grabbarnaclason

Med det upplägg som vi har rest ut har vi fått en handfull andra familjer att hänga med från start. Alla fem fingrar har valt att bosätta sig lite utanför stan, men närmare kontoret. Skolan, Swea och området där vi bor kommer att fylla på kvoten med vänner, men initialt är det himla grannt att ha ett gäng svennebananer som upplever och genomlever samma sak som vi gör. Flera har barn i motsvarande åldrar som oss och det blir nästan att vi ses minst en dag på helgen. 

I helgen hölls det kräftskiva. Sedvanligt upplägg med knyt. Vi norpade skaldjuren. Inte de där röda rackarna som inhandlas på IKEA utan de mer lokala. IKEAs kommer väl säkerligen från Kina, så de är väl mer lokala än de som sörplar i sig dem samtidigt som de skrålar Helan går, men nu menar jag dem som är fiskade i havet eller i något närliggande dike. 

För att inte behöva spotta i glaset hade vi åter anlitat Weng, vår trogna chaufför. För att slippa åka hela vägen med skaldjuren i bilen, informerar jag Weng ett par dagar innan att vi måste göra ett stopp på vägen för att plocka upp några kortlivade festdeltagare. Jag frågar Weng om han vet var vi kan hitta lite bra skaldjur och ger exempel på vad vi är ute efter. Han återkommer med ett par förslag och säger att vi enkelt kan lösa det på vägen till festen. Jag blir därför lite förvånad när han sätter annan kurs än den han föreslagit ett par dagar tidigare när vi väl ska bege oss. Han ger oss ett par alternativ, men säger att vi litar på honom så länge vi kan hitta lite kokt krabba, rökta/kokta räkor mm. Weng tror sig veta, men väl på plats finns bara färska skaldjur vilka ännu inte har doppats i grytan. Jag har samtidigt hunnit få rekommendation av en kollega på en restaurang vilken ska ha bra skaldjur. Jag ber Weng ringa restaurangen, men han hävdar att de inte kan lösa take away på den typen av rätter som vi önskar. Weng är istället säker på att nästa ställe ska ha bättre utbud, vi lyssnar till Weng som har hjälpt oss så många gånger tidigare och för att spara lite tid dumpar resten av familjen mig medan de själva åker vidare till fördrinken, sol och bad i Nantawan.

Jag inser ganska snabbt att inte heller detta ställe har vad vi letar efter. I väntan på att Weng skulle komma tillbaka väljer jag att ringa samma restaurang som tidigare. Jag får uppfattningen att de visst kan ha det vi söker, men när Weng kommer tillbaka småskrattar han över hur pluttig restaurangen hade varit, då han nämligen passerat den på vägen. Jag säger att storleken inte spelar någon roll så länge smaken och maten är den rätta. Weng menar dock nu att han vet ett bra ställe. Det ligger "bara" 20 minuter bort. Jag å andra sidan menar att jag redan är sen och att restaurangen duger nog gott. Weng står på sig och jag kan inte riktigt förmå mig att dämpa hans entusiasm. Om han känner sig trygg i att de har tillagade skaldjur, så gör vi ett försök. Det visar sig att den lokala marknaden har finfina skaldjur, kött och grönsaker. Dock är ingenting tillagat, och Wengs namn följs av svordomar. Han ansluter efter att bilen är parkerad och frågar glatt vad jag hittat. Jag försöker med så god min som möjligt berätta att vi åter funnit fina skaldjur, men att de är mer levande än kräftskiveklara. Han tittar frågande på mig innan han säger att vi kan grilla dem eller steka dem. Det är så man brukar göra här i Thailand. 

Vi åker till restaurangen istället. Som en sista utpost innan ett par pizzor eventuellt får göra de röda smågrodorkompatibla rackarna sällskap. Restaurangen visar sig ha precis det vi letar efter. De yxar ihop ett par rätter från menyn. Ringer ett par samtal för att försäkra sig om att de har tillräcklig fångst. Innan de ber om adressen så att de inom en timme kan komma med vår mat. Trött, hungrig men mest nöjd går vi ut från restaurangen. Weng säger med ett leende, tänk att dina kollegor har en av Thailands bästa skaldjursrestauranger precis utanför grinden. 

Ja tänka sig Weng.

Två timmar efter övriga i sällskapet trillar jag ner i poolen. Jag hinner säkert med ett dopp på tjugo minuter innan det börjar regna.

Det blev en lång historia för att återge skaldjursjakten, men det jag ville förmedla är en frustration vilken man ofta kan uppleva i det här landet. 

Det finns en otrolig välvilja, men inte alltid förmågan att förstå. Språket kan vara en stor barriär, men det som främst gör det till ett problem är det att man inte säger att man inte förstår, utan nickar, ler och agerar som att man förstår. När man sedan konfronterad med att man inte har förstått är det lätt att spela lite dum eller låtsas som det regnar. 

Det blev ett bra kräftkalas. Barnen spisade hamburgare lite före de från ett annat århundrade och när väl gamlingarna skulle äta fanns det antingen lekar eller barnprogram som underhöll. 

Vi rullade hem strax innan midnatt, utan Melker som sov kvar hos Alvin, men i spöregn vilket gjorde visa av vägarna nära på okörbara. Ett äventyr för oss, men en vardag för den som spenderat ett par år i landet. 

Just nu sitter hela familjen inklämda i en lång korv som befinner sig 10 000 meter upp i luften. Det vankas bröllop för Bullen och Filip hemma i Svedala. Det ska bli fantastiskt roligt och det är en självklarhet att vi beger oss hem. Tajmingmässigt ligger det väl lite tokigt, då barnen bara hunnit gå ett par veckor i skolan, jag precis hunnit komma igång på jobbet och då ingen direkt hemlängtan har hunnit infinna sig. 

Visst finns det saker som jag längtar efter, men inte direkt saknar. Vi har inte hunnit vara borta så länge, men vi har nog också snabbt landat och skapat oss en ny tillvaro som vi trivs med. Gatan hemmavid som till en början kändes stökig och svårplacerad på kartan, har hunnit bli vår. Vi hittar fortfarande något nytt varje gång vi är ute i omgivningarna, men känner ändå att den börjar bli lite hemma. 

Melker och Ingrid har hunnit ha två bra dagar i skolan den här veckan, vilket är otroligt skönt när vi nu beger oss hem. Bägge har hunnit med ett pass tennis i skolan och Melker sin första ECA simträning. De kämpar på, men berättar mer och mer om skolan och vad de gör på dagarna, vilket jag väljer att tolka som att de förstår mer, tar mer initiativ och deltar och leker mer. 

Flighten som tar oss till Köpenhamn avgick någon timme efter midnatt. Detta gjorde att vi lugn och ro kunde äta middag, packa det sista samt ta ett dopp innan det var dags att hoppa in i taxin vid halv tio. En Uber variant, men som istället kallas Grab. Otroligt smidigt och med ett telefonsamtal som direkt efter bokning kvällen före ringde upp och bekräftade, det som vi bokat via appen. Ett samtal till idag för att säkerställa upphämtnings adressen samt att tiden fortfarande gällde. Samt att chauffören sedan ringde 15 minuter innan avfärd och meddelade att han var på plats. 

