds från barnen mot oss och mär barnen inte kan låta det ske.
Eller när det blir diskussion om vem som ska sitta närmast Märta eller vem som ska få ta chips först. Ja ni fattar. Barn är barn, men ibland skulle man önska att de kunde se helheten istället dör varje isolerat tillfälle.
Vi jobbar mycket med Melker kring detta. Han är storebror och förväntas därmed vara ett föredöme. Ibland är det möjligt att vi lägger för stora förväntningar på honom, men generellt kan jag tycka att han alldeles för enkelt hamnar på Ingrids nivå när de börja att kivas. Tyvärr har han ofta ett ganska själviskt perspektiv, vilket jag starkt ogillar. Han känner nog av konkurrensen från lillasyster och måste därför hävda sig. Vi jämför dem aldrig, något som dock Melker är duktig på att göra.
Att ha tre barn gör att jag ofta känner att jag inte räcker till. Att jag inte kan ge den fulla uppmärksamheten som jag skulle vilja kunna göra. Melker och Ingrids förhållningssätt till varandra gör det inte lättare. De ser sin motpart mer som någon att reta, irritera eller bråka med istället för någon som alltid kan vara en potentiell lekkamrat. De gånger det sker så har de så otroligt roligt tillsammans, varför man hoppas att de ska förstå det själva. Varje gång det sker så blir uttrycket delad glädje är dubbel glädje bekräftat. Förutom att de i vårt fall är tredubblad glädje, då jag blir överlycklig varje gång det sker.
Vi hade ett par sådana stunder i helgen. När Ingrid vågade åka de större vattenrutschkanorna själv och Melker sträckte armarna i luften av glädje. När de lekte tjurfäktning i sängen med Märtas nya badring.
Sedan har vi också de stunderna när Ingrid sitter och komponerar långa meningar på engelska och Melker sitter och påpekar vad som är fel. Eller när de hela tiden bara måste tycka olika för att den andra inte ska få bestämma.
Summa sumarum, en fantastiskt bra helg vilken bjudit på sina utmaningar men en helg som jag inte velat bytt mot något annat.
Ett par citat:
Mamma du måste smaka på den här vaniljsåsen. Den är fantastisk.
Melker efter att ha avrundat efterrättsbordet med en pannacotta.
Såg ni hur det liksom fladdrade i köttet på magen?
Melker lätt fascinerad när en Kines med högt BMI provade hopptornet.
Reflektion i soffan:
Emma frågar om det kommer bli något regn i veckan. - Inte en aning men då det normalt regnar varje dag så verkar det rimligt ;) Inser samtidigt som jag säger detta att jag inte tittat på en väderapp sedan vi kom hit. Något som jag gjort dagligdags i Sverige.
9/10 På uppstuds
Japp, fredagen blev verkligen en heldag. Låt oss ta det från början.
40 min tidiga, då transporten till skolan då worst case scenario blev mer eller mindre best case. Det hindrade inte min skjorta från att bli sjöblöt. Säkert inte mer än knappa 30 på morgonen men fuktigheten var löjligt hög. Efter att ha torkat upp i skolans bibliotek samt avvärjt ett par mail stod Ingrids lärare, Mr Adam först på tur. Vill tro att det är sällan någon möts av några sämre nyheter på ett kvartssamtal för en femåring, men Adam var verkligen super imponerad av Ingrid. Hon hade varit reserverad i början, men nu var hon en naturlig del av klassen som alltid var glad och pratade mer och mer. Adam kunde ibland uppleva henne lite reserverad då hon är mån om att göra säker rätt. Och om det inte blir rätt, blir hon tyst och lite nedstämd. Främst ville han trycka på att hon var modig, att han upplevde henne som glad och att hon umgicks med flera andra barn i klassen. Inte minst ville han att vi skulle vara stolta över vår flicka. Som att jag inte ar det innan, men gissa hur stolt jag var när jag gick därifrån. Ingrid asså!
Det blev inte sämre efter en stund med Melkers språkstöd. Hon öste lovord över honom och tyckte att även han gjorde stora framsteg. Från att inte riktigt lekt med någon, för att sedan hänga med Oscar, var de nu ett litet crew som drog omkring. Även Melker hade naturligt varit reserverad i början, men pratade mer och mer. Det är tydligt att han kan mer än vad han pratar. Han berättar ofta saker som hans klasskamrater har berättat eller frågar om specifika ord, vilka han hört eller läst.
Knappt två månader har passerat i skolan och allt fungerar verkligen bättre än förväntat. Häromdagen hade Melker slängt huvudet bakåt och sagt till Miss Jasmina när de räknade matte. -Miss Jasmina, this too easy!
Too easy är aldrig bra, men jag tvivlar varken på Melkers, nivå eller vad skolan har att erbjuda framgent.
Från skolan ställdes siktet in på lunch för att sedan rulla vidare och fixa ett mer permanent visa. Även hit blev vi tidiga och inser att vi måste anpassa oss till det här med att inte komma i tid. När kontoret väl öppnar igen efter lunch är vi inställda på att spendera de kommande tre timmarna i kö tillsammans med tre barn som har andra önskemål än att sitta i ett överfullt väntrum och tycka att den thailändska byråkratin är fantastisk. Men istället möter Khun Golf upp från KPMG som har varit där sedan tidig morgon och guidar oss genom processen. Det innebär att vi sitter främst och väntar medan Khun Golf håller koll på våra papper, pass och arbetstillstånd. Efter 20 minuter får vi träffa en handläggare. Han är oväntat artig för sin roll och önskar oss trevlig helg fem minuter senare.
Lätt överraskade står vi sedan på gatan utanför igen. Nästa hållpunkt var lägenhetsvisningar men plötsligt nästan två timmars luft i schemat. Vi lyckas tidigarelägga dem, men bestämmer oss för att åka tillbaka till en som vi sett tidigare för kolla på poolen igen. Just den lägenheten hänger lite löst, då Melker har dömt ut poolen och jag klandrar honom inte. Inte mycket klokare när vi åker därifrån men nu vet vi mer.
På andra sidan gatan ligger nästa objekt. Inte särskilt märkvärdig lägenhet, men bra läge och faciliteter som möter våra kriterier. Efter besöket skickade vi över en nätt lista på möbler som vi önskade utbytta eller utökade. Jag förmodar att de satte teet i halsen, men det är en del av förhandlingen.
Nästa lägenhet låg i samma område, men på andra sidan Sukhumvit vilket är en av de större gatorna genom Bangkok och den led som BTS följer i stor utsträckning. Läget är lite osäkert och faciliteterna inte strålande, men lägenheten bra. Förutom att den saknar ett rum. Tyvärr är onödigt många av de 330 kvm fördelade på badrum istället för ett fjärde sovrum, vilket underlättar för besök, men annars är layouten bra och att det finns en egen pool på balkongen, gjorde inte Melker mindre sugen.
Efter denna lägenheten skulle vi vara klara och poolen hemma hägrade. Dock hade agenten en till lägenhet på lut. Med ett par mutor rev vi av ett till objekt innan dagen var slut. En sexrummare på 650 kvm fördelade på två plan högst upp i byggnaden. Fina faciliteter, men lite knepigt läge och på tok för stort.
Lätt utmattade trillade vi hem, slängde i oss middagen innan vi hamnade i poolen. Därefter fredagsmys hos grannarna. Snacka om hektisk dag...
Lördagen blev lite lugnare. Klippning för grabbarna och därefter lunch i ett av de större varuhusen samt inhandling av present till Melkers klasskompis, vars kalas vi besökte på söndagen.
Jag inser i bilen på väg till kalaset att jag borde försöka spendera mer tid med barnen på tumanhand. Samma sak gäller givetvis för Emma, för det är något speciellt att få möjligheten att lyssna och prata utan att bli avbruten. Bilresan till kalaset var inte mer än 20 minuter, men jag njöt av varje sekund.
Melker berättade om saker som hans klasskompisar berättat, frågar om skyltar längs vägen och berättar hur han trivs i BKK.
Jag frågar om han själv trott att det skulle gå så fort att få nya kompisar och trivas här. Det hade han aldrig trott och det är svårt att inte notera att han sträcker lite på sig. Bredvid sitter jag med ett varmt och lättat hjärta.
Vi kommer lite tidigt till kalaset, då vi precis som dagen innan, fortsatt är mer Svenska än Thai. Födelsedagsbarnet Prinn med familj är givetvis på plats, men snart trillar även övriga gäster in. Melker stannar de tre första minuterna bredvid mig, men försvinner sedan iväg med sina klasskamrater. Alla förväntansfulla och ivriga på att kalaset ska dra gång. När väl Bounce öppnar försvinner alla barnen och jag blir kvar med övriga föräldrar. Människor från hela världen, övervägande Asiater men alla med internationell koppling med erfarenheter från att ha bott över hela världen. Melker står ut som ensam med västerländsktutseende i frånvaro av sin klasskompis Oscar. Också det säkert nyttigt för Melker gällande framtida reflektioner kring mångfald och olika bakgrund.
Var jag stolt i fredags då jag träffade lärarna och i bilen till kalaset, var jag omåttligt stolt när jag såg Melker med sina nya vänner. Självklart flyter leken och det sociala ofelbart eller likt hur det skulle sett ut på ett kalas hemmavid, men han är en del av det och försöker så gott han kan.
För andra söndagen på rak behöver jag lämna familjen strax efter lunch. Denna gång för styrelsemöte i Pattaya. Även on fredagen var busy så känns det ändå mindre jobbigt denna helgen, då det ändå hann bli lite extra familjetid. Att det sedan är ledigt på fredag för att uppmärksamma dödsdagen av den tidigare kungen leder även det till lite extra tid med familjen, vilken till största del kommer att spenderas på en resort i Pattaya.
Vi hörs...
5/10 Läge, lägenhet, pool
Det blev en tur till Malaysia i veckan, för att hålla i de inledande delarna av en längre träning. Istället för att skicka några av de gamla kollegorna i Södertälje tog jag och en kollega här pekpinnen med oss och begav oss till KL. Träningen gällde säljstödsystem, men vår del fokuserade mer på värdebaserad försäljning och det nya produktprogrammet.
Våra elever kom främst från södra hemisfären, men även ett par andra marknader var representerade. Bra och givande diskussioner och riktigt kul att få träffa en del gamla kollegor, villa jobbat med under min tid på buss samt i tidigare roll.
Hemma lämnade jag fru och tre barn. Det stöd som tidigare skulle funnits tillgängligt i form av en mormor eller farmor finns tyvärr inte längre på plats, utan istället är det Nee som får stötta lite extra. Det är knappt att det behövs då Emma fixar barnen själv, men det är skönt att slippa att behöva lägga tid på matlagning och övriga hushållssysslor och istället lägga allt fokus på barnen.
Emmas dagars har annars fyllts av lägenhetsvisningar under de senaste veckorna. Jag vet inte hur många objekt hon har tittat på. Det minst sagt en djungel och vi har höga krav då vi tycker att vi bor väldigt bra som vi har det nu. Det är tydligt att vi inte kommer att hitta något motsvarande, men hittar vi en lägenhet som vi tycker är ok, så är ofta inte faciliteterna helt i vår smak eller så är läget mindre lämpligt ur trafiksynpunkt.
Imorgon blir det omvisning på två lägenheter för att jag ska få se dem och för att snabbar kunna komma till ett beslut. Vi har en tredje som vi gillar, men där är poolen liten och de övriga faciliteterna få/små. -Pappa här kan vi inte bada med svanen. Sa Melker när han dömde ut poolen och därmed också lägenheten.
Imorgon blir lite av allt. Först en tur till skolan för att där träffa Melkers stödlärare för engelskan samt Ingrids lärare. Skolan håller stängt för att istället erbjuda kortare avstängningar och uppdateringar om hur det går.
På väg från skolan klämmer vi in en lunch innan vi ska besöka myndigheterna och få mer permanenta visum, eller visum som i varje fall sträcker sig över ett år. Därefter lägenhetsvisningar och ett eventuellt fredagsmys med ett par grannar.
Besöket hos myndigheterna supporteras av en agent och har föranletts av två besök på den Svenska ambassaden. Ett hade räckt om vi fått rätt direktiv, men som med mycket annat här så blir det inte alltid rätt. Så med nya direktiv begav sig Emma dit idag igen och nu tycks det ha blivit rätt. Fingers crossed.
Annars kul att se hur svenska ambassaden anpassat sig till den thailändska byråkratin. Jag håller med om att man ska seden dit man kommer men byråkratin?
Ambassaden ligger högst upp i ett hus beläget på central adress. Innan man tar hissen upp till våning 20 får man först skriva in sig som besökare. Väl uppe ombeds man stänga av telefonen och gå igenom en säkerhetskontroll samtidigt som väskan kontrolleras. Larmbågen tjuter här precis som på alla större varuhus, men precis som på alla andra ställen så är det ingen som reagerar/agerar.
Trots att jag kliver in i väntrummet fem minuter efter att de öppnat är det ändå fyra nummer före mig. Jag fingrar direkt efter telefonen för att få den som sällskap medan jag väntar, men kommer på att den är avstängd. Ler över min oförmåga att inte kunna slå ihjäl tid utan min mobil och påminner mig ännu en gång att det är ett otyg jag måste bli bättre på. Istället för att kolla Instagram, Facebook, Expressen, Instagram, Youtube, Facebook... ännu en gång lyssnar jag istället till äldre landsmän som tillsammans med sina nyfunna kärlekar intygar att de är i livet och att pensionen därmed ska fortsätta att betalas ut.