Här har en del svenska taxibolag lite att lära. Med dagens teknik och lite servicetänkande så ska det inte behöva vara svårare än såhär. 

Väl i taxin så visade det sig dock vara mer som hemma, då chauffören blev osäker på vägen och det istället var jag som fick guida. Tur då att vägen till flygplatsen delar 70% av körsträckan som jag kör varje dag till och från jobbet. Det var ju inte utan att jag fick känna mig lite världsvan när jag överglänste chaufförens undermåliga Googleguidning med kördirektiven som jag lärt mig från min thaitalandenavigstion. 

Ombord på planet har vi spridits ut. Från att ha illustrerat fyrapårad. Är vi nu istället fördelade tre plus två. Vi sitter fortfarande kvar i samma del av kabinen men med en handfull rader emellan oss. Från att ha varit trötta barn i taxin, till pigga barn på flygplatsen, trötta barn vid take off, så ser jag nu några skärmar på rad 33, som likt små brasor skiner upp deras ansikten. Ansikten vilka jag inte kan se från rad 37, men vilka jag antar är trötta. 

Bredvid mig ligger en flicka med trött ansikte, vilket gör att mitt ansikte skiner. Hon somnade precis innan start och har nu sovit i fem timmar oavbrutet. Att flyga med småfolk är alltid en roulette. Märta har varit snäll mot oss på våra långflygningar, men skulle med en fis på tvären kunna addera det ryska till rouletten och därmed göra de dryga tio timmarna ofantligt långa. 

Kaffet vi tog innan avfärd och ölen jag fick till min brickmiddag har begett sig söderut. Jag överväger med mig själv vad som är värst. Att behöva sitta kissnödig med en sovandes Märta eller att få lätta på trycket men därmed potentiellt byta Törnrosa mot Minihopp. 

Jag har nämnt det tidigare. Jag skriver främst för att föreviga och hjälpa mig själv att minnas. Jag har sett värdet av detta när jag var pappaledig och det har också visat sig vara en bra kanal för kära där hemma. Jag skriver ofta fort och fel. Jag är inget ess på det språkliga och skulle det hända att jag själv läser efter att jag skrivit så ser jag bokstäver eller hela ord som saknas. Syfningar, komman, upprepningar, vilket kan göra texten konstig att läsa. Ha överseende med detta. Kom ihåg syftet med bloggen och ta med er att jag skriver då jag finner tid och lust. Med tre barn och en fru så är skrivandet sällan prio ännu hellre att hinna eller orka läsa vad jag skrivit innan den där knappen Publicera trycks ner. 

Reflektion

Varför är känns det så fullt naturligt att slänga sig med tjog och dussin när man pratar om kräftor när man aldrig använder det annars. Ägg har blivit 10, 12 eller 15-pack. 

Ok ett dussin kanske slinker igenom ibland med tjog, när sa jag det senast i ett annat sammanhang än att jag hade en hatt på huvudet och ett gummiband under hakan?

I onsdags kom första riktiga bakslaget. Ingrid kan ha sovit dåligt, då hon inte var lika snabb upp ur sängen som hon brukar. Vid frukostbordet satt hon sedan med sänkt huvud och var ännu mindre road av storebrors retande, än vanligt. När vi frågade något om skolan, kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna. Det blev en knaper frukost och påklädnaden av uniformen gjordes med tårar rinnandes nerför kinderna. Emma fick sedan skjuta henne framför sig genom lägenheten, då hon verkligen inte ville gå till skolan utan vara hemma hos mamma. Vi försökte efter bästa förmåga förklara för henne att det inte fanns några egentliga alternativ och att ingenting skulle bli bättre av att hon stannade hemma. Vi pratade för döva öron och hade svårt att överrösta hennes hulkande. Att skolbussen bara ger ett minimalt fönster för upphämtning gjorde kanske inte saken bättre, då det inte gavs tid att sitta ner i lugn och ro och prata om det som kändes jobbigt. Istället fick jag ta en gråtandes, nästan skrikandes Ingrid på armen och åka ner i hissen. Melker fick bära sin systers ryggsäck och höll sig lugn även om det skulle kunna finnas anledning att bli smittad av Ingrids sinnesstämning.

Det blev inte mycket bättre när vi kom ner. Det var nästan som om hon hamnat i ett dåligt mantra och kunde inte förmå sig att sluta. Skolbussen gled in och dörren upp. Melker klev snabbt ombord, medan Ingrid bestämt stod kvar. I tro om att bussen snart skulle rulla fick jag lyfta ombord henne, efter att ha kramat om henne så länge jag bara kunnat. Det visade sig dock att bussen väntade på ytterligare ett barn och för att göra plats för de andra skolbussarna gjorde den ett varv i rondellen. Jag kunde tydligt höra Ingrids skrikande när bussen snurrade framför mig och kom tillbaka. När dörren gled upp igen satt Melker och höll för öronen medan personalen på bussen försökte lugna henne. Den sista pojken dök till slut upp och bussen gav sig iväg.

En pappa som stod bredvid mig, såg väl att jag var skärrad, klappade mig på axeln och sa att vi har alla varit där. Det hade varit naivt att tro att dagar likt denna inte skulle komma, men det hjälper föga när man väl står där.
Jag tänker att det är för hennes eget bästa. Om hon inte går till skolan så kommer det bara ta ännu längre tid innan hon kommer in i rutinerna, lär sig språket och får nya vänner. Nästa tanke som slår mig är att jag nog egentligen gör det för min egenskull. Det är jag som bär ansvaret för att vi är där vi är och jag kan inte förmå mig att hantera den på annat sätt. När bussen väl rullat iväg, kan jag sätta mig vår egna minibuss och rulla mot arbetet. Dock är det omöjligt att släppa tankarna på Ingrid och det blir svårt att fokusera. Väl framme på kontoret dröjer det inte länge innan det kommer ett mail från skolan. Ingrid har varit hos sjuksyster. Inget allvarligt, varför de väljer att bara skicka ett mail. Busspersonalen hade upplevt henne lite varm, men det visar sig att hon inte har någon feber utan får istället vila lite hos sjuksyster innan hon ansluter till sin klass.

Ok, bra. Hon har lugnat sig och hon har anslutit till de andra.

Någon timme senare kommer ett nytt mail från skolan. Nu med lite bilder på Ingrid där hon sitter och leker med några andra barn. I mailet beskrivs vad hon gör och att de upplever att hon är glad och att de strax ska äta snacks.

Ok, det var som jag trodde. Hon behövde bara komma dit och allt skulle ordna sig, men är hon glad på riktigt eller är hon bara glad för att hon vet att vi vill att hon ska vara glad?

Lunchen passerar och strax därefter kommer ytterligare ett mail från skolan där de summerar Ingrids dag. Vad hon har gjort och hur de har upplevt henne. De skriver återigen att det är en modig flicka och att hon lekt med ett par av flickorna i klassen under eftermiddagen.