Nu är det min tur. Jag förklarar mitt ärende; att jag behöver ett intyg som stärker det intyg som jag fått från Skatteverket gällande att jag och min fru är gifta. Att Skatteverkets intyg är på engelska och försett med stämpel hjälper föga, utan myndigheterna här vill även att ambassaden besvärar sig med ett intyg.
Jag får en avi och ombeds att åka ner till markplan för att där betala 400THB på bankkontoret. Med ett kvitto i handen tar jag hissen upp igen, ny kölapp och sätter mig snällt åter och lyssnar till våra landsmän. Det tar inte orimligt lång tid, utan är mest bara lite omständigt. Omständigheterna blir inte bättre när sekreteraren ringer vid tio på kvällen för att upplysa mig om att intyget även skulle ha innefattat barnen. Information vilken vi inte fått tidigare, varför en viss matthet infann.
Jag är glad att jag fick möjlighet att ge Emma motsvarande erfarenhet idag, då hon fick äran att göra det andra försöket.
När jag kom hem idag så möttes jag som vanligt av två framrusande flickor. Även en nöjd och genomsvettig Melker besvärade sig med att lyfta på rumpan och komma och krama mig vid dörren. Han var relativt nyss hemkommen från Bounce där han hade varit med en klasskompis. Oscars mamma hade tagit med sig grabbarna efter skolan för en playdate. I bilen hade Melker lärt Oscar och hans familj lite svenska. "Jag är en cool kille med snopp" hoppas jag dock var något som inte avhandlades i bilen utan något som grabbarna snackade om senare.
Tydligen ska det vara check på framåtvolt nu. Möjligt att jag kan få ett smakprov, då det hålls födelsedagskalas för en klasskompis på Bounce redan till helgen.
28/9 Torsdag
Oj, nu var det visst ett tag sedan. Inte så att det inte finns saker att reflektera kring utan mer brist på energi och prioritet att sätta mig och skriva.
Vardagen har onekligen tagit fart. En kombination av att vi vänjer oss av allt det nya och att jobbet har börjat ta fart. Tjusningen med att få vara ute och sitta nära marknaden gör också att tillgången till mig ökar. Lägg till detta ett par styrelsemöten, Business Plan, ett par marknadsstudier, och uppdaterad produktportfölj samt ansvaret att hålla ett par utbildningar.
Nästa vecka KL och veckan därefter BKK och Pattaya. Jag gillar verkligen att ha mycket att göra och många bollar i luften, men det är tuffare att fokusera när det är många som vill nyttja en som resurs. Bredden ger mig dock möjligheten att skapa många nya kontaktytor och lära mig mycket om marknaden och regionen.
Det är inte bara jag som har mycket och spenderar tid i trafiken. En trafik som förvisso har visat sig vara lindrigare än befarat och hanterbar. Barnens spenderar i bästa fall 20 minuter i skolskjutsen och i värsta fall 50. Själv mellan 35-75 men sällan mer än timmen.
Tidiga morgnar, värma och ett annat språk tar på krafterna. Lägg till detta en eftermiddagsaktivitet och Melker har nästan varit hemifrån i 10 timmar innan han kommer hem till hjältinnan i mitt liv som tar emot, de dagar som hon inte möter barnen på skolan.
Själv trillar jag in ett par timmar senare, under vilka Emma har underhållit tre trötta barn. Inte alltid nöjda barn eller fru som möter en, men varje dag kommer först en större tjej springandes mot mig och slänger sig i min famn och strax bakom en mindre tös som oftast kommer i bara blöjan, men klackskor och prinsessklänning är sedan ett par dagar ingen omöjlighet. Oavsett hur trött och hungrig jag är ger det snabbt energi, men främst ett varmt hjärta.
Familjen har oftast ätit när jag kommer hem och kvar på bordet står bara min tallrik. Middagen blir därför oftast hastigt intagen utan någon direkt njutning, trots att Nee lagar väldigt god mat. Allt från den förmodligen godaste lasagnen jag någonsin ätit till traditionella thailändska rätter.
Idag hade jag hoppats på bad efter maten och inte bara jag, men lagom till att jag satt mig till bordet börjad det blixtra rejält utanför. Istället blev det bus med Märta medan de äldre spelade spel på paddorna. Känns som en vardag jag känner igen.
Märta var i sitt esse ikväll och underhöll oss alla. Främst är det Ingrid och Märta som busar, men hon är duktig på att få allas uppmärksamhet. Hon har ett kroppsspråk och minspel som hon jobbar med hela tiden. Det andra språket haltar, men hon börjar mer och mer härma. Man märker på henne hur mycket hon vill då hon lider lila mycket som vi när hon frenetiskt gnäller för att vi ska förstå att hon vill ha mer vatten, russin, sina skor eller hjälp med att lägga ner dockan.
Idag på morgonen sa Ingrid att skolan här är roligare än skolan hemma. Stämmer nog inte på alla punkter, men att det är så hon ser på det gör mig glad och ger mig viss lättnad. Tycker även att de märks på hur barnen pratar om skolan samt då jag lämnar vid bussen på morgonen att det faktiskt trivs i sin nya skola.
Nästa torsdag ska Melker följa med en kompis hem efter skolan, vilket jag tror att han både känner ska bli kul men också lite spännande och läskigt.
Det känns bra att han skapar relationer även utanför skolan. Vi är bortskämda som vi bor med mycket barn i huset och nere vid poolen samt att vi har vänner med oss hemifrån, varför jag tycker att det känns extra roligt att han vill leka med någon från skolan. Just de relationerna påverkar nog mycket hur han trivs i skolan.
Snart helg igen hörni. Vill inte påstå att jag lever för helgen på någotvis, men visst längtar jag efter mer tid med barnen och det är något visst med helg och att få lämna kotoret en fredag och veta att barnen kan vara uppe lite längre och att Lisa Syren åter kommer att göra oss sällskap till frukosten. Hon är inte bara fem timmar efter oss, utan en hel vecka, men vad gör väl det. Hon splar lika glatt ändå.
Imorgon blir det nog pizza i parken, vilket är brukligt på fredagar. Vattenland på lördag och bus med kompisarna på landet för att sedan riva av en visning på söndag innan jag reser till Kuala Lumpur för ett par dagar.
Tveksam till om vi ses innan helgen, så trevlig helg.
20/9 Risigt värre
Gårdagen avslutades med ett kundbesök. Strax norr om Bangkok ligger den gamla huvudstaden Ayutthaya och det var också där som kunden hade delar av sin verksamhet. En verksamhet som sträcker sig från att leverera cement till att förädla och exportera ris world wide. Drygt 2000 ton ris om dagen lämnade hans anläggning, vilket genererar såväl ett bilbehov som koll på flödena. Just flödet löste just denna kund genom att ha en överdimensionerad flotta, så flaskhalsen var snarast tillgången till ris och pråmarna som tog riset och cassavan vidare på floden för omlastning offshore till senare destination.
Jag tycker det är otroligt spännande att få komma ut och besöka kundens verksamhet, inte minst när den innefattar mer än bara transport utan även en förädlingsprocess. Det sätter der som vi håller på med i ett sammanhang och omvandlar det akademiska till något reellt.
Som alltid är fokus på pris när man träffar thailändska kunder. Vi är en liten spelare på marknaden och slåss främst mot billigare japanska tillverkare. Det är därför alltid en kamp att försöka skjuta fokus från pris till kostnaden för att operera verksamheten över x antal år alternativt kolla på intjäningsförmåga. Khun Pooh började snabbt prata vikt och nyttolast vilket är i linje med det senare, men likväl var det priset vi fastnade på när affären skulle stängas vid middagen.
En middag som intogs på en otroligt ny och fräsch restaurang mitt i ingenstans. Servitören eller kanske ska han tituleras hofmästarn som tog emot menade på att köket hade tydliga franska influenser. Hans bror som stod i köket hade utbildat sig i USA och efter det jobbat på flertalet Michelin krogar i Frankrike. Ett med thailändska mått imponerande ölutbud stärkte förhoppningarna om en bättre middag. Allt raserades dock när brödet ställdes på bordet. Små vetebröd som innan de hamnade på bordet, bakats industriellt för att sedan vakuumförpackas. Förrätterna andades halvfabrikat och det mest Micheliniska var en rökt korv som serverades under en glaskupa fylld med rök. Det var svårt att undgå hur nöjd hofmästaren var när han fick lyfta på locket. Allt var dock gott, inte minst ölet och trots att språket var begränsande var det en trevlig middag. Handskaket när väl middagen var över indikerade just bara att middagen var över. Affären hoppas vi nå avslut idag istället efter att Khun Pooh har fått sova på saken.
Även om thailändska lagar tillåter ett par öl under västen när man kör bil, så anammar jag fortsatt svensk lagstiftning. Av denna anledning var bilen kvar på kontoret och hemresan gjordes därmed delvis i kollegans bil och medels taxi. Mitt thailändska ordförråd är begränsat men sträcker sig lite drygt till att kunna guida en chaufför. Dock är att hitta fortsatt vara lite besvärligt.
Hemma är ytterdörren låst, då klockan har hunnit närma sig midnatt. När jag öppnar dörren möts jag av ett helt annat hem än vad jag lämnat dryga 17 timmar tidigare. Äntligen har våra tillhörigheter från Sverige kommit. Förutom kaffebryggaren och barnens leksaker så är det nog inget vi har saknat, men visst gör det stor skillnad att ha allt på plats. Emma och Nee har jobbat frenetiskt hela dagen med att finna en ny passande plats för de saker som hade en självklar plats i vårt tidigare hem. De är allt från mattor, fåtöljer till Globen och Stadshuset i miniatyr. Med facit i hand borde vi nog ha klarat oss med hälften, men vi gillar våra prylar och de kommer med stor säkerhet stärka hemmakänslan. Plats har vi, men det som saknas är förvaring. Hur det blir i ett eventuellt nästa boende återstår att se, men det är inte omöjligt att vi klarar oss med en mindre möblerad lägenhet.
Märta hade varit överlycklig igår och knappt släppt sin vagn och sina dockor. Ingrid vaknade idag minst lika lycklig och ville direkt visa sitt rum med alla hennes saker i. Sa jag att vi behövde förvaring? Melker mindre exalterad men vaknade idag omgiven av en mindre djungel av gossedjur.
Emma tog bussen med barnen idag på morgonen då hon skulle vara med i planeringen och förberedelserna för en senare aktivitet på skolan. Märta blev kvar med Nee och jag tog en tuk tuk till BTSen för att senare hamna i en taxi, i vilken jag sitter nu. Det är något speciellt att inleda dagen med en tuk tuk i Bangkok. Jag känner mig lite äventyrslysten när jag rullar genom trafiken och känner alla dofter och värmen som kommer emot mig. Att åka semi-kommunalt till jobbet funkar otroligt smidigt trots tre olika färdmedel. Tyvärr tar chauffören dock fel på en avfart vilket adderar minst 20 minuter på min resväg. Alla kan inte hitta lika bra som jag mellan hemmet och bostaden och hade allt flutit normalt hade inte det här inlägget hunnit bli klart innan chauffören velat ha betalt och som alltid förklarat att taxametern inte kunde skriva ut ett kvitto.
17/9 Till havs
Har lämnat Bangkok för ett par dagar vid havet. Barnens skola håller stängt på måndag, vilket gav även mig en vettig anledning att låta arbetsveckan börja först på tisdag. Något som kändes helt rätt när beslutet fattades. Lite stressigare när jag gick i fredags, då det snabbt har börjat bli mycket. För att sedan åter kännas helt rätt när jag nu ligger i en solstol bredvid poolen. Frågan är hur det känns när jag åter stämplar in på måndag kväll, men skit i det nu.
Hua Hin ligger knappt tre timmar sydväst från Bangkok. Vi hade spanat på ett ställe redan då vi var på pre-visit, men hamnade den gången på Koh Samet. Ett grymt härligt ställe kolonialstil. Helt i vår smak.
Att ta in på hotell med fem i familjen är inte alltid helt enkelt. Taktiken brukar vara att först ta kontakt med hotellet och säga att vi är fyra för att senare förklara att vi även har en liten rackare, vilken gärna sover emellan oss eller i resesäng. Många gånger blir vi erbjudna två rum, vilket vi tycker är lite tråkigt och ofta blir lite onödigt dyrt.
I detta fallet blev det lite dyrare men en fantastisk liten villa med egen pool, om man skulle tröttna på någon av de övriga fyra som hotellet erbjuder eller önskar ta ett dopp när man kommer hem ifrån middagen.
Just detta gjorde två vitrumpor igår. Ingrid somnade redan på restaurangen. Märta innan middagen och även Melker var nära att banga, men hängde på pappa efter lite övertalning. Ett av de bästa doppen såhär långt. Bara jag och en glad Melker som knappt kam sluta skratta när hans huvud försvinner ner under vattnet. Han som nyss blivit övertalad till ett dopp vill nu knappt gå upp. Inte heller jag vill att kvällen ska vara slut, men efter att Emma sagt åt oss två gånger och det har gått ytterligare tio minuter inser även jag att det är en dag imorgon och att poolen säkert finns kvar även då.