Ok, toppen. Hoppas att det bara var idag hon reagera likt detta och att det kanske bara var en misslyckad natt och morgon.

Nästa meddelande kommer från Emma, med en bild på en glad tjej som sitter i rutschkanan hemma. Dagen har inte varit toppen men hon är hemma igen och bussresan hem har gått bra. En knapp timme senare trillar även brorsan hem. Han har haft bättre dag, men håller sig lite för sig själv på rasterna då han tycker det är svårt att sätta igång leken med de andra barnen när han inte kan språket.

Tyvärr är det stört regn när jag väl kliver ut från kontoret. En bättre skur kan addera allt från 20 minuter till ett par timmar på min restid. Jag har ännu inte behövt erfara det sistnämnda, men det tar mig 90 minuter att komma hem. Dubbeltupp mot en vanlig dag. För att fira att vi var halvvägs genom veckan och för att försöka byta de jobbiga tankarna kring skolan med något roligare, lassade vi in oss i en tuk tuk och drog iväg för att äta efterrätt. Märta stannade hemma med Nee, vilket gjorde att mer fokus kunde läggas på våra skolbarn. Vi hade redan hunnit spana in et ställe och viste att de hade några bad ass milkshakes. Servitrisen insisterade på att de var ganska stora så att en nog skulle räcka till barnen. Samtliga runt bordet var av annan åsikt och övertygade henne om att vi skulle ha två. Melker pekade självsäkert i menyn. –This one and this one. Jag och Emma hittade något mer sofistikerat, vilket även notan skulle visa sig vara. Det blev inte dyrt med svenskamått, men det var ändå en utav de saftigare notorna som vi har plockat såhär långt.

Det var en annan Ingrid som vaknade följande morgon. Jag ska inte på något sätt påstå att hon var glad över att behöva gå till skolan, men tårarna var borta och huvudet hölls högre. Det var absolut inga problem att lämna barnen vid bussen och efter ett ”du är bäst”, ett ”ha det så kul idag” och ett antal ”jag älskar dig” hoppade hon raskt in i bussen och gjorde sällskap med Melker.

Dagen hade passerat minst lika bra som alla tidigare dagar och jag tror nog att Ingrid var lite stolt över att hon lyckats vända skutan från en dag till en annan. Övriga kände en enorm lättnad över att vi inte fastnat i ett nytt normalläge.

 

Emma möte upp barnen på skolan och var med i delar av firandet. Ingrid hade fått en ballong-hatt, tatuering och hittat en ny kompis i klassen; Disney. Melker var minst lika nöjd och sprang runt och lekte med Oscar.
Hemma var det uppstyrt med pizza tillsammans med de andra barnen och mammorna som bor i samma hus. Tydligen har det ett rullande schema där ett par mammor fixar pizza och de som vill får komma och ansluta. Ett super bra initiativ, då det skapar ett enkelt häng för såväl barn som mammor. Regnet som jag upplevt på min väg hem även denna dag nådde aldrig parken där vi bor, varför jag utöver två underbara flickor som kom springandes mot min famn, möttes av ett större antal picknickfiltar med mammor och pizzakartonger på. Barnen var antingen upptagna med att mata sköldpaddor och karpar eller av att jaga varandra över gräsmattan.
Ingrid berättar utförligt om dagen och sa att det var den bästa dagen hittills. Det syns på henne hur nöjd och lycklig hon är med dagen. Jag hoppas innerligt att måndag och tisdag i nästa vecka blir minst lika bra, då vi sedan beger oss till Sverige några dagar. En resa som ligger olyckligt i tiden för inskolningen, men om allt känns bra kan ge ett kort andrum för barnen.

 

Känns som att mycket av mina funderingar just nu kretsar kring hur barnen har det I skolan. Den första veckan passerade över all förväntan och den andra veckan har börjat bra, även om inte Ingrid kändes tok-laddad när klockan ringde vid 05.45 i måndags morse. Med sänkt huvud åt hon sin frukost och med gråtmild blick lämnade vi lägenheten. En hissresa senare kändes dock situationen lite annorlunda. Tillsammans med de andra barnen och föräldrarna väntade vi in de olika skolbussarna när de gör entré på uppfarten där vi bor. När buss N-49 stannar till är de vår tur. Två värdar hoppar ut från bussen och hjälper barnen på plats i bussen, spänner fast dem samt blippar deras kort om inte barnen gör detta själva. Blippandet gör att Emma får ett mail om att barnen har klivit på bussen, samt att kortet blippas när de kliver av, vilket gör att vi vet att de är på plats i skolan. Samma procedur upprepas när barnen ska åka hem, men i omvänd ordning.

Melker ändrar snabbt sin plats när han inser att han och syrran inte hamnar bredvid varandra. Om han gör detta för sin eller syrrans skull vet jag inte, men jag vill tro att det är för att stötta syrran. På samma sätt försäkrar han när de kommer fram att lillasyster kommer till sitt klassrum samt att de har kommit överens att de ska prata med varandra på rasten genom staketet, då de har skilda lekplatser.
Ingrid känns starkare då bussen ska lämna. Hennes röst är stark när hon kramar om mig, säger hej då och ropar att hon älskar mig. Där och då känns det bra, men jag har svårt att släppa henne ur mina tankar resten av dagen varför jag blir lätt suddig i blicken när Emma meddelar att det var en glad tjej som kom själv hem med bussen och som sa att hon haft det bra i skolan. En knapp timme senare kommer Melker hem och även han har haft en bra dag i skolan.

Vet inte hur mycket jag ska behöva oroa mig, men jag får lite ont i hjärtat när Melker berättar att han har varit själv på rasten. –Men det gjorde inget för att jag ville vara själv.
Tror inte att det finns någon förälder som vill att deras barn ska vara själv på rasten. Det är klart att det är bra att även klara av att roa och underhålla sig själv, men där vi är nu i processen vill jag verkligen inte att han ska vara själv. Hade han gillat att sparka boll, så vill jag tro att allt skulle ha varit så mycket enklare. Att vara själv blir på något sätt att välja den enkla vägen och inte utmana sig själv. Jag har svårt att inte bli irriterad för jag vill så gärna pusha honom och jag glömmer att det är Melker som står där och upplever barriärerna och allt det nya. Det är inte jag, en Melker 30 år senare full av erfarenhet, utan en Melker som är sju och som förmodligen undrar var alla de där nya kompisarna är som vi har lovat honom.

Såhär kommer det säkert att vara en tid och herre gud, det har bara gått en knapp vecka, men jag tycker lite synd om dem och jag vill ju så gärna att de ska tycka att detta med att flytta till Bangkok var något bra. Vi överöser dem med kärlek och försöker att hitta på så mycket saker med dem som vi bara hinner med, men hamnar det en klump i magen som heter skola, så kvittar det nog hur bra den andra tiden är när N-49 rullar mot NIST.

 

 

Tror jag kan ha nämnt det även efter förra helgen men helgen blir verkligen tillägnad familjen och ger en tydlig semesterkänsla. Med Nee’s hjälp blir tillvaron enklare. Den anpassning som vi går igenom och alla funderingarna kring hur barnen finner vardagen hade varit långt mycket besvärligare om vi även hade ett helt hem att sköta och om vi saknat stöttning med Märta.

Dock har vi förlorat en stötting. Weng finns inte längre med oss, utan jobbade sin sista dag i måndags. Han har inte bara kört oss, väntat på oss och guidat oss, utan även hjälpt oss med en hel del praktikaliteter. Senast, så åkte han på beställning och köpte en vattenpistol till Melker, i väntan på att jag skulle bli klar för dagen på kontoret och kalla på hans service. Weng kommer dock att gästspela då vi behöver hjälp med transporten till och från lördagens kräftskiva ute i förorten.

 

 

 

Så var den stora dagen äntligen här. Av all förberedelse och orosmoment som har funnits, så har nog barnens skola varit det som krävt mest förberedelse och orsakat störst oro. Inte bara det att Melker skulle byta skola. Utan Ingrid skulle plötsligt börja skolan och språk, kultur och miljö var plötsligt något helt nytt. Skolan som vi valt speglar väl knappast Thailand, utan är något helt annat och knappast likt det vi är vana vid hemifrån. Skolan är en stor kittel av nationaliteter, otroliga resurser och engagerade föräldrar. 

Barnen har hunnit besöka skolan vid ett par tidigare tillfällen, men då i vårt sällskap och med få andra elever på plats. När jag var på skolan var det även fullt med aktiviteter för att hinna få klart nya tennisbanor, lekplatser samt renovering av klassrum mm. 

 

Första skoldagen innehöll även Parents coffee med efterföljande information om ECA, men det var snarast för att stötta och följa barnens reaktioner som jag hade valt att följa med samt sitta hemma och jobba den första dagen. 

 

Khun Weng hade kalkylerat att det skulle räcka med att vi åkte strax efter halv sju för att vara i tid till skolan, som börjar redan klockan 07.30. Det blev dock snabbt tydligt att vi skulle få svårt att hinna i tid. Trafiken stod i princip still, när vi kom ut på Sukhumvit road och vi skulle därefter passera 34 tvärgator, eller Soi som det kallas här, innan vi skulle vara framme. Som tröst var situationen densamma för alla som valt bilen eller skolbuss. Värre var då vetskapen  att ovanför våra huvuden, rullade BTSen ostört och att det dessutom i bägge ändar fanns en shuttle service som ansluter och färdigställer resan. 

Herregud, detta var ju första dagen. Vi skulle ju möta upp lärarna där och där. Barnen skulle ju följa med respektive lärarna upp till klassrummet. Hur ska barnen reagera på detta? Vi får inte komma försent!

Emma som normalt är supperstressad gällande tider och att komma i tid, sitter nu istället lugnt i baksätet och accepterar situationen. -Inte mycket vi kan göra…

Tror visst att hon är den som anpassat sig bäst till den nya livssituationen eller åtminstone trafiken. 

 

Hemma är Märta lämnad, till det som har visat sig vara trygga och uppskattade händer. Nee och Märta har hittat varandra, vilket är underbart, då detta ger oss lite mer frihet inte minst då Märta har hunnit få Emmas förståelse för trafiken. 

 

Väl framme vid skolan rullar vi in med flera andra föräldrar samt merparten av skolbussarna. Vi är mellan 15-20 minuter sena och givetvis har lärarna och barnen redan lämnat skolgården. 

Det är förutbestämt av barnen att Emma ska följa med Ingrid och att jag och Melker bildar team. Det blir dock tydligt att det är jag som får följa Melker, då det är han som hittar. Vi tar fel på en sväng i korridoren och hamnar i fel klassrum, men direkt finns där en vänlig person som guidar oss rätt. Melker inser snabbt sitt misstag och försvinner iväg före mig. Han hittar snabbt sin krok för ryggsäck och iPad-väska. En krok som aldrig kommer att få sällskap av några ytterkläder.

Melker vänder om och är nu tvärsäker på var han har sitt klassrum. Jag känner knappt igen våningsplanet, då det för två veckor sedan såg ut som en arbetsplats. Nu är det plötsligt supermysigt och ombonat och upplevs som en kreativ miljö. I klassrummet träffar jag Ms. Toya för första gången. Med ett stort leende försäkrar hon mig att det absolut inte gör något att vi är sena. Vi pratar lite om första dagen och förmodligen pratar jag lite för mycket, då jag dels är mån om intrycket, men kanske främst för att jag är nervös över att skiljas från Melker samt hur han ska uppleva den första dagen. Melker håller ett stadigt grepp i mitt ben och jag påminns om att skifta fokus till honom och till varför vi är här. Att lyssna till pappa och fröken utan att förstå ett endaste ord har hunnit ge honom en bild av vad som väntar, varför han plötsligt är lite kramig. Det går dock snabbt över och han lämnar mitt knä, där jag sitter på huk och försvinner ut i det öppna klassrummet bland sina nya klasskamrater. Han är ombedd att hitta en bok och hittar nöjt den om dinosaurier som han inte hann titta klart i senast han och Emma var här på besök. En annan blond krake flyter omkring i klassrummet. Han heter Oscar och har en en holländsk mamma och spansk pappa och som senast kommer från ett experiat i Zürich. Han pratar flera språk, men är ny med engelskan. Han följer Melker runt i klassrummet tills de bägge hittar ett bord vilket de gemensamt slår sig ner vid.

Jag vinkar hejdå och säger några peppande ord och för tionde gången att jag älskar honom. Allvaret har gjort det lätt att de senaste dagarna prata om hur det kommer att vara att börja skolan i nytt land. Det känns som att det har stärkt banden och att Melker har hunnit fundera mycket och att han nu mentalt är väl förberedd.

 

Jag försöker att hitta någon ursäkt för att hålla mig kvar för att se hur det utvecklas, men inser snabbt att det bara handlar om min nyfikenhet och inte är av Melkers intresse eller bästa. I hans huvud cirkulerar förmodligen bara tankar om hans klasskamrater, omgivningen och huruvida en T-Rex kan äta en hel Stegosaurus. 

 

Ute på skolgården möter jag Emma. Hon är vid gott mod, även om det hade varit jobbigare att lämna Ingrid än Melker. Vi var helt inställda på det omvända, då Ingrid har varit betydligt mer pepp än Melker gällande deras nya prövning.

Ingrid hade varit ledsen och velat att Emma skulle stanna. Lika cool som hon varit med trafiken var hon dock över detta. -Det bästa för henne är att jag inte är där. Imorgon är hon själv. 

Min fru är inte hård utan oerhört klok, varför hon kompletterar mig till hundra procent. 

 

Innan vi beger oss hem är vi inbjudna till Parents coffee. Alla nya föräldrar får en grön prick på namnbricka, vilken även indikerar barnens årskull. Rektorn presenterar stolt de goda resultaten från föregående år, nya rekryteringar samt den förnyelse som skolan har genomgått. Vi träffar flera nya och gamla föräldrar och det blir tydligt att det finns en stark community.