Det går att bo ruggigt billigt i Thailand och utbudet av hotell är enormt, men det går också att bo ruggigt bra till en förhållandevis låg extra kostnad. Ska man bara vara borta ett par nätter blir extrakostnaden just liten, men mervärdet stort. I detta fallet bor vi på en ganska stor resort. Det är lågsäsong så skralt med människor vid poolen och i princip folktomt på stranden. I varje fall på den del av stranden som tillhör hotellet.
Stranden i Hua Hin vinner annars inga priser. Kanske främst för att konkurrensen är stor, men trots längd och fin sand är det ganska långgrunt och då det regnar mycket är det inte sådär kristallklart vatten.
Vädermässigt är det nära på optimalt för en småbarnsfamilj. Regnet kan vara lite lynnigt och skrämde bort oss från poolen två gånger igår. Idag regnade det på morgonen varefter molnen har givit skydd och skugga för oinsmorda kroppar. Temperaturmässigt är det helt perfekt. Igår kunde vi sitta ute och äta och det kändes riktigt behagligt. Ända fram till att Emma glömde varna mig för chilin, vilken hon petat undan i sin papayasallad, och som jag sedan glatt åt upp. Temperaturen blev efter detta sekundär då min kropp började svettas ohämmat. Samma, om än något lindrigare, funktion hade midjeväskan Ingrid, vilken hängde omslingrad på mig på vägen hem. Möjligt att även detta gjorde det efterföljande doppet till ett av de bästa.
Rättelse: molnen hjälpte inte ett skit. Vi har bränt oss allihopa.
13/9 Jobbet rullar på, barnens skola rullar på, livet i Bangkok rullar på
Efter en härlig helg med mycket poolhäng, grillning, shopping och barn som sovitöver är vi åter i vardagen. Precis som det finns en vardag där hemma finns det en vardag även här, även om den skiljer sig på så många olika sätt.
En tokig lite badtjej blev inte mindre tokig efter att ha vant sig vid sina nyimporterade puffar. Det tog en dag eller två innan hon hittade flytläget, men nu hoppar hon från kanten utan att någon tar emot, åker rutchkana, tar sig fram genom oklar form av simning samt flyter om kring som att hon äger hela poolen. Allt detta med ett konstant leende på läpparna.
Även Ingrid gör nya framsteg. Hon fick nytt cyklop med snorkel och grisfötter i helgen och nu snorklar hon omkring som att hon inte gjort annat. De fick även hämta ringar från botten på simningen i skolan i måndags och då hon tyckte att det var lite besvärligt att komma ner, ville hon träna när hon kom hem. Det visade sig inte vara så svårt bara man böjde på kroppen och sköt rumpan i vädret.
Vilken hjälte hon är Ingrid. På tennisen samma dag hade hon haft lite svårt att förstå hur hon skulle hålla. Varken tränarens beskrivning på engelska eller tålamod var tillräckligt för vår femåring, varför tränaren tyckte att Ingrid skulle gå och göra något annat. Ingrid hade bara svarat no och kört på. Stans och fattning är fortfarande oklart men 40-love till Ingrid.
Annars tar mycket av vår tid att scouts nytt boende. Eller kanske främst Emmas tid, då hon far runt på en massa visningar. Upplägget här skiljer sig mot hemma, då man själv bokar visning på aktuella objekt alternativt nyttjar en agent som visar ett större antal. En variant på Hemnet hade verkligen underlättat letandet då man själv skulle ha kunnat spana av marknaden samt hinna bilda sig en uppfattning om hur olika objekt såg ut innan man besökte den.
Nej även på denna front funkar det lite annorlunda. Om objektet finns på någon av otaliga förmedlares hemsidor så är informationen knapphändig och bilderna få. Emma har dock hunnit lära sig en del och går inte längre på visningar utan att ha fått viss förhandsinformation. Tre-fyra lägenheter betades av idag och det var väl en som kunde vara av intresse, men kombinationen av att hitta en bra lägenhet med bra facilities är inte helt enkel. Det blir mer och mer tydligt att lägenheten som vi har nu tickar av merparten av våra boxar. Boxar som kommer att vara svåra att fylla på annat håll. Inte bara vill vi ha en bra lgh med just pool och helst lite grönområde. Vi måste även ta hänsyn till trafik samt närheten till skolan. Trafikenhänsendet blir extra besvärligt då det kan skilja mycket från en tvärgata till en annan.
Marken som huset vi bor i nu tycks ha blivit sålt till ägaren av Chang. Han äger förutom ett öl även ett antal condos och hotell. Vad han har för planer med vårt hus är fortfarande oklart, men det är tveksamt att han kommer att låta det stå oberört. Time will tell, men frågan är väl om vi pallar och vågar vänta på vad som händer.
Frågar ni Emma så kommer vi nog flytta så snart som möjligt, medan jag är villig att vänta längre då jag naivt hoppas på en lösning med befintligt boende.
Vi har en bra budget för boende vilket ger oss möjligheten att hitta något annat, men det är som sagt inte helt enkelt att hitta en fyra som fyller boxarna. Kompromisser är sällan roliga, men det är nog just en sådan vi måste landa i.
Jobbet börjar verkligen ta fart. Otroligt roligt och utmanande, varför det är viktigt att säkerställa att inte bli uppäten av det. Jag sätter höga ambitioner på vad jag vill uppnå och det är inte bara mina egna förväntningar som byggs upp, men förutsättningarna måste finnas där och det är just nu dem som vi försöker etablera.
Det är inte omöjligt att det blir ett par svängar till Laos framöver. Träffade en inspirerande kund igår och det ser ut som att vi in kan hjälpa honom med hans operation. Måste först bara förstå bara förstå hans verksamhet så att vi kan säkerställa att han får rätt erbjudande. Jag är säker på att vi kommer återkomma till detta vid senare tillfälle.
7/9 Tillbaka
Det har hunnit gå en tid sedan förra uppdateringen. Kanske främst för at det har varit mycket annat den senaste vecka, men främst för att jag har varit så förbannat trött de senaste dagarna. Att det hinner gå mycket tid gör det inte lättare, då det blir till att sålla bland det som hänt sedan sist och fundera kring vad som är värt att reflektera kring.
Sist jag skrev satt vi på ett plan på väg till Sverige. Samma resa har gjorts i omvändordning, med i princip lika strålande resultat. Att resa med en liten rackare är annars lite av ett äventyr, vilket man inte vet var de ska sluta. Hemresan är tuffare, då den börjar redan strax efter lunch, men med en lättare förkylning i kroppen var visst flickebarnet trött och sov merparten av resan. Väl hemma igen, men med de privatimporterade danska wienerbröden kvar på planet, var det en trött herr Clason som efter en dusch styrde mot kontoret. Efter att ha städat undan lite mail, lämnat passet till firman som ska tulla in vår container och slumrat till framför datorn ett par gånger fick det dock räcka för dagen. Resten av familjen hade med Nees hjälp hunnit få undan bagaget, badat i poolen och vilat sig lite. Vilan hjälpte dock föga och det blev en tidig kväll för hela familjen.
Hur var då kortveckan i Sverige. Jo som en bal på slottet. Vädret var knappast ljummet såväl när vi kom som när vi åkte, men däremellan och då det hölls bröllop i dagarna tre, visade sig Swea från sin absolut bästa sida, vilket inte låg i fatet för ett sensommarbröllop som till stor del hölls utomhus. Vädret var fantastiskt, bruden, brudgummen, miljön, maten, vinet och sällskapet.
Barnen hade en given del i Bullens bröllop och kombinationen av allt det ovan vilket föranledes av våra barn, blev nära på för mycket. När Märta anslöt mellan Ingrid och kusin Astrid och Melker och kusin Harald höll tempot strax framför kom den där känslan som börjar någonstans i halsgropen fortsätter upp i svalget och får sedan kinderna och pannan att dras mot varandra innan ögonen tåras.
Hur det ska gå den dagen någon av brudnäbbarna ska gifta sig, vill jag inte ens tänka på då jag inte vet om jag klarar av det. Det var tufft nog på Bullen och Filips bröllop, och jag skyller min bölighet på jetlag och barnen.
Självklart ser jag fram emot den dagen barnen hittar någon som de delar resten av livet med, men det är ingenting jag längtar efter, då tiden går tillräckligt fort ändå.
Att bröllop också gav ett tillfälle för barnen att träffa mormor och morfar, farmor och kusinerna visade sig inte vara något negativt. En viss farhåga fanns att det skulle göra hemresan jobbig, men jag upplever det inte så. Självklart var det ingen som jublade att vi skulle åka tillbaka, men det var heller inga konstigheter.
Kusinerna har verkligen roligt tillsammans och det är full fart från morgon till kväll. Att det sedan möts upp i Båstad hos mormor och morfar gör heller inte saken sämre. Kusinerna utgjorde en potentiell fara för att det skulle bli jobbigt att skiljas igen. Precis som mor- och farföräldrar. Men de föl bort lite pö om pö. Först rullade kusinerna hem, sedan farmor. Brudparet var halvt utslagna och dagen efter var det vi som lämnade mormor och morfar kvar på en regnig perrong innan vi tog tåget mot Kastrup.
Ingrid han säga vid frukosten att hon inte ville tillbaka till skolan, men konstigt hade det väl varit annars, om man efter några dagars semester med konstant bus och skoj ska behöva bege sig tillbaka till skolan.
Vi upplevde nog alla lite samma känsla. Spänningen som vi känt föra gången vi begav oss mot Bangkok fanns inte riktigt där längre. I Bangkok väntade någon form av vardag som vi håller på att bygga upp. Borta var vetskapen om att vi hade ett bröllop att se fram emot. Hur har vetskapen om denna hemresa påverkat vår första tid i Thailand? Har den gjort att vi inte har behövt längta hem? Det kan nog bara tiden utvisa. Kanske är det så att med bröllopet undanstökat kan vi fokusera oss på att rota oss i vår tillfälliga hemvist. Vem vet, här är vi nu och vardagen har rullat på.
Barnen har gjort ett par dagar i skolan och allt tycks fungera bra. Inte minst med tanke på det vi får ta del från skolan, där lärarna lovordar barnen och tycker att allt fungerar så bra. Melkers framsteg kan vi även följa genom en app, där lärarna lägger upp korta klipp eller bilder från skoldagen.
Idag hade Ingrid sitt första gymnastikpass efter skolan och Melker sin första Taekwondo lektion. Båda var supernöjda och berättade ivrigt allt de hade gjort under lektionen.
Sedan sistens har även båda mina älskade föräldrar hunnit passera de första 70 åren. Jag skulle nog kunna ägna en hel blogg bara åt dem, men valt att skriva direkt till dem istället.
De har givit mig mycket och jag har lärt mig av såväl deras bra som mindre bra sidor. Sidor som i månt och mycket följt med i rakt nedstigande led. Man kan prata om vad som är arv och vad som är miljö, men då de givit mig båda så är det nog inga tvivel kring vilka personerna är som skiner igenom. De bra sidorna gör att jag går med rak rygg genom livet och jag nyttjar dem så mycket jag kan, inte minst i hur jag är med deras barnbarn. De mindre bra sidorna är vad de är, men jag är medveten om dem och jobbar med dem så ofta jag kan.
Tyvärr är det nog dock få av mina brister som jag skylla på mamma och pappa.
29/8 Hemma på vår gata
Med det upplägg som vi har rest ut har vi fått en handfull andra familjer att hänga med från start. Alla fem fingrar har valt att bosätta sig lite utanför stan, men närmare kontoret. Skolan, Swea och området där vi bor kommer att fylla på kvoten med vänner, men initialt är det himla grannt att ha ett gäng svennebananer som upplever och genomlever samma sak som vi gör. Flera har barn i motsvarande åldrar som oss och det blir nästan att vi ses minst en dag på helgen.
I helgen hölls det kräftskiva. Sedvanligt upplägg med knyt. Vi norpade skaldjuren. Inte de där röda rackarna som inhandlas på IKEA utan de mer lokala. IKEAs kommer väl säkerligen från Kina, så de är väl mer lokala än de som sörplar i sig dem samtidigt som de skrålar Helan går, men nu menar jag dem som är fiskade i havet eller i något närliggande dike.
För att inte behöva spotta i glaset hade vi åter anlitat Weng, vår trogna chaufför. För att slippa åka hela vägen med skaldjuren i bilen, informerar jag Weng ett par dagar innan att vi måste göra ett stopp på vägen för att plocka upp några kortlivade festdeltagare. Jag frågar Weng om han vet var vi kan hitta lite bra skaldjur och ger exempel på vad vi är ute efter. Han återkommer med ett par förslag och säger att vi enkelt kan lösa det på vägen till festen. Jag blir därför lite förvånad när han sätter annan kurs än den han föreslagit ett par dagar tidigare när vi väl ska bege oss. Han ger oss ett par alternativ, men säger att vi litar på honom så länge vi kan hitta lite kokt krabba, rökta/kokta räkor mm. Weng tror sig veta, men väl på plats finns bara färska skaldjur vilka ännu inte har doppats i grytan. Jag har samtidigt hunnit få rekommendation av en kollega på en restaurang vilken ska ha bra skaldjur. Jag ber Weng ringa restaurangen, men han hävdar att de inte kan lösa take away på den typen av rätter som vi önskar. Weng är istället säker på att nästa ställe ska ha bättre utbud, vi lyssnar till Weng som har hjälpt oss så många gånger tidigare och för att spara lite tid dumpar resten av familjen mig medan de själva åker vidare till fördrinken, sol och bad i Nantawan.