Det är svårt att berätta var vi bor utan att mötas av en reaktion om huruvida vi kommer kunna bo kvar eller inte. Vi får flera tips på alternativ var vi kan ta vägen samt råd om hur vi kan hitta något nytt. 

I vimlet träffar vi även Oscars mamma. Emma signar upp för att engagera sig i skolan samt intresse för Survival Thai. När vimlet väl är över väntar information för nya föräldrar om Extra Curricural Activity, ECA. Istället för att ha fotbollsträning, dans eller hockey på kvällen är det här knutet till skolan och ligger i direkt efter att skoldagen är slut. Även skolbussen erbjuder en senare transport de dagar man önskar stanna för en aktivitet, vilket gör det hela superenkelt. ECA kan vara allt från sport, musik, teater, språk till konst. Spannet är stort och utbudet enormt. Vi siktar nog på ett par aktiviteter för Ingrid och kanske tre för Melker. Problemet är väl bara att kunna välja, när det finns så mycket spännande att välja på. 

 

När allt är klart rullar vi hem utan större bekymmer i trafiken men utan att kunna släppa tankarna på barnen i skolan. Väl hemma möts vi av en nyvaken och glad Märta, vilken sovit större delen av tiden som vi varit borta. Vi hinner med en lunch. Jag hinner jobba lite. Innan vi åter tar chaufförens hjälp och styr mot skolan. Trafiken som vi upplevde på morgonen är till stor del borta och det tar nu bara en tredjedel av tiden som det tog på morgonen. Enligt Weng så kan det bli sådär, dag efter långhelg. Det blev väl heller inte bättre av att det var så många föräldrar som valde att följa sina barn till skolan.

 

Vi anländer lite tidigt och håller oss i bakgrunden för att inte upptäckas av barnen för tidigt. När väl klockan är tio i två står vi utanför Ingrids grind utan att kunna se någon rödlätt tös. Det visar sig snart att de fått fel information och att hon väntar med de andra barnen som ska åka med skolskjutsen hem, uppe i klassrummet. Vi kilar raskt upp och möter där en lite nedslagen tjej som kommer rusandes till min famn. Upplever att jag får en något hårdare kram än normalt, men det kan också bero på att jag har alla mina sensorer på helspänn för att läsa av Ingrid och situationen. Trötta och lite glansiga ögon möter mig när hon lättar från min famn, men efter några ord om dagen visar Ingrid oss ivrigt omkring i sitt klassrum. 

Tillbaka på skolgården möter vi Mr. Adam, Ingrids lärare som berättar om hur bra dagen har fortlöpt. Ingrid har kunnat följa med bra genom att härma övriga och det visar sig senare på kvällen att hon även har förstått innehållet i en del av övningarna som de har gjort.

 

I väntan på Melker beger vi oss till den större lekplatsen för de lite större barnen. Trötta och glansiga ögon är borta och har fyllts av stolthet och glädje. 

Strax senare står jag tillsammans med en massa andra föräldrar nedanför trappan där Melker ska komma ut. Jag ser hans fröken, Oscar och en massa andra barn som skulle kunna vara i hans ålder, men ingen Melker. Plötsligt är det någon som med ett stort leende nyper mig i benet. Jag sätter mig först ner, och samma knä och famn som lämnat honom omfamnar honom nu en skoldag senare. Han hänger kvar i min famn när jag reser mig och jag kan knappt känna att jag har honom där. För det som tyngt och oroat sedan den dag vi beslutade oss för att ge oss av är plötsligt borta. Jo, jag vet och förstår att detta är bara första dagen och alla dagar kommer inte vara likt denna. Kanske är det en helt annan situation redan imorgon, eller så är det inte och oavsett så är detta känslan som vi båda får uppleva nu, där och då.

Jag släpper iväg Melker och fångar Ms Toya igen. Hon är lika positiv nu som på morgonen och överförtjust över hur bra dagen har gått. Hon är imponerad över hur Melker har anpassat sig och hur han har skrivit på engelska, förstått och varit med och spelat spel samt lyckats hitta lekkamrater. 

Det kanske låter som att jag skryter och även om det är hans frökens egna ord, så är det klart som fan att jag skryter. Grabben är satt i en situation han varken bett eller önskat och så levererar han som att han inte gjort annat. 

 

Emma har hunnit bonda lite med en annan mamma, vilken även hon är hjälpsam med vårt boendebekymmer. Känslan av att människor är genuint hjälpsamma är påtaglig   och återigen ett tecken på banden som skolan knyter. 

Värmen och väntan på skolgården har hunnit utsmycka min skjorta med en hacklapp i mörkare nyans vilken sträcker sig ner på halva magen. Det är dock inte bara jag som tycker det är varm, utan vi är alla trötta och varma och finner längtan att få sätta oss i en sval bil. 

På vägen hem stannar vi vid ett större köpcenter för att fira att den första skoldagen gått så bra. Den blir fikabröd, ett gossedjur och några sjunkleksaker som gör oss sällskap hem till lägenheten. Jag passar på att fråga Melker när vi står i rulltrappan hur han känner inför morgondagen. -Jag tycker att det ska bli spännande. 

Jag förtydligar att han inte behöver säga så för att göra mig och mamma glada, utan det är viktigt att han berättar hur han känner, men han vidhåller och jag känner att jag tappar ytterligare något kilo. 

Ingrid har också hunnit vända och inser att det nog var ganska spännande i skolan, men skulle nog hellre stanna hemma om hon fick välja. Om jag har tappat några kilon efter dagen så har barnen vuxit. Stoltheten som jag och Emma känner har smittat av sig och det är från denna dag med andra ögon som jag kommer att se på dessa fantastiska barn. 

 

Hemma åker skoluniformer av och byts snabbt till pooluniformen. Ett par timmars bad om dagen kommer nog inte kunna vara standard resten av vår vistelse här, men de dagar de går så kommer de vara givna. 

 

Inser att jag åter hamnar i att återge en dag. Denna dagen var dock speciell och en dag som jag länge kommer att minnas. Möjligt att morgondagen gör avtryck av annan anledning, varför den blir lika intressant att skriva om, men låt oss hoppas att den fortfarande grundar sig i glädje, stolthet och lycka. 

 

Ok, jag råkar veta att även andra dagen gick kick-ass. Jag lämnade barnen vid skolbussen nere vid receptionen på morgonen och Emma hämtade dem på eftermiddagen. Melker hade följt Ingrid till lekplatsen utanför hennes klassrum innan han skyndat vidare till sitt eget. Ms. Toya var minst lika imponerad idag och Mr. Adam upplevde Ingrid både mer glad och mer nöjd idag jämfört med igår. Yes, det är bara dag två och det kommer att komma dagar då barnen känner mer frustration över att inte kunna uttrycka sig, men fy faro vad glad jag är över att det har börjat såhär. 

Den initiala tanken var nog ofta och inte så mycket per gång, men nu har jag visst slirat lite. Tar er tillbaka över helgen, men vad som hänt innan dess och sist får vi stämma av över telefon eller låta något socialt medium skvallra.

 

Fredag innnan långhelg är inte idealiskt ur trafiksynounkt. Det är det inte i någon storstad och BKK, vill givetvis inte vara sämre. Det flöt ganska bra till jobbet, men hem tog det nära på en och en halv timme. Det ger tid till allt från att skicka de där sista mailen, snacka lite med chauffören och spana ut över Bangkok vars siluett hela tiden närmar sig. På kontoret firade vi drottningen en dag tidigt. Mat var uppdukat i verkstaden, varför lunchen avnjöts på kontoret. Måttligt tillyxad traditionell Thai mat stod på menyn. Alla kollegor med ett par s i efternamnet kan ses sneglade över skålkanten när de finner en tuppfot i grytan och får genom en nickning bekräftat att de har sett rätt.

 

Att drottningen fyllde år på lördagen genererade morsdag och även en ledig dag på måndagen, då drottningen hade ohyfset att fylla år på helgen. En helg med en extra dag hade lämpat sig väl för att komma iväg på utflykt eller till stranden. Vi såg det precis så och åkte till IKEA på lördagens förmiddag. Äventyret bestod i att det var jag som körde. Ny bil, ratten på fel sida och en aningens stökigare trafik än hemma. Visst hade det varit härligt med en större utflykt, men då barnen börjar skolan efter helgen, så kändes det skönt att ha några rofyllda dagar hemmavid. 

Att ta oskulden av körkortet just denna lördag skulle visa sig vara en mycket bra idé. Trafiken var beskedlig och resemålet, IKEA ligger mellan hemmet och arbetet varför jag kan vägen ganska bra. Att köra på fel sida är inte heller något större bekymmer. Man vänjer sig snabbt, även om vindrutetorkarna fick jobba en del när jag ville indikera för filbyte eller att vi skulle svänga. Bilen som vi fått är av senaste modell och håller hög standard här, men känns ett par årsmodeller äldre än vad den är. Den fyller våra behov med råga och om ett par veckor så tar jag över chefsskapet helt då min nuvarande chaufförs uppdrag löper ut.

Summasumarum så gick det toppen att köra i helgen. Det som är svårt är att hitta och blir inte lättare heller när navigationssystem, telefon och minne inte känns samstämmiga alla gånger. Tre olika direktiv ska snabbt synkas och revideras. Att trafiken då även sker i två till tre plan, vilka för gpsen är omöjliga att särskilja gör inte saken bättre. Vi kom fram och hem som vi skulle så helt åt fanders gick det ändå inte.

 

Efter korv på IKEA och en vända i en större närliggande galleria blev det bad och häng ute hos en av kollegorna. En snabb middag för att sedan gemensamt bege oss iväg på lite mingel. Trots mer accepterande alkoholregler i Thailand höll jag mig till vattnet, då kvällsmörkret och mer intensiv trafik riskerade att bli tillräckligt utmanande.

 

Tanken hade egentligen varit att skicka iväg alla mammor som förtjänade att firas till en sky bar, men då en i Bangkok Ladies gänget blivit sjuk så bestämdes det att vi skulle hålla på detta. I väntan på bar och restaurang firade istället Emma med ett par nya sandaler och skal till telefonen.

 

Söndagen som blev mer av en lördag inleddes på en stor weekend market, Chatuchak. Här finns allt och på riktigt en väldigt bra marknad. Det finns massor av skit men också väldigt mycket saker som är bra. Vi visste nog inte vad vi skulle förvänta oss, Lenhard teamet upp med en annan svensk familj och hade ambitionen att vara dör tidigt innan det blev för varmt och för mycket folk. Helt rätt strategi skulle det visa sig, men det visade sig också att det var svårt att hålla ihop två trebarnsfamiljer i vimlet av stånd och människor. Vi hade ett par grejer på listan som vi behövde och kom hem med flera kassar med porslin, kuddar, kepsar, leksaker, men bara en av de saker som vi hade på listan. Vi kunde ha handlat mer men nöjde oss efter drygt två timmar med vetskapen om att vi kommer tillbaka. Marknaden ligger vid Mo Chit som är ändstationen på den BTS-linje som går där vi bor.

 

 

 

Så gissa vad vi köpte idag; en basketboll. Melker tycker att vi kan träna ett par gånger i veckan, men efter en kvart in på dagens pass, så blev det för varmt och planen uppe på parkeringsgaraget byttes mot poolen. Basketplanen föranleddes annars av jakten på en boll, en klänning till Emma, ett par skjortor och en mer akut jakt på ett par flip flop till Melker. Precis när vi dumpar tjejerna ur taxin på en adress och bege oss mot en annan konstaterar Melker att bandet på hans tofflor har släppt. Hängandes i min famn ger vi oss ut på jakt. Tacksamt är väl då att just denna typ av sko säljs på gatan, åtminstone i centrala BKK. Dock är det tunt med de mindre storlekarna. Efter två försök så hittar vi på det tredje. Priset går snabbt från 150 till 100THB. Tofflorna är fortfarande ett till två nummer stora men Melker gillar dem. -Det gör inget pappa att de är lite stora, då har jag något att växa i.

Jag gillar hur han tänker men då priset är 25SEK har vi nog både råd att köpa ett par nya om han behöver större samt att vi ska nog inte ha någon större förhoppning att de lever kvar när hans fötter blivit en tå längre.

Vi hade lyckan att ha en sovandes tös vid poolen idag. Detta ger friheten att antingen inta horisontellt läge på en solstol alternativt att ge de två vakna barnen hundra procents uppmärksamhet. De två vakna barnen spenderar nämligen inte det horisontella läget bredvid poolen. Möjligen i poolen, men det är hela tiden aktivitet. Kolla här, titta nu, såg du, pappa pappa, mamma mamma, men titta då, MAMMA, kan jag få mina simglasögon, vill du busa med mig, PAPPA, kan vi leka. Visst är de underbara, men ibland hade det som kan upplevas som en resort också kunnat få vara det. Vem vet, det börjar bli mer och mer folk vid poolen på dagarna, då terminen ska dra igång. Snart har de sig kanske varsin Lollo och Berni.

 

Dagen skulle komma att gå i byråkratins tecken. Arbetstillstånd och Thailändskt körkort stod på menyn. En sovmorgon om 20 minuter togs tacksamt emot även om den  fördärvades av en nattkrånglande Märta som bars över under tidig morgon. En dusch senare hittar jag hela familjen liggandes i vår säng och sugna på frukost. Ska bli intressant att se hur länge de förblir morgonpigga och saknaden efter sovmorgon byts mot irritation över att de sover bort hela dagen. 

En sjunde variant av yoghurt provades, men Ingrid fortfarande inte övertygad. En stabil frukost på 1-2 toast, lite frukt och ett halvt glas vatten är rådande standard frukost. Tveksamt on det kommer vara tillräckligt när skolan väl drar igång och man inte kan ta en frukt eller ett digestivekex en timme senare. 