Jag inser ganska snabbt att inte heller detta ställe har vad vi letar efter. I väntan på att Weng skulle komma tillbaka väljer jag att ringa samma restaurang som tidigare. Jag får uppfattningen att de visst kan ha det vi söker, men när Weng kommer tillbaka småskrattar han över hur pluttig restaurangen hade varit, då han nämligen passerat den på vägen. Jag säger att storleken inte spelar någon roll så länge smaken och maten är den rätta. Weng menar dock nu att han vet ett bra ställe. Det ligger "bara" 20 minuter bort. Jag å andra sidan menar att jag redan är sen och att restaurangen duger nog gott. Weng står på sig och jag kan inte riktigt förmå mig att dämpa hans entusiasm. Om han känner sig trygg i att de har tillagade skaldjur, så gör vi ett försök. Det visar sig att den lokala marknaden har finfina skaldjur, kött och grönsaker. Dock är ingenting tillagat, och Wengs namn följs av svordomar. Han ansluter efter att bilen är parkerad och frågar glatt vad jag hittat. Jag försöker med så god min som möjligt berätta att vi åter funnit fina skaldjur, men att de är mer levande än kräftskiveklara. Han tittar frågande på mig innan han säger att vi kan grilla dem eller steka dem. Det är så man brukar göra här i Thailand.
Vi åker till restaurangen istället. Som en sista utpost innan ett par pizzor eventuellt får göra de röda smågrodorkompatibla rackarna sällskap. Restaurangen visar sig ha precis det vi letar efter. De yxar ihop ett par rätter från menyn. Ringer ett par samtal för att försäkra sig om att de har tillräcklig fångst. Innan de ber om adressen så att de inom en timme kan komma med vår mat. Trött, hungrig men mest nöjd går vi ut från restaurangen. Weng säger med ett leende, tänk att dina kollegor har en av Thailands bästa skaldjursrestauranger precis utanför grinden.
Ja tänka sig Weng.
Två timmar efter övriga i sällskapet trillar jag ner i poolen. Jag hinner säkert med ett dopp på tjugo minuter innan det börjar regna.
Det blev en lång historia för att återge skaldjursjakten, men det jag ville förmedla är en frustration vilken man ofta kan uppleva i det här landet.
Det finns en otrolig välvilja, men inte alltid förmågan att förstå. Språket kan vara en stor barriär, men det som främst gör det till ett problem är det att man inte säger att man inte förstår, utan nickar, ler och agerar som att man förstår. När man sedan konfronterad med att man inte har förstått är det lätt att spela lite dum eller låtsas som det regnar.
Det blev ett bra kräftkalas. Barnen spisade hamburgare lite före de från ett annat århundrade och när väl gamlingarna skulle äta fanns det antingen lekar eller barnprogram som underhöll.
Vi rullade hem strax innan midnatt, utan Melker som sov kvar hos Alvin, men i spöregn vilket gjorde visa av vägarna nära på okörbara. Ett äventyr för oss, men en vardag för den som spenderat ett par år i landet.
Just nu sitter hela familjen inklämda i en lång korv som befinner sig 10 000 meter upp i luften. Det vankas bröllop för Bullen och Filip hemma i Svedala. Det ska bli fantastiskt roligt och det är en självklarhet att vi beger oss hem. Tajmingmässigt ligger det väl lite tokigt, då barnen bara hunnit gå ett par veckor i skolan, jag precis hunnit komma igång på jobbet och då ingen direkt hemlängtan har hunnit infinna sig.
Visst finns det saker som jag längtar efter, men inte direkt saknar. Vi har inte hunnit vara borta så länge, men vi har nog också snabbt landat och skapat oss en ny tillvaro som vi trivs med. Gatan hemmavid som till en början kändes stökig och svårplacerad på kartan, har hunnit bli vår. Vi hittar fortfarande något nytt varje gång vi är ute i omgivningarna, men känner ändå att den börjar bli lite hemma.
Melker och Ingrid har hunnit ha två bra dagar i skolan den här veckan, vilket är otroligt skönt när vi nu beger oss hem. Bägge har hunnit med ett pass tennis i skolan och Melker sin första ECA simträning. De kämpar på, men berättar mer och mer om skolan och vad de gör på dagarna, vilket jag väljer att tolka som att de förstår mer, tar mer initiativ och deltar och leker mer.
Flighten som tar oss till Köpenhamn avgick någon timme efter midnatt. Detta gjorde att vi lugn och ro kunde äta middag, packa det sista samt ta ett dopp innan det var dags att hoppa in i taxin vid halv tio. En Uber variant, men som istället kallas Grab. Otroligt smidigt och med ett telefonsamtal som direkt efter bokning kvällen före ringde upp och bekräftade, det som vi bokat via appen. Ett samtal till idag för att säkerställa upphämtnings adressen samt att tiden fortfarande gällde. Samt att chauffören sedan ringde 15 minuter innan avfärd och meddelade att han var på plats.
Här har en del svenska taxibolag lite att lära. Med dagens teknik och lite servicetänkande så ska det inte behöva vara svårare än såhär.
Väl i taxin så visade det sig dock vara mer som hemma, då chauffören blev osäker på vägen och det istället var jag som fick guida. Tur då att vägen till flygplatsen delar 70% av körsträckan som jag kör varje dag till och från jobbet. Det var ju inte utan att jag fick känna mig lite världsvan när jag överglänste chaufförens undermåliga Googleguidning med kördirektiven som jag lärt mig från min thaitalandenavigstion.
Ombord på planet har vi spridits ut. Från att ha illustrerat fyrapårad. Är vi nu istället fördelade tre plus två. Vi sitter fortfarande kvar i samma del av kabinen men med en handfull rader emellan oss. Från att ha varit trötta barn i taxin, till pigga barn på flygplatsen, trötta barn vid take off, så ser jag nu några skärmar på rad 33, som likt små brasor skiner upp deras ansikten. Ansikten vilka jag inte kan se från rad 37, men vilka jag antar är trötta.
Bredvid mig ligger en flicka med trött ansikte, vilket gör att mitt ansikte skiner. Hon somnade precis innan start och har nu sovit i fem timmar oavbrutet. Att flyga med småfolk är alltid en roulette. Märta har varit snäll mot oss på våra långflygningar, men skulle med en fis på tvären kunna addera det ryska till rouletten och därmed göra de dryga tio timmarna ofantligt långa.
Kaffet vi tog innan avfärd och ölen jag fick till min brickmiddag har begett sig söderut. Jag överväger med mig själv vad som är värst. Att behöva sitta kissnödig med en sovandes Märta eller att få lätta på trycket men därmed potentiellt byta Törnrosa mot Minihopp.
Jag har nämnt det tidigare. Jag skriver främst för att föreviga och hjälpa mig själv att minnas. Jag har sett värdet av detta när jag var pappaledig och det har också visat sig vara en bra kanal för kära där hemma. Jag skriver ofta fort och fel. Jag är inget ess på det språkliga och skulle det hända att jag själv läser efter att jag skrivit så ser jag bokstäver eller hela ord som saknas. Syfningar, komman, upprepningar, vilket kan göra texten konstig att läsa. Ha överseende med detta. Kom ihåg syftet med bloggen och ta med er att jag skriver då jag finner tid och lust. Med tre barn och en fru så är skrivandet sällan prio ännu hellre att hinna eller orka läsa vad jag skrivit innan den där knappen Publicera trycks ner.
Reflektion
Varför är känns det så fullt naturligt att slänga sig med tjog och dussin när man pratar om kräftor när man aldrig använder det annars. Ägg har blivit 10, 12 eller 15-pack.
Ok ett dussin kanske slinker igenom ibland med tjog, när sa jag det senast i ett annat sammanhang än att jag hade en hatt på huvudet och ett gummiband under hakan?
25/8 Walk in the park
I onsdags kom första riktiga bakslaget. Ingrid kan ha sovit dåligt, då hon inte var lika snabb upp ur sängen som hon brukar. Vid frukostbordet satt hon sedan med sänkt huvud och var ännu mindre road av storebrors retande, än vanligt. När vi frågade något om skolan, kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna. Det blev en knaper frukost och påklädnaden av uniformen gjordes med tårar rinnandes nerför kinderna. Emma fick sedan skjuta henne framför sig genom lägenheten, då hon verkligen inte ville gå till skolan utan vara hemma hos mamma. Vi försökte efter bästa förmåga förklara för henne att det inte fanns några egentliga alternativ och att ingenting skulle bli bättre av att hon stannade hemma. Vi pratade för döva öron och hade svårt att överrösta hennes hulkande. Att skolbussen bara ger ett minimalt fönster för upphämtning gjorde kanske inte saken bättre, då det inte gavs tid att sitta ner i lugn och ro och prata om det som kändes jobbigt. Istället fick jag ta en gråtandes, nästan skrikandes Ingrid på armen och åka ner i hissen. Melker fick bära sin systers ryggsäck och höll sig lugn även om det skulle kunna finnas anledning att bli smittad av Ingrids sinnesstämning.
Det blev inte mycket bättre när vi kom ner. Det var nästan som om hon hamnat i ett dåligt mantra och kunde inte förmå sig att sluta. Skolbussen gled in och dörren upp. Melker klev snabbt ombord, medan Ingrid bestämt stod kvar. I tro om att bussen snart skulle rulla fick jag lyfta ombord henne, efter att ha kramat om henne så länge jag bara kunnat. Det visade sig dock att bussen väntade på ytterligare ett barn och för att göra plats för de andra skolbussarna gjorde den ett varv i rondellen. Jag kunde tydligt höra Ingrids skrikande när bussen snurrade framför mig och kom tillbaka. När dörren gled upp igen satt Melker och höll för öronen medan personalen på bussen försökte lugna henne. Den sista pojken dök till slut upp och bussen gav sig iväg.
En pappa som stod bredvid mig, såg väl att jag var skärrad, klappade mig på axeln och sa att vi har alla varit där. Det hade varit naivt att tro att dagar likt denna inte skulle komma, men det hjälper föga när man väl står där.
Jag tänker att det är för hennes eget bästa. Om hon inte går till skolan så kommer det bara ta ännu längre tid innan hon kommer in i rutinerna, lär sig språket och får nya vänner. Nästa tanke som slår mig är att jag nog egentligen gör det för min egenskull. Det är jag som bär ansvaret för att vi är där vi är och jag kan inte förmå mig att hantera den på annat sätt. När bussen väl rullat iväg, kan jag sätta mig vår egna minibuss och rulla mot arbetet. Dock är det omöjligt att släppa tankarna på Ingrid och det blir svårt att fokusera. Väl framme på kontoret dröjer det inte länge innan det kommer ett mail från skolan. Ingrid har varit hos sjuksyster. Inget allvarligt, varför de väljer att bara skicka ett mail. Busspersonalen hade upplevt henne lite varm, men det visar sig att hon inte har någon feber utan får istället vila lite hos sjuksyster innan hon ansluter till sin klass.
Ok, bra. Hon har lugnat sig och hon har anslutit till de andra.
Någon timme senare kommer ett nytt mail från skolan. Nu med lite bilder på Ingrid där hon sitter och leker med några andra barn. I mailet beskrivs vad hon gör och att de upplever att hon är glad och att de strax ska äta snacks.
Ok, det var som jag trodde. Hon behövde bara komma dit och allt skulle ordna sig, men är hon glad på riktigt eller är hon bara glad för att hon vet att vi vill att hon ska vara glad?
Lunchen passerar och strax därefter kommer ytterligare ett mail från skolan där de summerar Ingrids dag. Vad hon har gjort och hur de har upplevt henne. De skriver återigen att det är en modig flicka och att hon lekt med ett par av flickorna i klassen under eftermiddagen.
Ok, toppen. Hoppas att det bara var idag hon reagera likt detta och att det kanske bara var en misslyckad natt och morgon.
Nästa meddelande kommer från Emma, med en bild på en glad tjej som sitter i rutschkanan hemma. Dagen har inte varit toppen men hon är hemma igen och bussresan hem har gått bra. En knapp timme senare trillar även brorsan hem. Han har haft bättre dag, men håller sig lite för sig själv på rasterna då han tycker det är svårt att sätta igång leken med de andra barnen när han inte kan språket.
Tyvärr är det stört regn när jag väl kliver ut från kontoret. En bättre skur kan addera allt från 20 minuter till ett par timmar på min restid. Jag har ännu inte behövt erfara det sistnämnda, men det tar mig 90 minuter att komma hem. Dubbeltupp mot en vanlig dag. För att fira att vi var halvvägs genom veckan och för att försöka byta de jobbiga tankarna kring skolan med något roligare, lassade vi in oss i en tuk tuk och drog iväg för att äta efterrätt. Märta stannade hemma med Nee, vilket gjorde att mer fokus kunde läggas på våra skolbarn. Vi hade redan hunnit spana in et ställe och viste att de hade några bad ass milkshakes. Servitrisen insisterade på att de var ganska stora så att en nog skulle räcka till barnen. Samtliga runt bordet var av annan åsikt och övertygade henne om att vi skulle ha två. Melker pekade självsäkert i menyn. –This one and this one. Jag och Emma hittade något mer sofistikerat, vilket även notan skulle visa sig vara. Det blev inte dyrt med svenskamått, men det var ändå en utav de saftigare notorna som vi har plockat såhär långt.