Weng sätter först kurs mot Department of Labor. Ligger i samma riktning som jobbet och vi är där tio minuter innan de öppnar. På plats finns även Khun Bank från KPMG som hjälper mig igenom processen. Otroligt smidigt och väl förberett och vi är klara på tio minuter. Miljön påminner mer om en väl upplyst karaoke bar än en arbetsförmedling. Men upplägget tycks funka, så varför inte. 

Därifrån styr vi raskt vidare för att fixa ett thailändskt körkort. Alla dokument och läkarundersökning är gjort sedan tidigare, så man kan tycka att processen även här ska gå smidigt. Innan vi kan ställa oss i kö måste vi dock göra en kopia på mitt sprillans nya Work permit, vilken ska adderas till övriga kopior på körkort, pass, läkarintyg, visa. Detta gör man i en liten kiosk ute på parkeringen som lätt går att ta miste för korvkiosk, tidningsstånd, skjul.

Väl i kö visar det sig att damen som kontrollerar mina papper inte är nöjd med att mitt internationella körkort är kopierat med den thailändska informationssida uppslagen istället för den engelska. Det blir ett nytt besök ut till skjulet med kopieringsmaskinen och en ny plats i kön. Från den ena disken till den andra. Sedan väntan innan jag får genomföra ett par tester, vilka en väldresserad labrador hade kunnat göra bättre än mig och mina 50 thailändska bröder och systrar som står redo i samma omgång för att genomföra testen. Ny nummerlapp, ny disk en trappa upp för betalning och fotografering. Tack och lov för att det rullar en komediserie på Thai i väntrummet, vilken förvisso inte verkar underhålla någon. Ljudbilden är Snurre Sprätt medan bilden visar en enklare variant av Cosby. Reklamen som bryter in var tionde minut blir den stora behållningen i väntan på att räkneverket ska gå från nummer 100 till 170. Den initiala planen var att åka och lösa ett lokalt bankkonto i väntan, vilket ett par kollegor lyckats göra tidigare, då de fått vänta i nästan tre timmar. Väntetiden är dock omöjlig att förutspå och Weng, min chaufför, som guidar mig genom processen är fast övertygad om att vi bör vänta. 

Ny reklampaus och sex nummer har passerat...

Hemma väntas besök av en annan svensk Scania familj vilken också börjar skolan först om en vecka. Tre flickor i motsvarande ålder och en mamma som lider samma bekymmer med att hålla ordning och underhålla tre barn på samma gång. Märta som kändes hängig igår är piggare idag, men har sovit lite dåligt. En bättre lunchvila och hon är åter på banan, vilket också kan göra att vi kan pröva att lämna henne till Nee. 

Tillbaka till väntrummet. Ljusstyrkan på kameran är satt till hög för att ge tydlig kontrast när den fotar de med en mer naturlig bränna. En ännu inte så solbrun Clason får mer av ett spöklikt utseende. Med kortet i handen, en given selfie så blir sista anhalt lunch samt öppnande av bankkonto. Detta låste vara en av de mest byråkratiska processerna som vi har hemma, men tro mig man kan göra den värre. Otroligt vänlig personal, men en tidsödande process som nog krävde att jag signerade minst trettio dokument. En liten blå bok, ett konto med 500THB och två bankkort kopplade till ett och samma konto vad vi fick med oss efter en dryg timme. En lön ska plötsligt räcka till två. Med få fasta kostnader ska det dock inte vara några problem. Man kan leva gott på en liten inkomst i Thailand och fantastiskt om man väljer att spä på dem lite. 

Det blev en kort dag på kontoret idag, bestående av ett gruppmöte. Givetvis bjöd jag på fikabröd, vilket är brukligt när man har tagit körkort. Dagens inlägg har skrivits medan jag väntat samt avslutas nu i bilen hem. Hemma väntar taco-tisdag eller vad som är resterna av den. Efterrätten sitter jag på, då det av en händelse blev fyra donuts kvar efter att sekreteraren fått den femte. 

Låt oss hoppas på att även denna kväll avslutas med lek och ett dopp i poolen. Dock ser det ut som att trafiken kan ha andra planer för mig idag. 

 

Familjen Clason har blivit lite av ett samtalsämne bland flera, då ingen kan förstå att de kan ha låtit oss flytta in utan att tydligt presentera den rådande situationen. Ingen vet med säkerhet om vad som kommer att hända, men de flesta är övertygade om att de inte kommer att kunna bo kvar här efter den 31 januari. Vissa har redan tecknat upp sig för något nytt, andra väljer att hänga kvar så länge som möjligt, då de vet att de kommer att ha svårt att hitta något motsvarande. Vi börjar inse det samma, efter att ha tittat lite, då vi förmodligen har fått ett ruggigt bra pris. Eller kanske rättare sagt rätt pris med tanke på situationen.

 

Vi provade appen FoodPanda på kvällen, vilken gör att man för 60 THB kan beställa mat från ett större antal restauranger i Bangkok och få den levererad till dörren. Barnen valde Pizza hut, vilket accepterades även av det äldre gardet. En flaska vin på det, lite chirre, en film varpå det visade sig att lördagen var till ända.

 

Emma och barnen håller sig mest hemmavid när jag är på jobbet. Det har ännu inte blivit att vi lämnat Märta till Nee, varför hon alltid har tre barn i följe när hon ska göra något. Knappt hållbart, men nu återstår bara en vecka innan Melker och Ingrid spenderar åtminstone halva dagen i skolan.

 

Av denna anledning kändes lägligt att komma iväg lite från området. Den här dagen fick det bli en utflykt på Chao Phraya, vilket är  floden som rinner genom Bangkok. Söndagar är generellt annars en ganska stökig dag att hitta på något då det är många som tänker samma sak och passar på att göra lite ärenden. Vi kom iväg i ganska bra tid, vilket gjorde resan till floden behaglig. Med hjälp av BTSen kunde vi hålla oss ifrån trafiken och värmen, då temperaturen på tåget är satt till kylskåpskallt.

 

Vi valde en hop on/hop off variant, som skulle ge oss möjligheten till flera strandhugg, men vi pallade bara ett par. Vi reste norrut och klev av vid Grand Palace. Vi hade fel mundering på oss för att komma in till palatset, vilket vi viste, men vi valde ändå att slå en lov. Värmen och mängden människor fick oss dock snabbt på andra tankar och vi ändrade riktning, spatserade lite på en marknad, åt lunch och hoppade sedan ombord igen. Ett kort stopp på Wat Arun, Gryningstemplet, när det bar av nedströms för att sedan ankra innan vi knödde oss in med övriga Bangkok på tåget tillbaka. Allt funka dock ganska smidigt även om Märta charma lika mycket som hon bökade i famnen. Större lycka denna gången, att få en taxi, än när Emma försökt från samma ställe 40 timmar tidigare.