Det var en annan Ingrid som vaknade följande morgon. Jag ska inte på något sätt påstå att hon var glad över att behöva gå till skolan, men tårarna var borta och huvudet hölls högre. Det var absolut inga problem att lämna barnen vid bussen och efter ett ”du är bäst”, ett ”ha det så kul idag” och ett antal ”jag älskar dig” hoppade hon raskt in i bussen och gjorde sällskap med Melker.
Dagen hade passerat minst lika bra som alla tidigare dagar och jag tror nog att Ingrid var lite stolt över att hon lyckats vända skutan från en dag till en annan. Övriga kände en enorm lättnad över att vi inte fastnat i ett nytt normalläge.
När det sedan väl blev fredag och skolan skulle fira 25 år var situationen en helt annan. Ingrid åt fortfarande dåligt till frukost, men nu mer för att hon hela tiden satt och pratade. Det skulle bli stort kalas på skolan och Ingrid var taggad.
Emma möte upp barnen på skolan och var med i delar av firandet. Ingrid hade fått en ballong-hatt, tatuering och hittat en ny kompis i klassen; Disney. Melker var minst lika nöjd och sprang runt och lekte med Oscar.
Hemma var det uppstyrt med pizza tillsammans med de andra barnen och mammorna som bor i samma hus. Tydligen har det ett rullande schema där ett par mammor fixar pizza och de som vill får komma och ansluta. Ett super bra initiativ, då det skapar ett enkelt häng för såväl barn som mammor. Regnet som jag upplevt på min väg hem även denna dag nådde aldrig parken där vi bor, varför jag utöver två underbara flickor som kom springandes mot min famn, möttes av ett större antal picknickfiltar med mammor och pizzakartonger på. Barnen var antingen upptagna med att mata sköldpaddor och karpar eller av att jaga varandra över gräsmattan.
Ingrid berättar utförligt om dagen och sa att det var den bästa dagen hittills. Det syns på henne hur nöjd och lycklig hon är med dagen. Jag hoppas innerligt att måndag och tisdag i nästa vecka blir minst lika bra, då vi sedan beger oss till Sverige några dagar. En resa som ligger olyckligt i tiden för inskolningen, men om allt känns bra kan ge ett kort andrum för barnen.
22/8 För egen maskin
Känns som att mycket av mina funderingar just nu kretsar kring hur barnen har det I skolan. Den första veckan passerade över all förväntan och den andra veckan har börjat bra, även om inte Ingrid kändes tok-laddad när klockan ringde vid 05.45 i måndags morse. Med sänkt huvud åt hon sin frukost och med gråtmild blick lämnade vi lägenheten. En hissresa senare kändes dock situationen lite annorlunda. Tillsammans med de andra barnen och föräldrarna väntade vi in de olika skolbussarna när de gör entré på uppfarten där vi bor. När buss N-49 stannar till är de vår tur. Två värdar hoppar ut från bussen och hjälper barnen på plats i bussen, spänner fast dem samt blippar deras kort om inte barnen gör detta själva. Blippandet gör att Emma får ett mail om att barnen har klivit på bussen, samt att kortet blippas när de kliver av, vilket gör att vi vet att de är på plats i skolan. Samma procedur upprepas när barnen ska åka hem, men i omvänd ordning.
Melker ändrar snabbt sin plats när han inser att han och syrran inte hamnar bredvid varandra. Om han gör detta för sin eller syrrans skull vet jag inte, men jag vill tro att det är för att stötta syrran. På samma sätt försäkrar han när de kommer fram att lillasyster kommer till sitt klassrum samt att de har kommit överens att de ska prata med varandra på rasten genom staketet, då de har skilda lekplatser.
Ingrid känns starkare då bussen ska lämna. Hennes röst är stark när hon kramar om mig, säger hej då och ropar att hon älskar mig. Där och då känns det bra, men jag har svårt att släppa henne ur mina tankar resten av dagen varför jag blir lätt suddig i blicken när Emma meddelar att det var en glad tjej som kom själv hem med bussen och som sa att hon haft det bra i skolan. En knapp timme senare kommer Melker hem och även han har haft en bra dag i skolan.
Vet inte hur mycket jag ska behöva oroa mig, men jag får lite ont i hjärtat när Melker berättar att han har varit själv på rasten. –Men det gjorde inget för att jag ville vara själv.
Tror inte att det finns någon förälder som vill att deras barn ska vara själv på rasten. Det är klart att det är bra att även klara av att roa och underhålla sig själv, men där vi är nu i processen vill jag verkligen inte att han ska vara själv. Hade han gillat att sparka boll, så vill jag tro att allt skulle ha varit så mycket enklare. Att vara själv blir på något sätt att välja den enkla vägen och inte utmana sig själv. Jag har svårt att inte bli irriterad för jag vill så gärna pusha honom och jag glömmer att det är Melker som står där och upplever barriärerna och allt det nya. Det är inte jag, en Melker 30 år senare full av erfarenhet, utan en Melker som är sju och som förmodligen undrar var alla de där nya kompisarna är som vi har lovat honom.
Såhär kommer det säkert att vara en tid och herre gud, det har bara gått en knapp vecka, men jag tycker lite synd om dem och jag vill ju så gärna att de ska tycka att detta med att flytta till Bangkok var något bra. Vi överöser dem med kärlek och försöker att hitta på så mycket saker med dem som vi bara hinner med, men hamnar det en klump i magen som heter skola, så kvittar det nog hur bra den andra tiden är när N-49 rullar mot NIST.
Dock finns goda förutsättningar för att även skolan ska bli grym. Bägge barnen är nu anmälda till ECA och Emma som precis är hemkommen från en informationskväll på skolan är superimponerad över pedagogik och resurser. Att träffa andra föräldrar som hunnit erfara det som våra barn genomgår nu, är även det lugnande. Det kan komma att ta lite tid, men för många så är det skolan som är kittet och det som verkligen fått deras barn att växa och uppskatta tiden här.
Helgen som passerade fylldes med barnkalas, bounce och häng med vännerna från förorten. Jag, Melker och Märta passade på att köra lite bil i BKK och hittade hjälpligt i omgivningen. Emma och Ingrid gav sig på lite shopping men i slutändan så var det nog timmarna i poolen som uppskattades mest. Inte minst efter ett svettigt barnkalas eller i sällskap med Alvin och Ellie.
Tror jag kan ha nämnt det även efter förra helgen men helgen blir verkligen tillägnad familjen och ger en tydlig semesterkänsla. Med Nee’s hjälp blir tillvaron enklare. Den anpassning som vi går igenom och alla funderingarna kring hur barnen finner vardagen hade varit långt mycket besvärligare om vi även hade ett helt hem att sköta och om vi saknat stöttning med Märta.
Dock har vi förlorat en stötting. Weng finns inte längre med oss, utan jobbade sin sista dag i måndags. Han har inte bara kört oss, väntat på oss och guidat oss, utan även hjälpt oss med en hel del praktikaliteter. Senast, så åkte han på beställning och köpte en vattenpistol till Melker, i väntan på att jag skulle bli klar för dagen på kontoret och kalla på hans service. Weng kommer dock att gästspela då vi behöver hjälp med transporten till och från lördagens kräftskiva ute i förorten.
Att Wengs kontrakt löpt ut, innebär också att jag för första gången satte mig i bilen själv idag på morgonen. Utan GPS men med stort fokus rattade jag vår Toyota Innova mot kontoret. Med A/C satt till låg temperatur, blev jag bara lite svettig på resan. Och jag hann bara reta upp en lastbilschaufför, vilka tutade två gånger på mig. Tuta är något som man är sparsam med trots ganska sena filbyten och inbromsningar, så jag gissar att han blev lite putt. Hade det varit så att han delade mitt hjärta gällande lastbilstillverkare, så är det möjligt att det hade känts lite jobbigt, men nu kan ha ta sin orangea japanare från 80-talet och dra något mer gammalt över sig.
Reflektion:
Jag bar precis ner en sovandes Ingrid från Melkers säng till hennes egen. Fortfarande så liten så att hon kan vila i min famn, men ändå en så stor tjej. Stor som i modig och klok, men fortfarande bara fem och oskyldigt sovandes. Jag spanar ut över Bangkok när jag tassar ner för trappan och hinner tänka en del kring det som jag beskrivit ovan gällande funderingar och oro. Kanske är det just det som gör att jag alltid kommer att minnas detta, för jag vill verkligen minnas. Jag vill minnas allt det vi upplever nu. Oavsett om det är bra eller mindre bra, men främst vill jag minnas min Ingrid vilandes i min famn.
18/8 Helg för alla
Första skolveckan har passerat. Synd att säga att det var en mjukstart även om skolveckan bara var fyra dagar. Tänk dig själv att slängas in i ett rum där du är kraftigt begränsad i att göra dig förstådd. Jag provade en lightvariant i mitten på veckan då jag deltog på National Truck Sales Meeting, vilket förutom min presentation hölls på thai. Den stora skillnaden mellan barnen var väl dock att jag kunde sitta med datorn när diskussionerna blev för långa samt att jag i pauserna kunde prata engelska med de säljare och kollegor som har gjort sig besväret att addera ett extra språk.
Dagen avslutas med go-cart och middag. Nedklämd i en för liten bil krävs inget språk och då ratten är placerad i mitten, blir förutsättningarna likt hemma. Den klaustrofobiska känslan av att klämma sig ner i en alldeles för liten stol försvann snabbt när väl hornen vuxit ut genom hjälmen och racet var igång. Min talang att köra go-cart kommer nog ifrån otaliga timmar sittandes på maskiner med något mindre trimmade gräsklipparmotorer samt farfars gener, vilka tog honom till 4h-mästare i pingis vid ett par tillfällen. Tror inte att jag satte något banrekord, men jag var snabbast i sällskapet. När det väl vankades final, orkade den mörka himlen inte längre hålla tillbaka regnet. Det beslutades först att vi inte skulle köra någon final då regnet gjorde banan alldeles för hal, men efter att ha ställt upp för fotografering vid bilarna växte lusten och vi beslutade oss för att köra ändå. Innan alla var inklämda i bilarna, motorerna igång ryckta och startflaggan viftad hade regnet hunnit tillta.
Redan i första kurvan blev det tydligt att tidigare taktik inte skulle bli framgångsrik. Min tyngd som tidigare varit till min fördel gjorde nu mer att kraften fortsatte i nosens riktning snarare än att den tryckte bilen ner i backen. Det gällde nu istället att hitta spår på banan som normalt inte nyttjades, då asfalten där var mer ren från gummi. Även om det mer påminde om Bambi på hal is än något annat, där man i varje sväng med fullt rattutslag väntade på greppet, vilket kom precis innan bilen skulle lämna asfalten och bege sig ut på gräset. Jag var den som snurrade minst och höll mig ute på banan längst trots att himlen nu hade vridit på kranen till max. Hela banan var en enda stor pöl och det sprutade lika mycket vatten underifrån som ovanifrån. Den lånade overallen var till föga hjälp, då den trånga stolen nu hade gått över till att bli en badbalja, då den saknade dränering. Jag tar checkflag och kommer i mål som given vinnare, då jag varvat alla mina motståndare förutom han som bröt. Dock gör man ingen notering om att datorn indikerar ett extra varv för min bil och att totaltiden därför logiskt kan vara ett par sekunder extra. Att den nya vinnaren nu av en hädelse råkar vara chefen är föga förvånande när man befinner sig i en thailändsk organisation. Efter fantastisk mat på ett intilliggande ställe, någon öl för mycket och ett liveband, vars scen vi sedan tar över, straffas dock chefen när han dyker över en högtalare. Varpå han får spendera efterföljande timme på akuten för röntgen. Inget brutet men mörbultad kan han nu gott sitta med sin guldmedalj kring halsen.
Tillbaka till de där små krakarna, vilka faktisk prövas på riktigt. Melker har klarat inskolningen bäst. Han fann tidigt Oscar och det har genererat ett par andra kompisar. Språket är isolerande, men han tycks finna vägar för att komma runt det. Såväl hans fröken samt det språkliga stödet som finns tillgängligt tycker att det går över förväntan och jag upplever att Melker tycker att det är kul i skolan.
Varje dag kommer åtminstone ett par mail från skolan från antingen lärare, rektor eller hjälplärarna eller ett mail från vardera som berättar om vad som sker i klassen, vad som är på agendan eller mer riktad information om hur det går för våra barn.
Ingrid har haft det mer kämpigt. När Emma hämtade i torsdags så hade det varit en kämpig dag. Det hade väl egentligen börjat mer att hon inte gillade det som bjöds till mellanmål. Och kan man då inte uttrycka detta, i kombination med att man saknar mamma så kan det nog lätt kännas hopplöst. Det blev sedan inte bättre av att Mr. Adam och skolskjutsen gav olika information om huruvida mamma skulle hämta eller om hon skulle åka med skolbussen hem. Det hade blivit någon miss i kommunikationen, men Ingrid visste att mamma och chauffören skulle komma och hämta, men kunde återigen inte uttrycka detta. Det måste vara otroligt frustrerande om man likt Ingrid annars är så bra att uttrycka sig.
Det kändes därför extra bra när Emma meddelade att det hade gått bra vid hämtningen. Hon hade mötts av en glad tjej när hon kom till skolan och tårarna från dagen innan hade inte på något sätt spillts över till dagen efter. Jo, förresten; jag kan ha känt av någon av dem när jag läste mailet som kom från Ingrids stödlärare, vilka jobbar tvärfunktionellt över alla klasserna.