 

Hemma igen väntade ett efterlängtat dopp. Vi träffade lite nya grannar nere vid poolen. Snackade lite om Clasons och situationen med huset över ett par öl och fick lite rekommendationer om andra boenden. Historien om boendet kommer att fortsätta och vi har börjat se oss om lite samt kontaktat ett par mäklare. Vi måste väl bara landa lite i var vi vill hamna samt se var vi kan bo med de förutsättningar som råder, med mitt arbete och barnens skola.  

 

Resan till och från jobbet idag tog knappa femtio minuter i vardera riktning. Jag har inge problem med restiden, då jag hinner sätta lapp på jobb-luckan på vägen hem, snacka lite med chauffören samt försöka memorera vägen och alternativa vägar vid händelse av kö. Weng frågar mig då och då, what is the name of this road? Which exit is this? Jag svara lika osäkert varje gang, men nu oftare rätt än fel. Väl hemma finns två glada barn som tar emot, en hängig Märta och en trött mamma. Det finns också en färdig middag vilken jag snabbt slänger i mig. Hamnar tillsammans med barnen i en youtube-tråd med familjer som lever med tigrar, isbjörn, björnar och lejon. Innan vi övergår till att lista de tio farligaste djuren. Jag inser att åtta av tio finns i den här delen av välden, men väljer att håla detta för mig själv. Därefter är vi alla överens om att det är läge för ett kvällsdopp. En knapp timme i poolen tillsammans med Ingrid och Melker gör gott för själen. Inte minst när de inser att det är roligare när de kan hålla sams, så att vi kan leka tillsammans alla tre. Lika gott gör det för själen när man efter en dusch får krypa ner i Melkers stora säng. Läsa Den lilla trumslagaren och strax därefter höra två underbara barn sova gott på vardera sida.

 

Jag lyckas kliva upp utan att väcka resten av familjen. Melker kom ber till oss vid klockan tre, men sover nu gott vidare bredvid Emma. Själv har jag vaknat flertalet gånger på morgonen och inte undrat om det är dags att få upp. Vet inte om det beror på att jag är taggad för jobbet eller om det är för att jag ligger och oroar mig över hur det ska bli med lägenheten.

Har vi otur så måste vi flytta på oss i slutet av januari. Ägaren av huset har spelat ett ful-spel och inte delgivit oss all information. När vi var här och tittade samt skrev på kontraktet, så var tidsbegränsningen bara en formalitet. Kontraktet skulle därefter förlängas enligt samma förutsättningar som tidigare. Även om det verkade lite konstigt, så lugnade även vår agent att detta inte var något vi behövde oroa oss över. Väl på plats får vi dock höra, via vår chaufför samt min chefs maid att ägaren av huset och ägaren av marken inte kommer överens och de 30-åriga kontraktet dem emellan nu har löpt ut. Skulle det visa sig att de inte kan enas, så skapar detta givetvis helt nya förutsättningar. Plötsligt så kanske inte den skola vi valt för barnen ligger mest optimalt och jag har svårt att tro att vi ska kunna hitta motsvarande boende någon annanstans. Men vem vet, vi kanske också hinner känna att det inte var såhär som vi ville bo.

Efter en snabb dusch kilar jag upp i köket. Khun Nee sover fortfarande precis som resten av familjen, varför jag får sno ihop frukosten själv. Ganska nöjd med att få ro om mig själv på morgonen. Kokar ett ägg, lite kaffe. Slänger i en toast, tar en yoghurt, ett glas vatten samt lite färsk frukt, vilken ligger färdiguppskuren i kylen. På väg till frukostbordet möter jag en yrvaken Ingrid som kommer upp för trappan. Hon parkeras i soffan framför Kommisarie Gadget, medan jag äter min frukost och samtidigt scrollar igenom några svenska medier.

Slänger på mig skjortan, borstar tänderna, pussar Emma som ligger kvar i sängen och säger hej då till Ingrid. -Pappa, kan du försöka komma hem lite tidigare idag? - Jag ska göra vad jag kan hjärtat, tänkte du på något särskilt? Vill du ta ett kvällsdopp? -Nej, jag vill bara att du ska komma hem.

Lika glad som jag blir av att höra de orden känner jag samtidigt lite oro över hur mycket tid vi kommer att få tillsammans. Mycket tid kommer att gå åt till jobbet och transport, men övrig tid kommer arr vara ämnad familjen.

Jag och Khun Weng kommer iväg lite tidigare idag. Upplever trafiken något lättare, men då bränslemätaren lyser gult flaggar Weng för ett stopp på vägen. Sträcka till tom tank är nere på åtta när vi rullar upp på expressway. Bara det en siffra som gör att viss oro infinner sig. Problemet är dock att antalet avfarter från den bro-liknande vägen inte är allt för många och täta. Med reducerad fart och avstängd A/C lyckas vi dock ta oss av och in till en tankstation med ytterligare 2 km räckvidd. Weng tittar på mig med ett leende, -You were worried?

Jag blev inte tidigare hem idag, men ikväll är det Emma som lägger Märta, så lite mer tid blir det Ingrid.

Första dagen på jobbet avklarad. Att den låg synkad med avslut på pappaledighet/semester skulle kanske kunna ha gjort den mer besvärlig, men suget på att få sätta ännu fler tänder i Thailand gjorde resan lätt.

 

Att jag tidigare jobbet mot Thailand när jag jobbade med bussar gör att jag känner flera i den lokala organisationen samt känner mig hemma på kontoret. Att vi nu blev sex svenskar som tog plats i landskapet samtidigt, kan ha spätt på känslan av hemma. Dock svårt art veta var man ska börja. Lätt att bli ivrig över allt jag vill komma igång med, men mycket kommer att ta tid och det gäller att göra noggranna analyser av marknaden och kunderna för att säkerställa att vi gör rätt saker.

Ett stort orosmoment har varit hur besvärlig trafiken ska vara och hur den ska påverka restiden till och från arbetet. Till kontoret tig det 50 minuter idag och hem strax under. Omöjligt att bedöma detta efter en dag, men tycker att det fungerade smidigt idag. Kommer jag dessutom iväg lite tidigare så kan jag nog fimpa 10-15 minuter på morgonen.

 

Trafiken är många gånger ett kaos i Bangkok. Kraftigt underdimensionerade vägar, obegripligt långa trafikljusintervall och massor med mopeder. Dock upplever jag inte trafiken som hetsig. Visst folk tränger sig och dyker in i filen sista sekund, men det accepteras. På samma sätt som att man släpper fram varandra och skapar luckor i trafiken för att ge plats. Jag ska inte säga att jag längtar efter att köra, men jag känner mig inte heller direkt orolig över att behöva köra.

Medan jag har varit på jobbet har resten av familjen spenderat dagen hemmavid. Ingrid har tränat simning, medan Melker har plaskat med C-H. Märta som vaknade tidigt lämnades sovandes hemma med Khun Nee medan resten av familjen badade. Fantastiskt att kunna fp den hjälpen, när Emma är hemma själv med barnen. Nästan lika fantastiskt som att det dukas upp ännu en vällagad måltid på bordet hemma lagom till middag.

 

Dagen avslutas med ett kvällsdopp nere i poolen.