” Dear Johan and Emma
Welcome to Year 1! This is a quick note from the EAL team to let you know what a great week Ingrid had in 1AC. She jumped right in and joined the activities with great enthusiasm. She participated in the morning meeting, singing songs and sharing some of her favorite things with the class // // We have enjoyed getting to know her this week; she is such a brave and courageous girl.
Have a relaxing weekend!
Warm regards,
The Y1 EAL team
Kris, Jessica and Ya”
Ja, modig är precis vad hon är. Ingrids tårar blev mina, då jag kände lättnad, glädje, stolthet och tacksamhet för att de hjälper vår lilla tjej och för att de bryr sig om att informera.
Jag kommer loss något tidigare, men sitter tyvärr inte i någon underdimensionerad go-cart, på vägen hem, varför det tar lite tid. Väl hemma möts jag av två flickor som kommer rusandes mot mig. En med vad som känns som älgakliv och en med mer ettriga steg. Om det är för att det är fredag, skoalveckan är slut eller om det är av kärlek och stolthet som Ingrid klänger sig fast vet jag inte, men jag vill läsa in att det är stolthet och glädje över att det har gått så bra i skolan. Om det sedan ligger lite kärlek med i det hela gör mig inte besviken. Vi svidar snabbt om för ett dopp innan det är dags för middag. På vägen ner hör jag hur Ingrid viskar till Emma. –Mamma, det här är livet.
Ja, det här är onekligen livet Ingrid. Utmanande, spännande och belönande.
16/8 Back to school
Så var den stora dagen äntligen här. Av all förberedelse och orosmoment som har funnits, så har nog barnens skola varit det som krävt mest förberedelse och orsakat störst oro. Inte bara det att Melker skulle byta skola. Utan Ingrid skulle plötsligt börja skolan och språk, kultur och miljö var plötsligt något helt nytt. Skolan som vi valt speglar väl knappast Thailand, utan är något helt annat och knappast likt det vi är vana vid hemifrån. Skolan är en stor kittel av nationaliteter, otroliga resurser och engagerade föräldrar.
Barnen har hunnit besöka skolan vid ett par tidigare tillfällen, men då i vårt sällskap och med få andra elever på plats. När jag var på skolan var det även fullt med aktiviteter för att hinna få klart nya tennisbanor, lekplatser samt renovering av klassrum mm.
Första skoldagen innehöll även Parents coffee med efterföljande information om ECA, men det var snarast för att stötta och följa barnens reaktioner som jag hade valt att följa med samt sitta hemma och jobba den första dagen.
Khun Weng hade kalkylerat att det skulle räcka med att vi åkte strax efter halv sju för att vara i tid till skolan, som börjar redan klockan 07.30. Det blev dock snabbt tydligt att vi skulle få svårt att hinna i tid. Trafiken stod i princip still, när vi kom ut på Sukhumvit road och vi skulle därefter passera 34 tvärgator, eller Soi som det kallas här, innan vi skulle vara framme. Som tröst var situationen densamma för alla som valt bilen eller skolbuss. Värre var då vetskapen att ovanför våra huvuden, rullade BTSen ostört och att det dessutom i bägge ändar fanns en shuttle service som ansluter och färdigställer resan.
Herregud, detta var ju första dagen. Vi skulle ju möta upp lärarna där och där. Barnen skulle ju följa med respektive lärarna upp till klassrummet. Hur ska barnen reagera på detta? Vi får inte komma försent!
Emma som normalt är supperstressad gällande tider och att komma i tid, sitter nu istället lugnt i baksätet och accepterar situationen. -Inte mycket vi kan göra…
Tror visst att hon är den som anpassat sig bäst till den nya livssituationen eller åtminstone trafiken.
Hemma är Märta lämnad, till det som har visat sig vara trygga och uppskattade händer. Nee och Märta har hittat varandra, vilket är underbart, då detta ger oss lite mer frihet inte minst då Märta har hunnit få Emmas förståelse för trafiken.
Väl framme vid skolan rullar vi in med flera andra föräldrar samt merparten av skolbussarna. Vi är mellan 15-20 minuter sena och givetvis har lärarna och barnen redan lämnat skolgården.
Det är förutbestämt av barnen att Emma ska följa med Ingrid och att jag och Melker bildar team. Det blir dock tydligt att det är jag som får följa Melker, då det är han som hittar. Vi tar fel på en sväng i korridoren och hamnar i fel klassrum, men direkt finns där en vänlig person som guidar oss rätt. Melker inser snabbt sitt misstag och försvinner iväg före mig. Han hittar snabbt sin krok för ryggsäck och iPad-väska. En krok som aldrig kommer att få sällskap av några ytterkläder.
Melker vänder om och är nu tvärsäker på var han har sitt klassrum. Jag känner knappt igen våningsplanet, då det för två veckor sedan såg ut som en arbetsplats. Nu är det plötsligt supermysigt och ombonat och upplevs som en kreativ miljö. I klassrummet träffar jag Ms. Toya för första gången. Med ett stort leende försäkrar hon mig att det absolut inte gör något att vi är sena. Vi pratar lite om första dagen och förmodligen pratar jag lite för mycket, då jag dels är mån om intrycket, men kanske främst för att jag är nervös över att skiljas från Melker samt hur han ska uppleva den första dagen. Melker håller ett stadigt grepp i mitt ben och jag påminns om att skifta fokus till honom och till varför vi är här. Att lyssna till pappa och fröken utan att förstå ett endaste ord har hunnit ge honom en bild av vad som väntar, varför han plötsligt är lite kramig. Det går dock snabbt över och han lämnar mitt knä, där jag sitter på huk och försvinner ut i det öppna klassrummet bland sina nya klasskamrater. Han är ombedd att hitta en bok och hittar nöjt den om dinosaurier som han inte hann titta klart i senast han och Emma var här på besök. En annan blond krake flyter omkring i klassrummet. Han heter Oscar och har en en holländsk mamma och spansk pappa och som senast kommer från ett experiat i Zürich. Han pratar flera språk, men är ny med engelskan. Han följer Melker runt i klassrummet tills de bägge hittar ett bord vilket de gemensamt slår sig ner vid.
Jag vinkar hejdå och säger några peppande ord och för tionde gången att jag älskar honom. Allvaret har gjort det lätt att de senaste dagarna prata om hur det kommer att vara att börja skolan i nytt land. Det känns som att det har stärkt banden och att Melker har hunnit fundera mycket och att han nu mentalt är väl förberedd.
Jag försöker att hitta någon ursäkt för att hålla mig kvar för att se hur det utvecklas, men inser snabbt att det bara handlar om min nyfikenhet och inte är av Melkers intresse eller bästa. I hans huvud cirkulerar förmodligen bara tankar om hans klasskamrater, omgivningen och huruvida en T-Rex kan äta en hel Stegosaurus.
Ute på skolgården möter jag Emma. Hon är vid gott mod, även om det hade varit jobbigare att lämna Ingrid än Melker. Vi var helt inställda på det omvända, då Ingrid har varit betydligt mer pepp än Melker gällande deras nya prövning.
Ingrid hade varit ledsen och velat att Emma skulle stanna. Lika cool som hon varit med trafiken var hon dock över detta. -Det bästa för henne är att jag inte är där. Imorgon är hon själv.
Min fru är inte hård utan oerhört klok, varför hon kompletterar mig till hundra procent.
Innan vi beger oss hem är vi inbjudna till Parents coffee. Alla nya föräldrar får en grön prick på namnbricka, vilken även indikerar barnens årskull. Rektorn presenterar stolt de goda resultaten från föregående år, nya rekryteringar samt den förnyelse som skolan har genomgått. Vi träffar flera nya och gamla föräldrar och det blir tydligt att det finns en stark community.
Det är svårt att berätta var vi bor utan att mötas av en reaktion om huruvida vi kommer kunna bo kvar eller inte. Vi får flera tips på alternativ var vi kan ta vägen samt råd om hur vi kan hitta något nytt.
I vimlet träffar vi även Oscars mamma. Emma signar upp för att engagera sig i skolan samt intresse för Survival Thai. När vimlet väl är över väntar information för nya föräldrar om Extra Curricural Activity, ECA. Istället för att ha fotbollsträning, dans eller hockey på kvällen är det här knutet till skolan och ligger i direkt efter att skoldagen är slut. Även skolbussen erbjuder en senare transport de dagar man önskar stanna för en aktivitet, vilket gör det hela superenkelt. ECA kan vara allt från sport, musik, teater, språk till konst. Spannet är stort och utbudet enormt. Vi siktar nog på ett par aktiviteter för Ingrid och kanske tre för Melker. Problemet är väl bara att kunna välja, när det finns så mycket spännande att välja på.
När allt är klart rullar vi hem utan större bekymmer i trafiken men utan att kunna släppa tankarna på barnen i skolan. Väl hemma möts vi av en nyvaken och glad Märta, vilken sovit större delen av tiden som vi varit borta. Vi hinner med en lunch. Jag hinner jobba lite. Innan vi åter tar chaufförens hjälp och styr mot skolan. Trafiken som vi upplevde på morgonen är till stor del borta och det tar nu bara en tredjedel av tiden som det tog på morgonen. Enligt Weng så kan det bli sådär, dag efter långhelg. Det blev väl heller inte bättre av att det var så många föräldrar som valde att följa sina barn till skolan.
Vi anländer lite tidigt och håller oss i bakgrunden för att inte upptäckas av barnen för tidigt. När väl klockan är tio i två står vi utanför Ingrids grind utan att kunna se någon rödlätt tös. Det visar sig snart att de fått fel information och att hon väntar med de andra barnen som ska åka med skolskjutsen hem, uppe i klassrummet. Vi kilar raskt upp och möter där en lite nedslagen tjej som kommer rusandes till min famn. Upplever att jag får en något hårdare kram än normalt, men det kan också bero på att jag har alla mina sensorer på helspänn för att läsa av Ingrid och situationen. Trötta och lite glansiga ögon möter mig när hon lättar från min famn, men efter några ord om dagen visar Ingrid oss ivrigt omkring i sitt klassrum.
Tillbaka på skolgården möter vi Mr. Adam, Ingrids lärare som berättar om hur bra dagen har fortlöpt. Ingrid har kunnat följa med bra genom att härma övriga och det visar sig senare på kvällen att hon även har förstått innehållet i en del av övningarna som de har gjort.
I väntan på Melker beger vi oss till den större lekplatsen för de lite större barnen. Trötta och glansiga ögon är borta och har fyllts av stolthet och glädje.
Strax senare står jag tillsammans med en massa andra föräldrar nedanför trappan där Melker ska komma ut. Jag ser hans fröken, Oscar och en massa andra barn som skulle kunna vara i hans ålder, men ingen Melker. Plötsligt är det någon som med ett stort leende nyper mig i benet. Jag sätter mig först ner, och samma knä och famn som lämnat honom omfamnar honom nu en skoldag senare. Han hänger kvar i min famn när jag reser mig och jag kan knappt känna att jag har honom där. För det som tyngt och oroat sedan den dag vi beslutade oss för att ge oss av är plötsligt borta. Jo, jag vet och förstår att detta är bara första dagen och alla dagar kommer inte vara likt denna. Kanske är det en helt annan situation redan imorgon, eller så är det inte och oavsett så är detta känslan som vi båda får uppleva nu, där och då.
Jag släpper iväg Melker och fångar Ms Toya igen. Hon är lika positiv nu som på morgonen och överförtjust över hur bra dagen har gått. Hon är imponerad över hur Melker har anpassat sig och hur han har skrivit på engelska, förstått och varit med och spelat spel samt lyckats hitta lekkamrater.
Det kanske låter som att jag skryter och även om det är hans frökens egna ord, så är det klart som fan att jag skryter. Grabben är satt i en situation han varken bett eller önskat och så levererar han som att han inte gjort annat.
Emma har hunnit bonda lite med en annan mamma, vilken även hon är hjälpsam med vårt boendebekymmer. Känslan av att människor är genuint hjälpsamma är påtaglig och återigen ett tecken på banden som skolan knyter.
Värmen och väntan på skolgården har hunnit utsmycka min skjorta med en hacklapp i mörkare nyans vilken sträcker sig ner på halva magen. Det är dock inte bara jag som tycker det är varm, utan vi är alla trötta och varma och finner längtan att få sätta oss i en sval bil.
På vägen hem stannar vi vid ett större köpcenter för att fira att den första skoldagen gått så bra. Den blir fikabröd, ett gossedjur och några sjunkleksaker som gör oss sällskap hem till lägenheten. Jag passar på att fråga Melker när vi står i rulltrappan hur han känner inför morgondagen. -Jag tycker att det ska bli spännande.
Jag förtydligar att han inte behöver säga så för att göra mig och mamma glada, utan det är viktigt att han berättar hur han känner, men han vidhåller och jag känner att jag tappar ytterligare något kilo.
Ingrid har också hunnit vända och inser att det nog var ganska spännande i skolan, men skulle nog hellre stanna hemma om hon fick välja. Om jag har tappat några kilon efter dagen så har barnen vuxit. Stoltheten som jag och Emma känner har smittat av sig och det är från denna dag med andra ögon som jag kommer att se på dessa fantastiska barn.
Hemma åker skoluniformer av och byts snabbt till pooluniformen. Ett par timmars bad om dagen kommer nog inte kunna vara standard resten av vår vistelse här, men de dagar de går så kommer de vara givna.
Inser att jag åter hamnar i att återge en dag. Denna dagen var dock speciell och en dag som jag länge kommer att minnas. Möjligt att morgondagen gör avtryck av annan anledning, varför den blir lika intressant att skriva om, men låt oss hoppas att den fortfarande grundar sig i glädje, stolthet och lycka.
Ok, jag råkar veta att även andra dagen gick kick-ass. Jag lämnade barnen vid skolbussen nere vid receptionen på morgonen och Emma hämtade dem på eftermiddagen. Melker hade följt Ingrid till lekplatsen utanför hennes klassrum innan han skyndat vidare till sitt eget. Ms. Toya var minst lika imponerad idag och Mr. Adam upplevde Ingrid både mer glad och mer nöjd idag jämfört med igår. Yes, det är bara dag två och det kommer att komma dagar då barnen känner mer frustration över att inte kunna uttrycka sig, men fy faro vad glad jag är över att det har börjat såhär.
14/8 Sista dagen på sommarlovet
Den initiala tanken var nog ofta och inte så mycket per gång, men nu har jag visst slirat lite. Tar er tillbaka över helgen, men vad som hänt innan dess och sist får vi stämma av över telefon eller låta något socialt medium skvallra.
Fredag innnan långhelg är inte idealiskt ur trafiksynounkt. Det är det inte i någon storstad och BKK, vill givetvis inte vara sämre. Det flöt ganska bra till jobbet, men hem tog det nära på en och en halv timme. Det ger tid till allt från att skicka de där sista mailen, snacka lite med chauffören och spana ut över Bangkok vars siluett hela tiden närmar sig. På kontoret firade vi drottningen en dag tidigt. Mat var uppdukat i verkstaden, varför lunchen avnjöts på kontoret. Måttligt tillyxad traditionell Thai mat stod på menyn. Alla kollegor med ett par s i efternamnet kan ses sneglade över skålkanten när de finner en tuppfot i grytan och får genom en nickning bekräftat att de har sett rätt.
Att drottningen fyllde år på lördagen genererade morsdag och även en ledig dag på måndagen, då drottningen hade ohyfset att fylla år på helgen. En helg med en extra dag hade lämpat sig väl för att komma iväg på utflykt eller till stranden. Vi såg det precis så och åkte till IKEA på lördagens förmiddag. Äventyret bestod i att det var jag som körde. Ny bil, ratten på fel sida och en aningens stökigare trafik än hemma. Visst hade det varit härligt med en större utflykt, men då barnen börjar skolan efter helgen, så kändes det skönt att ha några rofyllda dagar hemmavid.
Att ta oskulden av körkortet just denna lördag skulle visa sig vara en mycket bra idé. Trafiken var beskedlig och resemålet, IKEA ligger mellan hemmet och arbetet varför jag kan vägen ganska bra. Att köra på fel sida är inte heller något större bekymmer. Man vänjer sig snabbt, även om vindrutetorkarna fick jobba en del när jag ville indikera för filbyte eller att vi skulle svänga. Bilen som vi fått är av senaste modell och håller hög standard här, men känns ett par årsmodeller äldre än vad den är. Den fyller våra behov med råga och om ett par veckor så tar jag över chefsskapet helt då min nuvarande chaufförs uppdrag löper ut.
Summasumarum så gick det toppen att köra i helgen. Det som är svårt är att hitta och blir inte lättare heller när navigationssystem, telefon och minne inte känns samstämmiga alla gånger. Tre olika direktiv ska snabbt synkas och revideras. Att trafiken då även sker i två till tre plan, vilka för gpsen är omöjliga att särskilja gör inte saken bättre. Vi kom fram och hem som vi skulle så helt åt fanders gick det ändå inte.
Efter korv på IKEA och en vända i en större närliggande galleria blev det bad och häng ute hos en av kollegorna. En snabb middag för att sedan gemensamt bege oss iväg på lite mingel. Trots mer accepterande alkoholregler i Thailand höll jag mig till vattnet, då kvällsmörkret och mer intensiv trafik riskerade att bli tillräckligt utmanande.
Tanken hade egentligen varit att skicka iväg alla mammor som förtjänade att firas till en sky bar, men då en i Bangkok Ladies gänget blivit sjuk så bestämdes det att vi skulle hålla på detta. I väntan på bar och restaurang firade istället Emma med ett par nya sandaler och skal till telefonen.
Söndagen som blev mer av en lördag inleddes på en stor weekend market, Chatuchak. Här finns allt och på riktigt en väldigt bra marknad. Det finns massor av skit men också väldigt mycket saker som är bra. Vi visste nog inte vad vi skulle förvänta oss, Lenhard teamet upp med en annan svensk familj och hade ambitionen att vara dör tidigt innan det blev för varmt och för mycket folk. Helt rätt strategi skulle det visa sig, men det visade sig också att det var svårt att hålla ihop två trebarnsfamiljer i vimlet av stånd och människor. Vi hade ett par grejer på listan som vi behövde och kom hem med flera kassar med porslin, kuddar, kepsar, leksaker, men bara en av de saker som vi hade på listan. Vi kunde ha handlat mer men nöjde oss efter drygt två timmar med vetskapen om att vi kommer tillbaka. Marknaden ligger vid Mo Chit som är ändstationen på den BTS-linje som går där vi bor.
Resten av lördagen spenderades vid poolen. Att Ingrid har knäckt sim-koden gör livet vid poolkanten något lättare. Hon behöver fortfarande 100% uppmärksamhet, precis som alla barn i vatten, men det ger ändå lite mer frihet och inte minst ger det glädje då man ser lyckan i hennes ögon. Vi tog även vägen om tennis och basketplanen när vi kom hem. På tennisbanan hittade vi några tennisbollar vilka vi kunde leka lite med, men vi konstaterade snabbt att vi behövde införskaffa en basketboll då vi kom till basketplanen. Dagen innan hade vi spelat lite basket hemma hos vännerna och det hade tydligen väckt mersmak. Melker har god tävlingsinstinkt men om det är denna eller något annat som hämmar honom när han inte är så bra på något vet jag inte, men det låser sig lite för honom i sällskap med någon som är bättre. Det är som att han inte vill visa att han inte kan eller att han inte är så bra. För mig får han skaffa sig vilka intressen han vill, men då jag gillar sport och vet hur det påverkar socialt får det gärna bli idrott. Av denna anledning blir jag extra glad när han pushar för någon sport. Och jag tycker att han gör detta mer och mer. Inte minst nya sporter.
Så gissa vad vi köpte idag; en basketboll. Melker tycker att vi kan träna ett par gånger i veckan, men efter en kvart in på dagens pass, så blev det för varmt och planen uppe på parkeringsgaraget byttes mot poolen. Basketplanen föranleddes annars av jakten på en boll, en klänning till Emma, ett par skjortor och en mer akut jakt på ett par flip flop till Melker. Precis när vi dumpar tjejerna ur taxin på en adress och bege oss mot en annan konstaterar Melker att bandet på hans tofflor har släppt. Hängandes i min famn ger vi oss ut på jakt. Tacksamt är väl då att just denna typ av sko säljs på gatan, åtminstone i centrala BKK. Dock är det tunt med de mindre storlekarna. Efter två försök så hittar vi på det tredje. Priset går snabbt från 150 till 100THB. Tofflorna är fortfarande ett till två nummer stora men Melker gillar dem. -Det gör inget pappa att de är lite stora, då har jag något att växa i.
Jag gillar hur han tänker men då priset är 25SEK har vi nog både råd att köpa ett par nya om han behöver större samt att vi ska nog inte ha någon större förhoppning att de lever kvar när hans fötter blivit en tå längre.
Vi hade lyckan att ha en sovandes tös vid poolen idag. Detta ger friheten att antingen inta horisontellt läge på en solstol alternativt att ge de två vakna barnen hundra procents uppmärksamhet. De två vakna barnen spenderar nämligen inte det horisontella läget bredvid poolen. Möjligen i poolen, men det är hela tiden aktivitet. Kolla här, titta nu, såg du, pappa pappa, mamma mamma, men titta då, MAMMA, kan jag få mina simglasögon, vill du busa med mig, PAPPA, kan vi leka. Visst är de underbara, men ibland hade det som kan upplevas som en resort också kunnat få vara det. Vem vet, det börjar bli mer och mer folk vid poolen på dagarna, då terminen ska dra igång. Snart har de sig kanske varsin Lollo och Berni.
Imorgon börjar skolan. Vi har pratat mycket om det och tester och orientering på skolan har väl plockat ner spänningen något. Att deras vänner här även redan har börjat underlättar nog också. Oavsett vad så ska det bli otroligt spännande. Det kommer att bli jobbigt för dem, men jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra. Jag är även ganska övertygad om att just hur det går med skolan är något som man kommer kunna följa här.
Reflektion: Ny bil och vänstertrafik gör att det ibland kan kännas som att man inte ligger rätt i filen. Kan dock spela mindre roll i ett land där filerna många gånger känns lite flytande.
8/8 Körbar
Dagen skulle komma att gå i byråkratins tecken. Arbetstillstånd och Thailändskt körkort stod på menyn. En sovmorgon om 20 minuter togs tacksamt emot även om den fördärvades av en nattkrånglande Märta som bars över under tidig morgon. En dusch senare hittar jag hela familjen liggandes i vår säng och sugna på frukost. Ska bli intressant att se hur länge de förblir morgonpigga och saknaden efter sovmorgon byts mot irritation över att de sover bort hela dagen.
En sjunde variant av yoghurt provades, men Ingrid fortfarande inte övertygad. En stabil frukost på 1-2 toast, lite frukt och ett halvt glas vatten är rådande standard frukost. Tveksamt on det kommer vara tillräckligt när skolan väl drar igång och man inte kan ta en frukt eller ett digestivekex en timme senare.
Weng sätter först kurs mot Department of Labor. Ligger i samma riktning som jobbet och vi är där tio minuter innan de öppnar. På plats finns även Khun Bank från KPMG som hjälper mig igenom processen. Otroligt smidigt och väl förberett och vi är klara på tio minuter. Miljön påminner mer om en väl upplyst karaoke bar än en arbetsförmedling. Men upplägget tycks funka, så varför inte.
Därifrån styr vi raskt vidare för att fixa ett thailändskt körkort. Alla dokument och läkarundersökning är gjort sedan tidigare, så man kan tycka att processen även här ska gå smidigt. Innan vi kan ställa oss i kö måste vi dock göra en kopia på mitt sprillans nya Work permit, vilken ska adderas till övriga kopior på körkort, pass, läkarintyg, visa. Detta gör man i en liten kiosk ute på parkeringen som lätt går att ta miste för korvkiosk, tidningsstånd, skjul.
Väl i kö visar det sig att damen som kontrollerar mina papper inte är nöjd med att mitt internationella körkort är kopierat med den thailändska informationssida uppslagen istället för den engelska. Det blir ett nytt besök ut till skjulet med kopieringsmaskinen och en ny plats i kön. Från den ena disken till den andra. Sedan väntan innan jag får genomföra ett par tester, vilka en väldresserad labrador hade kunnat göra bättre än mig och mina 50 thailändska bröder och systrar som står redo i samma omgång för att genomföra testen. Ny nummerlapp, ny disk en trappa upp för betalning och fotografering. Tack och lov för att det rullar en komediserie på Thai i väntrummet, vilken förvisso inte verkar underhålla någon. Ljudbilden är Snurre Sprätt medan bilden visar en enklare variant av Cosby. Reklamen som bryter in var tionde minut blir den stora behållningen i väntan på att räkneverket ska gå från nummer 100 till 170. Den initiala planen var att åka och lösa ett lokalt bankkonto i väntan, vilket ett par kollegor lyckats göra tidigare, då de fått vänta i nästan tre timmar. Väntetiden är dock omöjlig att förutspå och Weng, min chaufför, som guidar mig genom processen är fast övertygad om att vi bör vänta.
Ny reklampaus och sex nummer har passerat...
Hemma väntas besök av en annan svensk Scania familj vilken också börjar skolan först om en vecka. Tre flickor i motsvarande ålder och en mamma som lider samma bekymmer med att hålla ordning och underhålla tre barn på samma gång. Märta som kändes hängig igår är piggare idag, men har sovit lite dåligt. En bättre lunchvila och hon är åter på banan, vilket också kan göra att vi kan pröva att lämna henne till Nee.
Tillbaka till väntrummet. Ljusstyrkan på kameran är satt till hög för att ge tydlig kontrast när den fotar de med en mer naturlig bränna. En ännu inte så solbrun Clason får mer av ett spöklikt utseende. Med kortet i handen, en given selfie så blir sista anhalt lunch samt öppnande av bankkonto. Detta låste vara en av de mest byråkratiska processerna som vi har hemma, men tro mig man kan göra den värre. Otroligt vänlig personal, men en tidsödande process som nog krävde att jag signerade minst trettio dokument. En liten blå bok, ett konto med 500THB och två bankkort kopplade till ett och samma konto vad vi fick med oss efter en dryg timme. En lön ska plötsligt räcka till två. Med få fasta kostnader ska det dock inte vara några problem. Man kan leva gott på en liten inkomst i Thailand och fantastiskt om man väljer att spä på dem lite.
Det blev en kort dag på kontoret idag, bestående av ett gruppmöte. Givetvis bjöd jag på fikabröd, vilket är brukligt när man har tagit körkort. Dagens inlägg har skrivits medan jag väntat samt avslutas nu i bilen hem. Hemma väntar taco-tisdag eller vad som är resterna av den. Efterrätten sitter jag på, då det av en händelse blev fyra donuts kvar efter att sekreteraren fått den femte.
Låt oss hoppas på att även denna kväll avslutas med lek och ett dopp i poolen. Dock ser det ut som att trafiken kan ha andra planer för mig idag.
7/8 Helgen är över
En helg i Bangkok går minst lika snabbt som hemma. Efter pappaledighet och semester så är det nästan så att man har hunnit glömma bort hur snabbt en helg passerar. Dock känns det väldigt mycket som semester och fullt fokus kan läggas på familjen. Vad vi än gör så är det något nytt och det mesta känns som ett litet äventyr.
Emma trillade hem tidig lördagsmorgon efter en trevlig kväll med Bangkok ladies. Hon hade ingen större shoppingpåse med sig hem, men ändå nöjd med utflykten. Det hade gått otroligt smidigt att ta sig med Skytrainet ut till marknaden och lika smidigt tillbaka även om det hade varit ensamt på tåget. Väl framme på stationen inne i Bangkok var det inte helt lätt att fånga en taxi, varför hon valde att gå hem, med en vänlig röst i telefonen som höll henne sällskap.
Jag och småtjejerna var först upp på lördagen. Märta var lite hungrig och Ingrid nog mest sugen på att titta lite på paddan. Det blev en lång och mysig morgon, med god frukost och härligt häng. Min sneda rygg fick sig sedan en omgång av någon som måste vara en av Thailands största manliga massörer. Han jobbade mycket statiskt, med press och hela sin kroppsvikt. Rejält mörbultad haltade jag sedan hem. Mör, men något rakare i ryggen. Mycket av förmiddagen, gick annars åt till att vänta in playdaten, vilken strax efter lunch ringde och sjukanmälde sig. Bägge våra barn, men kanske framförallt Melker är i stort behov av att leka med andra barn och han hade sett mycket fram emot att få visa upp sitt rum, lägenhet och pool för kompisen Alvin. Det blev ett par ledsamma minuter, men med utlovande om ett rejält poolhäng, så kunde man åtminstone skönja ett par mungipor som rätade ut sig till ett neutralt läge.
Det kom att bli en stor dag. Melker utlovades glass om han crawlade en hel längd och Ingrid en glass om hon hoppade från kanten. Emma, Melker och Ingrid hade hållit lite simskola tidigare i veckan för Ingrid och rätt som det var började Ingrid simma. Inte särskilt vacker eller redigt, men hon tog sig fram med vad som skulle föreställa brösttag och någon variant av bensprattel. Stoltast av alla var givetvis hon och vi kanske mer överrumplade än stolta, för att hoppa från kanten och få stänk i ögonen är fortfarande ett issue.
Fler och fler börjar att komma tillbaka från besök hemmavid och semestrar, så det börjar bli fler och fler som hänger vid poolen och nere i parken. Det är tydligt att det finns en god sammanhållning i condot där vi bor och det är en öppen och välkomnande atmosfär.
Familjen Clason har blivit lite av ett samtalsämne bland flera, då ingen kan förstå att de kan ha låtit oss flytta in utan att tydligt presentera den rådande situationen. Ingen vet med säkerhet om vad som kommer att hända, men de flesta är övertygade om att de inte kommer att kunna bo kvar här efter den 31 januari. Vissa har redan tecknat upp sig för något nytt, andra väljer att hänga kvar så länge som möjligt, då de vet att de kommer att ha svårt att hitta något motsvarande. Vi börjar inse det samma, efter att ha tittat lite, då vi förmodligen har fått ett ruggigt bra pris. Eller kanske rättare sagt rätt pris med tanke på situationen.
Vi provade appen FoodPanda på kvällen, vilken gör att man för 60 THB kan beställa mat från ett större antal restauranger i Bangkok och få den levererad till dörren. Barnen valde Pizza hut, vilket accepterades även av det äldre gardet. En flaska vin på det, lite chirre, en film varpå det visade sig att lördagen var till ända.
Emma och barnen håller sig mest hemmavid när jag är på jobbet. Det har ännu inte blivit att vi lämnat Märta till Nee, varför hon alltid har tre barn i följe när hon ska göra något. Knappt hållbart, men nu återstår bara en vecka innan Melker och Ingrid spenderar åtminstone halva dagen i skolan.
Av denna anledning kändes lägligt att komma iväg lite från området. Den här dagen fick det bli en utflykt på Chao Phraya, vilket är floden som rinner genom Bangkok. Söndagar är generellt annars en ganska stökig dag att hitta på något då det är många som tänker samma sak och passar på att göra lite ärenden. Vi kom iväg i ganska bra tid, vilket gjorde resan till floden behaglig. Med hjälp av BTSen kunde vi hålla oss ifrån trafiken och värmen, då temperaturen på tåget är satt till kylskåpskallt.
Vi valde en hop on/hop off variant, som skulle ge oss möjligheten till flera strandhugg, men vi pallade bara ett par. Vi reste norrut och klev av vid Grand Palace. Vi hade fel mundering på oss för att komma in till palatset, vilket vi viste, men vi valde ändå att slå en lov. Värmen och mängden människor fick oss dock snabbt på andra tankar och vi ändrade riktning, spatserade lite på en marknad, åt lunch och hoppade sedan ombord igen. Ett kort stopp på Wat Arun, Gryningstemplet, när det bar av nedströms för att sedan ankra innan vi knödde oss in med övriga Bangkok på tåget tillbaka. Allt funka dock ganska smidigt även om Märta charma lika mycket som hon bökade i famnen. Större lycka denna gången, att få en taxi, än när Emma försökt från samma ställe 40 timmar tidigare.
Hemma igen väntade ett efterlängtat dopp. Vi träffade lite nya grannar nere vid poolen. Snackade lite om Clasons och situationen med huset över ett par öl och fick lite rekommendationer om andra boenden. Historien om boendet kommer att fortsätta och vi har börjat se oss om lite samt kontaktat ett par mäklare. Vi måste väl bara landa lite i var vi vill hamna samt se var vi kan bo med de förutsättningar som råder, med mitt arbete och barnens skola.
Resan till och från jobbet idag tog knappa femtio minuter i vardera riktning. Jag har inge problem med restiden, då jag hinner sätta lapp på jobb-luckan på vägen hem, snacka lite med chauffören samt försöka memorera vägen och alternativa vägar vid händelse av kö. Weng frågar mig då och då, what is the name of this road? Which exit is this? Jag svara lika osäkert varje gang, men nu oftare rätt än fel. Väl hemma finns två glada barn som tar emot, en hängig Märta och en trött mamma. Det finns också en färdig middag vilken jag snabbt slänger i mig. Hamnar tillsammans med barnen i en youtube-tråd med familjer som lever med tigrar, isbjörn, björnar och lejon. Innan vi övergår till att lista de tio farligaste djuren. Jag inser att åtta av tio finns i den här delen av välden, men väljer att håla detta för mig själv. Därefter är vi alla överens om att det är läge för ett kvällsdopp. En knapp timme i poolen tillsammans med Ingrid och Melker gör gott för själen. Inte minst när de inser att det är roligare när de kan hålla sams, så att vi kan leka tillsammans alla tre. Lika gott gör det för själen när man efter en dusch får krypa ner i Melkers stora säng. Läsa Den lilla trumslagaren och strax därefter höra två underbara barn sova gott på vardera sida.
4/8 Ladies night
Första veckan på jobbet är avklarad. Det har mest blivit uppstart och avstämningsmöten med den lokala organisationen. Jag är ödmjuk för uppgiften och det är viktigt att få mina nya thailändska medarbetares förtroende. Det är en gemensam resa via har att göra, vilken de är i varje dag och har varit i under en längre tid, men tyvärr ser det ut som att reseledaren har lyst lite med sin frånvaro. Resan har rullat på och ibland gått bra, men det har blivit lite ad hoct.
Efter jobbet igår mötes familjen upp hemma hos Micke och Camilla. Emma och barnen hade tidigare under dagen besökt skolan igen för att komplettera skoluniformer samt för att Melker skulle få träffa svenskaläraren och göra några tester. Allt gick bra och nu saknas bara tröjan för house colour.
C&M bjöd på såväl poolbad som trevlig middag. Tacksamt när man har en maid som kan stå för matlagningen, då middagsbjudningar mitt i veckan inte behöver innefatta en massa stress utan fokus kan bli umgänget.
Det är så himla kul att ha några svenska vänner med redan från start. Barnen har kul tillsammans, vilket alla småbarnsföräldrar vet är förutsättningen för att kunna få sitta ner åtminstone ett par minuter under en middag. Några snälla grannarna trillade också förbi och hjälpte oss att hyfsa vinet.
Tre av tre, somnade på vägen hem, var på två fick väckas när vi väl kom fram. Ni minns alla känslan att från sovandes, väckas och stapplandes ta sig in. Här inte ut i en sval augustikväll utan varm och fuktig Bangkok afton, vilket kan ha underlättat för att snabbt åter träffa John B.
Ikväll är Bangkok Ladies ute på äventyr. Emma plus fem av mina kollegors fruar träffas och besöker bland annat en night market som ligger strax utanför Bangkok i Bangna området. Hur det äventyret fortlöpte kan man säkert läsa i nästa uppdatering.
Jag och barnen höll fredagsmys, vilket för kvällen innebar film och glass, vilken vi kilade ner på hörnan och köpte. Ingrid och Melker har båda fått en ny favorit och jag tror nog att jag har hittat min med.
Imorgon får vi besök från landet. Melker har redan planerat in att han och Alvin ska mata karparna och sköldpaddorna nere i trädgården. Eventuellt väntar en squashmatch för egen del, men då krävs nog en massage och en upprättning av ryggen först innan jag är game. Gjorde något dumt när jag lekte med barnen i poolen igår, så nu är jag helt sne i kroppen. Det är tydligt att kroppen inte är 22 längre.
2/8 To be or not to be
Jag lyckas kliva upp utan att väcka resten av familjen. Melker kom ber till oss vid klockan tre, men sover nu gott vidare bredvid Emma. Själv har jag vaknat flertalet gånger på morgonen och inte undrat om det är dags att få upp. Vet inte om det beror på att jag är taggad för jobbet eller om det är för att jag ligger och oroar mig över hur det ska bli med lägenheten.
Har vi otur så måste vi flytta på oss i slutet av januari. Ägaren av huset har spelat ett ful-spel och inte delgivit oss all information. När vi var här och tittade samt skrev på kontraktet, så var tidsbegränsningen bara en formalitet. Kontraktet skulle därefter förlängas enligt samma förutsättningar som tidigare. Även om det verkade lite konstigt, så lugnade även vår agent att detta inte var något vi behövde oroa oss över. Väl på plats får vi dock höra, via vår chaufför samt min chefs maid att ägaren av huset och ägaren av marken inte kommer överens och de 30-åriga kontraktet dem emellan nu har löpt ut. Skulle det visa sig att de inte kan enas, så skapar detta givetvis helt nya förutsättningar. Plötsligt så kanske inte den skola vi valt för barnen ligger mest optimalt och jag har svårt att tro att vi ska kunna hitta motsvarande boende någon annanstans. Men vem vet, vi kanske också hinner känna att det inte var såhär som vi ville bo.
Efter en snabb dusch kilar jag upp i köket. Khun Nee sover fortfarande precis som resten av familjen, varför jag får sno ihop frukosten själv. Ganska nöjd med att få ro om mig själv på morgonen. Kokar ett ägg, lite kaffe. Slänger i en toast, tar en yoghurt, ett glas vatten samt lite färsk frukt, vilken ligger färdiguppskuren i kylen. På väg till frukostbordet möter jag en yrvaken Ingrid som kommer upp för trappan. Hon parkeras i soffan framför Kommisarie Gadget, medan jag äter min frukost och samtidigt scrollar igenom några svenska medier.
Slänger på mig skjortan, borstar tänderna, pussar Emma som ligger kvar i sängen och säger hej då till Ingrid. -Pappa, kan du försöka komma hem lite tidigare idag? - Jag ska göra vad jag kan hjärtat, tänkte du på något särskilt? Vill du ta ett kvällsdopp? -Nej, jag vill bara att du ska komma hem.
Lika glad som jag blir av att höra de orden känner jag samtidigt lite oro över hur mycket tid vi kommer att få tillsammans. Mycket tid kommer att gå åt till jobbet och transport, men övrig tid kommer arr vara ämnad familjen.
Jag och Khun Weng kommer iväg lite tidigare idag. Upplever trafiken något lättare, men då bränslemätaren lyser gult flaggar Weng för ett stopp på vägen. Sträcka till tom tank är nere på åtta när vi rullar upp på expressway. Bara det en siffra som gör att viss oro infinner sig. Problemet är dock att antalet avfarter från den bro-liknande vägen inte är allt för många och täta. Med reducerad fart och avstängd A/C lyckas vi dock ta oss av och in till en tankstation med ytterligare 2 km räckvidd. Weng tittar på mig med ett leende, -You were worried?
Jag blev inte tidigare hem idag, men ikväll är det Emma som lägger Märta, så lite mer tid blir det Ingrid.
